Om


Ulrika Westerberg

Mejlkontakt 

Optimalt liv trots ohälsa. Jag har fått omvärdera allt på grund av sjukdom som bidragit till en bättre version av mig. Nu är jag precis där jag ska vara - trots utmaningarna.

Alla mina råd är tips och inte rekommendationer som professionell.  Förutom den terapeutiska delen i att dela erfarenheter och åsikter är bloggen till för att läsare ska få chansen att inse att var och en av oss är experter i vår egen hälsoprocess. 

Ta gärna råd av andra men låt ingen annan bestämma vad som är bäst för dig. Det finns flera sätt att nå bättre hälsa och du bör avgöra vad du är beredd att göra. 

Jag vill också dela min lärdom av att även proffsen är människor med baksidor som kan leda till vanvård och även de kan ibland göra misstag. Även ett proffs kan ha svårigheter med att förstå sin egen del i kommunikationen med patienten och utifrån sin maktposition tillfoga försämring. Sådana personer kan hävda att de agerar utifrån evidens (säkerställd, vetenskaplig kunskap) bara för att de saknar självinsikt eller försöker framstå som mer kunnig i orsakerna till din ohälsa. 

Lär dig stå upp för dig själv och lita på din intuition - för den ger dig exakt information om hur du reagerar i en viss miljö.   

Kontaktformulär

Senaste inlägg

Bearbetning om att förlåta och försonas

Utan religion eller vetenskap utforskar jag nyfiket sorg,förluster och processen som följer av att reflektera kring dem i att förlåta och försonas. Genom att skriva ned en tidslinje av händelser i mitt liv konstaterar jag att många händelser gått mig förbi utan reflektion eller reaktion.

Hur jag utvecklats som människa utan reflektion och medveten handling av en stor hög obearbetade händelser blir självklar. Det hade varit konstigare om jag inte varit deprimerad lika mycket som det är märkligt att jag under flera år i psykiatrin inte fått frågan om vilka händelser som påverkat mig. Än mer irriterad blir jag av att den så kallade hjälpen jag fått till största del har bestått av att dämpa symtom av depression genom medicinering. Visst har jag ett ansvar att själv leta svaren men att inte få de rätta frågorna har inte lett mig in på den banan under de 15 år jag drabbats av sjukdom och sysslolöshet.

Nu med erfarenhet av tolvstegsarbete ur AA-rörelsen och Kontempel, tidslinjer ur Lifespan Integration, meditation av olika former i huvudsak med buddhistiska övningar  och mitt sökande efter optimal hälsa med helhetsperspektiv genom funktionsmedicin - har jag kommit till den del som berör förlåtelse och vad det innebär i praktiken.

Händelser jag genomlevt och burit med svårigheter är jag försonad med, som att jag aldrig kommer att få upprättelse för min förlorade tillit till slutenvårdspsykiatrin i synnerhet på grund av vårdskada, att sexuella övergrepp är minnen jag aldrig kan komma undan och att jag aldrig fått de viktiga samtalen med mina närmaste när jag behövde dem som mest. Jag har med andra ord accepterat att jag har svåra erfarenheter. Att sen förlåta och gå vidare är knepigare.

Ingen kräver att jag ska förlåta och mena det för att kunna ge plats åt försoning och kärlek. Jag vet inte ens om jag är kapabel till det för tilliten till andra är generellt låg. Det enda jag vet är att när jag tränar på att släppa in andra med värme så värker det i hjärttrakten och jag börjar gråta. Det är ett problem då jag får svårt att glädjas med andra speciellt i grupp och än svårare är det att känna värme mot mig själv.

Det enda jag kan göra i nuläget är att sortera händelserna och utföra vänliga handlingar med mig och mot andra som jag klarar och hoppas på att det dagliga arbetet med att föra in pålitliga människor i min vardag. För det krävs möjligtvis att samma människor stannar i mitt vardagsliv så jag kan speglas och utvecklas i.

Att förlåta psykiatrin för det systemfel som finns är inte detsamma som att förlåta och be om förlåtelse gentemot en människa. Det systemfel som fanns när min vårdskada uppstod vill och kan jag inte hantera så länge ingen vill ta ansvar för den och erbjuda en äkta ursäkt - med en plan hur jag ska återfå tilliten till vården som jag behöver för att läka svåra traman. För trots allt stoltserar regionerna med "lika vård för alla" och då borde även jag få adekvat vård.

Att be andra om förlåtelse för att jag varit argsint och att det varit mitt sätt att skydda mig från att bli sviken är mycket lättare. Jag visste inte bättre då jag sårade och kan kommunicera och bete mig på ett helt annat sätt idag. Där har jag lista av personer som jag behöver samtala med kring förlåtelse.

Jag kan också förlåta andra av samma skäl av att de bär mentala ryggsäckar av att uppleva sig vara offer, ensamma och att vara svikna. De flesta vill kunna omge sig av personer de kan lita på och få stöd av och de är också mer benägna att ta en ursäkt och att förlåta. De som fortfarande inte kan förlåta och gå vidare är inte mogna för sådana samtal och det kan jag bara svara med att öppna för samtal när de känner sig redo.  

Döden

Vi har alla tänkt på den någon gång. Många av oss skyr den och undviker därför att tänka på döden. Undantagen är när vi tvingas på den eller gör den till ett tema som med den ursprungliga irländska traditionen Halloween, med en skräckfylld och festlig kväll. Döden utgör oavsett vad vi tycker om den en del av livet.


När vi inte förstår vårt sammanhang av liv och död kan själva livet bli svårt att greppa. Prästen Olle Carlssons som exempel försöker via sin modell Livsstegen få oss att samtala om alla våra utmaningar. Livsstegen bygger på AA-rörelsens framgångsrika tolvstegsprogram vilken berör frågor från att vi ingår i sammanhang som är större än oss själva till praktiska steg för att forma en bättre vardag. Även i poddar, böcker och retreater i buddhistisk anda berörs vikten av att samtala om döden.


Döden är de facto en del av livet och när vi förnekar den genom att tiga om den med våra närmaste blir det en dålig förberedelse på det vi alla drabbas av. Psykiatrin berör inte heller existentiella frågor med rutin vilket är en stor miss av densamma för vi som grupp kanske lider av att inte lyfta döden mer i vardagen som förberedelse och för att sörja våra bortgångna. De enda som vinner på att vi tiger är medicinindustrin.


Jag ägnade nyligen en helg med andra kring temat döden och upptäckte vilken befrielse det vara att dela erfarenheter, familjeberättelser, begravningar, förluster och sorg, med andra delvis främmande människor. Temat döden förenade oss och jag lärde mig hur läkande det kan vara för alla berörda att dela dödenupplevelser, utan dömanden. Till min förskräckelse upptäckte jag också hur många obearbetade förluster jag bär för att jag inte talat om dem eller ens haft kontakt känslomässigt i nära relationer - i form av självmord, försök till självmord, mord, död av sjukdom och olyckor, skilsmässor osv. Tänk dig själv vilken tickande bomb av elände det blir av att bära svårigheter för sig själv. 


Mitt råd till dig är att inventera vad du bär, fundera hur du berör och berörs av döden i dina nära relationer och börja prata. Kan du inte prata, så skriv. Ge dig tid under tystnad att känna de förluster du upplevt. Blir arbetet för tuff kan du starta en studiecirkel och prata i grupp, gå en kurs i sorgebearbetning eller kontakta en präst. Allt blir bättre än att tiga och tränga bort. 

Expressen vinklar och skapar lögner istället för att hjälpa alla må bättre

I mitten av oktober publicerade Expressen en artikel om funktionsmedicin och svartmålade den med rubriker som är tänkta att leda till starka känslor hos den lättlurade.  Det funktionsmedicinska företaget Funmed pekades ut på ett onyanserat sätt och jag misstänker starkt att Expressen gärna delar dålig journalistik för att få klirr i kassan. Förtal går inte att anmäla dem för men det är just vd det är. Jag engagerar mig i detta för att det bara är funktionsmedicin som hjälpte mig bli friskare när offentlig vård inte använde biomarkörer för att finna obalanserna och skickade mig till psykiatrin som resulterade i nära ett decennium kastades bort av mitt liv. Jag hävdar att funktionsmedicin är framtidens sätt att sköta och förebygga hälsa vilket offentlig vård inte ägnar sig åt. Expressen bidrar med onyanserad bild av det som istället borde integreras i offentlig vård för att hjälpa fler bli friska från kronisk sjukdom. Någon borde för övrigt granska Mats Reimers särintressen, en person som används när desinformation ska spridas.  Därför publicerar jag Funmeds svar på Expressens text:

Den 14 oktober 2021 publicerade tidningen Expressen en vilseledande och hårt vinklad artikel om Funmed och funktionsmedicin. Trots att reportern Anna Bäsén fått både muntlig och skriftlig information om Funmed och verksamhetens vetenskapliga förankring, har skribenten både bortsett från informationen och publicerat en artikel innehållande många felaktiga påståenden och ogrundade anklagelser. Funmed inkom med en begäran om rättelse den 21 oktober 2021, enligt nedan. 

1. Artikeln särskiljer inte mellan två av koncernens bolag – Funmed Store och klinikverksamheten Funmed. Skribenten hävdar att klinikverksamheten tjänar miljonbelopp på att sälja kosttillskott, vilket är både felaktigt och vilseledande.

2. Skribenten fick följande text mejlad 1 oktober, innan hon skrev artikeln, men har valt att bara inkludera vissa delar av informationen: ”FunmedStore Sweden AB har tillstånd för kosttillskottsförsäljning. Tillståndet har överförts från moderbolaget Funmed Holding AB. Miljöförvaltningen i kommunen där webbutikens lager ligger granskar verksamheten där, med årliga kontroller.”

3. Att korrigera uppmätta näringsbrister med näringstillskott innebär ingen förskrivning från Funmeds läkare. Patienten väljer själv vilka preparat hen använder och kan lika gärna köpa dem från apoteket eller andra butiker.

4. Peter Martin är Funmeds grundare och chefläkare, inte vd. Martin Engberg är vd för Funmed, inte vice vd.

5. Skribenten skriver en hel artikel som ifrågasätter Funmeds och chefläkare Peter Martins vetenskapliga legitimitet utan att överhuvudtaget nämna att Peter Martin har en doktorsexamen i farmakologi och 15 års erfarenhet av läkemedelsforskning inklusive olika ledande positioner i nobelpristagare professor Arvid Carlssons forskningsgrupp. Detta finner vi gravt missvisande.

6. Artikeln påstår vidare att Funmed är en ”alternativmedicinsk kedja”. Det stämmer inte. Funmeds kliniker är livsstilsinriktade läkarmottagningar som jobbar enligt den funktionsmedicinska modellen, helt i enlighet med det evidensbaserade upplägg som används vid centret för funktionsmedicin som funnits sedan 2014 vid ett av världens mest ansedda sjukhus, Cleveland Clinic i USA. (1)     Läkarna vid Funmeds mottagningar söker att identifiera och åtgärda underliggande multifaktoriella orsaker till kronisk sjukdom och ohälsa, dels genom utökad kartläggning av patientens symtom och historia, dels genom individualiserad livsstilsbehandling där man jobbar med att optimera patientens kost, näringsintag, stresshantering, sömn och fysisk aktivitet. Detta framkommer inte i artikeln.

7. Att ge Mats Reimer utrymme att anklaga Funmed för något så allvarligt som kvacksalveri utan att ge oss möjlighet att kommentera är djupt bekymmersamt pressetiskt.

8. Skribenten skriver svepande utan att ange källa: ”Funktionsmedicinen har kritiserats för att vara pseudovetenskapligt kvacksalveri, att man säljer på människor onödiga tester och kosttillskott.” Vad är källan till detta påstående?

9. Skribenten skriver: ”Mats Reimer poängterar att näringsbrist är ovanligt i Sverige.” Skribenten hade informerats om att Funmed i förekommande fall korrigerar näringsbrister på basis av en mängd mätvärden och att våra patienter ofta uppvisar suboptimala nivåer av olika näringsämnen. Detta framkommer inte i artikeln.

10. Innan artikeln skrevs fick skribenten skriftlig information om att det vid Cleveland Clinic pågår forskning om den funktionsmedicinska modellen och att flera resultat redan publicerats, bland annat i den välrenommerade vetenskapliga tidskriften JAMA Network Open, som tyder på att funktionsmedicin kan förbättra patienternas mående jämfört med konventionell vård. (2) En enkel sökning på ”functional medicine” i PubMed hade dessutom gett tillgång till en annan studie av samma huvudförfattare som publicerats i British Medical Journal och som visar att funktionsmedicinsk vård i grupp kan ge bättre patientutfall jämfört med individuell vård och till lägre kostnad. (3) En objektiv artikel som ifrågasätter funktionsmedicinens legitimitet bör ta upp sådana studier som publicerats i högrankade vetenskapliga tidskrifter.

11. I skribentens research bör ha framkommit att Funmed har en strukturerad och grundlig arbetsmetod. Våra legitimerade läkare träffar under de inledande besökensina patienter i 60–75 minuter. De baserar sina samtal med patienten på intagningsformulär som omfattar över 300 frågor inkluderande sökorsak, hälsohistoria, symptom, medicinering och livsstil. Alla patienter som kommer till kliniken genomgår läkarundersökning. Alla patienter tar en mängd labbprover där vi även kartlägger sådant man brukar mäta på en vårdcentral (blodprover), fast i större omfattning. Läsaren bibringas ingen av denna information.

12. Skribenten har valt att inte ta upp det faktum att det bakom de ingående komponenterna i Funmeds arbetssätt finns tiotusentals vetenskapliga artiklar som stödjer varför det är logiskt att korrigera suboptimala nivåer i uppmätta laboratoriemedicinska värden.

13. Artikeln påstår felaktigt att det vetenskapliga underlag som Funmed använder för att diskutera ”läckande tarm” (ökad tarmpermeabilitet) bara grundar sig på musstudier (Henry Nyhlin). Till dags dato finns det över 900 studier som handlar om läckande tarm hos människa. Denna information delgavs skribenten innan artikeln publicerades, men hon valde att inte ta hänsyn till den, vilket kan tolkas som bristande objektivitet. Av nämnda studier är 350 randomiserade kontrollerade kliniska studier på människa. (4) Ett aktuellt exempel i mängden är att barn med ”autism spectrum disorder” i en systematisk översikt och metaanalys från 2020 uppvisar en koppling mellan symtom och ökad tarmpermeabilitet. (5)

14. Vi har inte givits möjlighet att bemöta Mats Reimers svepande uttalande ”Detox är en myt. Lever och njurar sköter sig själva.” Läsaren kan därför tro att Funmeds läkare rekommenderar detoxkurer som ofta förekommer i olika sammanhang på nätet, trots att de inte är en del av Funmeds behandlingsarsenal. Funmeds arbetssätt utgår i stället från det faktum att lever och njurar är organ som kan ha bättre eller sämre förutsättningar för att fungera, och att utifrån individens provsvar optimera de organens fysiologiska funktion.

15. I anslutning till ovanstående citeras även Henry Nyhlin: ”Att tro att man till vardags går runt med kronisk förgiftning för att man exempelvis äter fel och att man behöver fasta eller ta kosttillskott för att bli av med gifter stämmer helt enkelt inte.” Varifrån kommer detta påstående? Så vitt vi vet har Funmed inte gjort något sådant. Däremot finns det tydliga exempel från vår verksamhet på att människor som äter mycket fisk ofta har förhöjda nivåer av kvicksilver i blodet.

16. Henry Nyhlin citeras vidare: ”Näringsupptaget i tarmen sker efter sönderdelning av maten, exempelvis av C-vitamin när man äter apelsin. Hälsopreparat är renade och hur de beter sig skilda från sitt naturliga sammanhang vet vi ännu alltför lite.”     Funmeds inställning är att våra patienter ska fokusera på att få i sig näringsämnen genom att äta en näringstät kost och vid behov ta rena, högkvalitativa kosttillskott med aktiva ingredienser under en period för att optimera nivåer av utvalda näringsämnen.     Här är det viktigt att ha kunskap om och kunna skilja på näringsämnen i olika kemiska former med olika upptag och fysiologisk effekt. Vi håller med Henry Nyhlin om att det krävs mer forskning, men inte att man i dagsläget vet för lite för att använda vitaminer eller mineraler i form av läkemedel eller kosttillskott. Som stöd för detta finns det till exempel >1 000 randomiserade kliniska studier på människor om vitamin B12 och >3 000 om D-vitamin. (6,7)

17. Peter Martins citat om att svenska läkare endast läser 12,5 timmar näringslära under 5,5 års studier (8) bör kompletteras med att detta kan göra det svårare för läkare att ta till sig poängerna med funktionsmedicin.     För att verka i det funktionsmedicinska paradigmet krävs det en längre vidareutbildning inom det här området. Funmed verkar för att sprida kunskap om hur viktigt det är med adekvat näring för att våra kroppar ska fungera optimalt och utstå de påfrestningar som den västerländska livsstilen ofta medför.

18. Citat Henry Nyhlin: ”Sen finns risken att patienter får en snabb förklaring för sina besvär och köper dyra tillskott. Men i själva verket kanske de har en magtarmsjukdom som de inte söker och får riktig vård och behandling för.”     Vi hade gärna getts tillfälle att bemöta denna kommentar. Alla våra läkare är legitimerade och har erfarenhet av att arbeta på svenska vårdcentraler och sjukhus. Alla patienter som kommer till Funmeds kliniker undersöks inklusive bukpalpation. Hos alla patienter som genomgår våra standardprogram mäts en mängd konventionella blodprover inklusive Hb, vita blodkroppar, trombocyter, leverstatus, njurfunktion, ferritin, CRP, SR, albumin, B12 och järnstatus. Det ger en bra grund för att upptäcka många allvarliga magtarmsjukdomar.     Utöver det mäter vi på alla dessa patienter hos ackrediterade laboratorier flera markörer i avföringen inklusive calprotectin (”gold standard” för att upptäcka inflammatoriska tarmsjukdomar som Crohns och ulcerös kolit, men även cancer). Vi kontrollerar också blod i avföringen, bukspottskörtelfunktion och malabsorptions-markörer och undersöker förekomst av parasiter och mask (mikroskopi och DNA-teknik) och genomför kvantifiering av tarmfloran med hjälp av både odling och PCR (DNA-teknik).     Därför hävdar vi att Funmeds läkare har stora möjligheter att hitta just magtarmsjukdomar som inte diagnostiserats i traditionell sjukvård. Självklart skickar vi patienter med allvarliga magtarmsjukdomar till gastroenterolog eller rekommenderar dem vidare utredning via vårdcentral. Vår inställning är att alla ska utnyttja den skattefinansierade vården så långt det går. Funmeds verksamhet är bara ett komplement som har fler verktyg för att lösa komplexa, kroniska fall och för att arbeta mer uttalat förebyggande.

19. Skribenten skriver: ”Även muntlig information kan vara förbjuden, exempelvis om läkare eller annan personal på Funmeds klinik rekommenderar kosttillskott eller livsmedel med påståenden om att det behandlar eller bota sjukdomar.”     Alla legitimerade läkare i Sverige arbetar under yrkesansvar och enligt vetenskap och beprövad erfarenhet. (9) Självklart ska en läkare som del i sitt arbete tala med sin patient om stresshantering, sömn, motion, kost, läkemedel och behov av kosttillskott.     Sjukvård är ingen svartvit verksamhet som endast kan baseras på randomiserade kliniska studier. De är bra för att t.ex. studera effekten av ett läkemedel eller näringsämne i en isolerad grupp av människor. Men vi kan aldrig få randomiserade kontrollerade kliniska studier som täcker in och säkerställer effekten och säkerheten för alla kliniska interventioner som används.     Därför gäller det alltid att, i samråd med patienten, hitta den mest effektiva behandlingsvägen som medför minst risk för varje individ. Den evidensbaserade medicinens fader, professor Sacket, skrev redan 1996 i BMJ: ”Evidensbaserad medicin är samvetsgrann, uttrycklig och omdömesgill användning av nuvarande bästa bevis för att fatta beslut om vård av enskilda patienter. Evidensbaserad medicin innebär att integrera individuell klinisk expertis med bästa tillgängliga externa kliniska bevis från systematisk forskning. Med individuell klinisk expertis menar vi den kompetens och bedömning som enskilda kliniker förvärvar genom klinisk erfarenhet och klinisk praxis.” (10)

20. Citat Mats Reimer: ”Inspektionen för vård och omsorg, IVO, ser genom fingrarna så länge det inte är direkt farligt för patienterna. Man agerar inte om vårdpersonal, som på Funmed, gör sådant som är dyrt och meningslöst.”     Med sådana flagranta påhopp hade vi förväntat oss att få bemöta kritiken. Funmeds utredning är kostsam för patienterna eftersom vi erbjuder dem utökad utredning och vård, mer än vad som är möjligt i traditionell sjukvård. En timme hos en läkare på en skattefinansierad vårdcentral kostar 3 000 kronor och som kund hos Funmed har patienten valt att betala detta ur egen ficka.     Vi betalar våra läkare marknadsmässiga löner. Den största utgiften är dock den unikt breda laboratoriemässiga kartläggningen som möjliggör nya insikter om varför patienten inte mår bra. Funmed har tagit emot över 2 000 patienter som kunnat få bättre förståelse för sitt hälsotillstånd och nya vägar till bättre hälsa. Flertalet som söker sig till vår verksamhet har uttömt alla möjligheter inom den traditionella vården.

Sammanfattningsvis motsäger vi inte att vi har haft otillåtna hälsopåståenden i vår webbshop. Funmeds avsikt är alltid att följa gällande lagstiftning, även om den i sin nuvarande form medför att man inte får lov att informera konsumenten om flera väl belagda fysiologiska funktioner för ett visst kroppseget ämne. De felaktiga ordalydelserna åtgärdades skyndsamt och Miljöförvaltningen har i sin kontrollrapport konstaterat att man inte har några anmärkningar.

Vi välkomnar framöver en saklig debatt på objektiva grunder som innefattar hur vi ska ta oss an det faktum att mer än 80 procent av Sveriges sjukvårdsbudget går till kroniska huvudsakligen livsstilsrelaterade sjukdomar, (11) men där bara 3 procent satsas på prevention. (12)

År 2000 publicerades 500 000 vetenskapliga artiklar i MedLine (PubMed). År 2020 publicerades 1 600 000 vetenskapliga artiklar i MedLine. Det är mycket svårt att hänga med i vad som händer, även för dem som bevakar en mindre del av vetenskapen. Därför krävs det stor ödmjukhet och rejäl research innan man fördömer en verksamhet som pseudovetenskaplig.

Vi tror att Expressen långsiktigt kan vinna på att lämna den agiterande banan och att era läsare är intresserade av att veta mer om den moderna medicinen där man med ett systembiologiskt synsätt (13,14) söker ta reda på vad de bakomliggande orsakerna till sjukdomar och symtom faktiskt är, och vad man själv kan göra åt dem.

Peter Martin  Legitimerad läkare

Carola Bengtsson Legitimerad läkare 

Nils Edelstam Legitimerad läkare

Jannike Fernström Legitimerad läkare

Ann Gillberg Legitimerad läkare

Maria Ingström Legitimerad läkare

Eva Lethagen Legitimerad läkare

Suzanna Maltar Zoric Legitimerad läkare 

Linus Mårtensson Legitimerad läkare

Carl Sinclair Legitimerad läkare

Referenser 

1. https://my.clevelandclinic.org/departments/functional-medicine

2. Beidelschies M, Alejandro-Rodriguez M, Ji X, Lapin B, Hanaway P, Rothberg MB. Association of the Functional Medicine Model of Care With Patient-Reported Health-Related Quality-of-Life Outcomes. JAMA Netw Open. 2019 Oct2;2(10):e1914017. https://jamanetwork.com/journals/jamanetworkopen/fullarticle/2753520

3. Beidelschies M, Alejandro-Rodriguez M, Guo N, Postan A, Jones T, Bradley E, Hyman M, Rothberg MB. Patient outcomes and costs associated with functional medicine-based care in a shared versus individual setting for patients with chronic conditions: a retrospective cohortstudy. BMJ Open. 2021 Apr 13;11(4):e048294. https://bmjopen.bmj.com/content/11/4/e048294

4. https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/?term=intestinal+permeability&filter=pubt.randomizedcontrolledt rial&filter=hum_ani.humans&sort=pubdate&size=20 

5. Asbjornsdottir B, Snorradottir H, Andresdottir E, Fasano A, Lauth B, Gudmundsson LS, Gottfredsson M, Halldorsson TI, Birgisdottir BE. Zonulin-Dependent Intestinal Permeability in Children Diagnosed with Mental Disorders: A Systematic Review and Meta-Analysis. Nutrients. 2020 Jul 3;12(7):1982. https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/32635367/

6. https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/?term=vitamin+b12&filter=pubt.randomizedcontrolledtrial&filter =hum_ani.humans 

7. https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/?term=vitamin+d%5BMeSH+Terms%5D&sort=pubdate&filter=pub t.randomizedcontrolledtrial&filter=hum_ani.humans&filter=pubt.randomizedcontrolledtrial&filter= hum_ani.humans 

8. Chung M, van Buul VJ, Wilms E, Nellessen N, Brouns FJ. Nutrition education in European medical schools: results of an international survey. Eur J Clin Nutr. 2014 Jul;68(7):844-6. https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/24781690/

9. https://www.sbu.se/sv/publikationer/nya-vetenskap-och-praxis/vad-menas-med-beprovad- erfarenhet/

10. Sackett DL, Rosenberg WM, Gray JA, Haynes RB, Richardson WS. Evidence based medicine: what it is and what it isn't. BMJ. 1996 Jan 13;312(7023):71-2. https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC2349778/pdf/bmj00524-0009.pdf

11. Vårdanalys. ”VIP i vården?”, rapport 2014:2. https://www.vardanalys.se/rapporter/vip-i-varden/

12. Papanicolas I, Woskie LR, Jha AK. Health Care Spending in the United States and Other High- Income Countries. JAMA. 2018 Mar 13;319(10):1024-1039. https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/29536101/

13. Loscalzo J, Barabasi AL. Systems biology and the future of medicine. Wiley Interdiscip Rev Syst Biol Med. 2011 Nov-Dec;3(6):619-27. https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/21928407/

14. Nielsen J. Systems Biology of Metabolism. Annu Rev Biochem. 2017 Jun 20;86:245-275. https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/28301739/


20 Oktober 2021

© 2020 Funmed







  • TW: Det svarta hålet i offentlig vård för svårt traumatiserade

    Fysiskt våld, skev kvinnosyn med handlingar utan samtycke och bristen på adekvat vård formade mig under decennier. Min självbild tog sig uttryck i stark ilska som omedvetet försvar. Min längtan efter dopamin och adrenalinkickar är de stunder jag känt mig levande och har bytts ut genom åren exempelvis av riskfyllda sexuella äventyr, köra bil i höga hastigheter och att provocera mig själv och andra. Jag märkte inte heller att andra undvek mig och blev omedvetet ännu argare av det. Periodvis kollapsade jag ensam i min förortsetta utan vilja att be om hjälp i rädsla för slutenvård som försämrar mitt tillstånd. Liksom andra med obehandlade trauman, triggad av otrygga förhållanden och otillräckliga talterapier blev jag inte bättre. Än mer nedslående var beskedet från en psykiatriker som erkände att det inte finns traumavård för komplex PTSD. Det specialistläkaren borde ha sagt är att det inte finns i offentlig vård.  


    Medicine doktor Gita Rajan har redovisat i sin avhandling “Sexual Violence: Epidemiology, Treatment and Access to Health Care”, att 45 000 personer eller sannolikt fler utsätts för sexuellt våld varje år. Gita lyfter i sin avhandling även bristen på vård för sexuellt utsatta som är ett brott mot mänskliga rättigheter enligt Förenta nationerna. Världshälsoorganisationen WHO menar att sexuellt våld är ett hälsoproblem av epidemiologisk storlek som kräver omgående insatser. Ett problem avsevärt större än pågående pandemi. 


    Varje år utsätts 45 000 eller fler för sexuellt våld

    Visst, om du tar dig blödande till sjukhus får du akut hjälp och i bästa fall några samtal med psykolog. Det är i det ickeakuta stadiet av besvär från sexuellt våld som rätt vård saknas, som är någon vill ta sitt liv, självskadar eller uttrycker somatiska besvär. Har du tur får du hjälp med att dämpa symtom men orsaken upptäcks sannolikt inte om du saknar förståelse eller undviker att berätta på grund av skam och skuld. Personalen har för ofta låga traumakunskaper och saknar även rutiner som enkäter på vårdcentralerna för att finna de drabbade. Inte heller finns det specialister i sexuellt våld i den offentliga vårdapparaten. 


    Jag kopplade inte mina depressiva besvär till att det jag upplevde under uppväxten och i det tidiga vuxenlivet som orsaker till mitt lidande. Inte ens våldtäkten och de sexuella övergreppen berättade jag om, för jag trodde inte det fanns något att berätta. Jag var övertygad om föreställningen att det som inte dödar, stärker. I villervallan av tankar och bortträngda känslor skyllde jag också på mig själv att jag hade kort kjol, druckit alkohol och att jag inte var tydlig nog när jag sa ifrån.


    När jag började söka hjälp i vården för utmattning som trettioåring frågade ingen vilken traumabakgrund jag hade utan fokus lades enbart på att dämpa mina symtom som deprimerad. Jag var terapiresistent och blev allt sämre. Efter en hjärnskakning orkade jag inte längre stiga upp ur sängen av djup utmattning liksom av att mjölksyran forsade i kroppen så fort jag rörde mig det minsta lilla. Flera läkare behandlade separata delar utan samordning och utan egen förmåga att leda mitt tillfrisknande uteblev återhämtningen.


    Gita Rajans visar i sin avhandling att brist på rätt insats i vården kan resultera i att patienter återkommer ofta utan att bli bättre. Hennes studie pekar mot att när sexuellt utsatta börjat söka hjälp i vården ökar risken för självmord, i jämförelse med de som inte söker vård. De hjälpsökande som drabbats av sexuellt våld har kontaktat vården för olika besvär i snitt trettio gånger innan orsakerna uppdagas. 


    Sexuellt utsattas risk för självmord ökar
    efter kontakt med dagens vård


    Jag minns hur jag tänkte när jag mådde som sämst, att jag måste ha överdrivit mitt lidande eftersom ingen verkade bry sig. När jag inte blev sedd och speglad ledde andras neglekt till en förstärkning av min negativa självbild. Jag höll allt inom mig och förstod inte att lidandet därigenom bibehåller status quo och försämras för varje adderat trauma. Kroppen glömmer inte och smärtan tar sig många uttryck. Ingen speglade mig så att jag kunde ta in att det jag varit utsatt för är förfärligt och att de traumatiska upplevelserna kan ta ta uttryck i en negativ självbild, somatisk sjukdom, depression, självskada och självmordstankar. 


    Trots att jag vuxit upp utan diagnoser och hade ett utåt sett tryggt liv orkade kroppen till sist inte härbärgera de bortträngda minnena. Jag levde som om det förflutna fortfarande pågick och uttrycktes i hur jag tänkte och reagerade. Jag formade mitt liv som jag trodde det skulle levas och trots att jag hade dåliga erfarenheter av män föreställde jag mig att om jag var sexig, attraktiv och tillgänglig så skulle allt bli bra. Jag hade en syn på mig själv som formats av män och media liksom en omedveten föreställning om mäns högre värde. 


    Även vårdens sätt att betrakta mig genom psykiatrisk diagnos - som idag är borttagen - försämrades jag av dess enögdhet, exempelvis som när en vårdskada bortförklarades pga diagnosen. Psykiatrikern som erkände hur liten verktygslåda psykiatrin har borde ha hänvisat till pågående forskning för att jag själv skulle kunna börja söka adekvat vård på den privata marknaden. Ett sådant erkännande bör varje behandlande psykiatriker dela med sina patienter istället för att uttrycka att hjälp saknas. Förtroendet för offentlig vård försvagas när den mörkar sina misstag och begränsningar liksom det gör oss drabbade försvagade i onödan. 


    BNP skulle öka vid bättre traumavård


    Om vårdpersonal och medborgare är traumainformerade och har förstått konsekvenserna av obehandlad trauma sparas en ofattbar summa pengar liksom att människors lidande skulle minska radikalt. Hade jag mötts av adekvat vård som liten hade redan på barnavårdscentralen skannat och noterat mammas mående liksom pappas oförmåga att vara en bra far. På vårdcentralen hade de redan när jag var i tioårsåldern kunnat lägga ihop ett plus ett av de flera småolyckor som jag åsamkade mig själv. En av de självförvållade olyckorna var alarmerande då jag försökte snitta huden på framsidan av min hals av en nylonlina, fäst i en drake. På kirurgen vid Umeå lasarett hade någon kunnat fråga sig varför jag kom med akut magvärk fyra gånger som jag till och med blev inlagd för när jag var tre, fyra och sex och åtta år gammal. I skolan arrangerade jag djärva utmaningar för killarna och gav mig tillfälle att hoppa från andra våningen. Flera gånger vrickade jag fötterna på gympan medvetet. Om en granne hade larmat polisen istället för att "göra hyschysch" av att mamma blev slagen som sprang till grannen för att få hjälp, hade socialen snabbare förstått och kunnat börja utreda. Om mamma inte hade haft föreställningen att hålla ihop familjen och därmed tiga var bättre än att skilja sig hade vår situation uppdagats. Om skammen av att mannen i familjen slog och förnedrade inte hade varit i vägen... 


    Om jag hade haft förmågan att uttrycka mig konkret om vad som var galet i mitt liv hade jag larmat om våldtäkt, sexuella närmanden på arbetsplatser, blottare, trist kvinnosyn bland släktingar och så vidare. Om jag hade förstått hur summan av sexuella övergrepp, skitig kvinnosyn i familjen och av andra, att se någon annan riskera bli ihjälslagen, bo där bränder och social misär liksom våld är vardagsmat, uppleva dödliga naturkatastrofer och att vården inte klarar att vårda rätt så hade jag insett att nervsystemet inte klarar en sådan belastning hur länge som helst och gjort något åt saken.


    Jag funderar över hur de som utsatts för trauma och som inte sökt vård klarar sig mentalt. Har de återhämtat sig? Hur mycket längre tid tar det för en individ att skapa ett tillfredställande liv för sig själv och andra med obehandlad trauma? Hur många andra hinner de skada indirekt genom sina traumabeteenden? För mig tog det cirka femtio år. Ur bruttonationalproduktperspektivet blev jag en kostsam individ som hade kunnat presterat bättre på många sätt och bidragit till tryggare liv genom omedelbart stöd. 


    https://fempers.se/2021/13-augusti-2021/eftervard-av-sexualbrottsutsatta-ett-svart-hal/ 

    https://openarchive.ki.se/xmlui/handle/10616/47643 

    Autism - tankar om nyttan med diagnos utan igenkännande och stöd

    Sent i livet fick en person diagnosen Autism, som jag känner väl. Personen känner inte igen sig i beskrivningen och har istället tyngts av bördan att bära en diagnos som inte underlättat tillvaron. Diagnosen har blivit ett problem då hen ständigt funderar över den i förhållande till sina relationer i möten mellan fyra ögon såväl som i gruppsituationer. Personen känner inte igen sig i en beskrivning om att ha kommunikativa och sociala problem. Sk skimming eller specialintressen saknas också. Någon medicinering är inte heller aktuell då autism inte anses vara sjukdom eller något som kan botas. Även lekmän har den olyckliga inställningen som passiviserar deras försök att träna sociala förmågor för att kunna ha arbete och leta alternativ vård i till exempel funktionsmedicin - som i högsta grad bygger på vetenskapligt grundad kunskap.  


    För att inte bli kallad ableist vill jag framhålla att jag lyfter problematiken i att få diagnos utan effekt och som förvärrar vardagen. En person från Autism och Aspergerförbundet uttryckte i ett mejl om att personen ifråga inte blivit tillräckligt speglad av den läkare som ställde diagnosen:  “Tyvärr ges ofta alldeles för lite tid och uppmärksamhet till uppföljande aspekter av utredningar och att ställa en autismdiagnos.” 


    I flera grupper om autism i sociala media har jag ställt frågan varför inte mer insatser inriktas på vuxna som förr skulle kallats högfungerande och nyligen diagnostiserats. Ingen har svarat tillfredställande då alla insatta är pinsamt medvetna att den mesta forskningen bedrivits på pojkar och barn och insatserna ges till unga.


    Att sätta diagnos utan adekvat stöd och flummigt förklara beteenden med allmän uppfattning på gruppnivå utifrån arv och miljö med fifty fifty är inte ok. Autismdiagnos ställs inte heller med biomarkörer fast de finns idag. Att ställa diagnos på en vuxen person sent i livet som inte kan återkalla sin barndoms beteenden annat än med enstaka minnen och inte heller får stöd av andra familjemedlemmars goda minne, är högst otillfredställande. Barndomens talutveckling och beteenden en viktig del i utredningen och i min väns fall blev den godtyckligt bedömd - i brist på fakta. 


    Under utredning av psykisk sjukdom borde överhuvudtaget mer fokus finnas på orsaker som trauma. Polyvagal teori som är viktig för att utesluta en komplex traumabakgrund har än inte blivit vardagstänk vid professionella bedömningar. Lyckligtvis har min vän en egen ide som bidrar till att hen till sist kanske kan strunta i autismdiagnosen och forma ett bättre liv med traumabehandling. Hen menar att “Det (hens besvär) mest är traumabeteenden och nervsystemets belastatning av för mycket stress och för lite återhämtning sedan barnsben som ställer till det."

    Att börja med effektiv hälsorutin

    Du undrar kanske hur du ska få bättre livskvalite liksom jag. Länge saknade jag förebilder och testade mig fram som kostat tusentals kronor på överflödiga utlägg. Här är mina tankar kring hur en bra start kan se ut.

    Kanske minns du ordspråket "Ett äpple om dagen håller doktorn borta från magen" som  lyfter vikten av att sköta sin egen hälsa för att slippa böket med att bli fri från sjukdom och mediciner. Kanske behöver ordspråket ändras för att bli mer hjälpsamt för det går inte att enbart äta äpplen för att vara frisk:

    En daglig hälsorutin ger makt
    - du blir din egen pakt

    Istället för ledare blir doktorn coach
    du bestämmer ditt livs "approach"

    En person som har brutit ned vad en daglig hälsorutin bör innehålla är doktor Will Cole. Will har sammanfattat de sex viktigaste rutinerna:

    • En eliminationsdiet som AIP, FOODMAP, LCHF
    • Varierad kost
    • Probiotika
    • Benbuljong
    • Periodisk fasta
    • Stresshantering
    Som säkert du också inser är daglig rörelse och annat också viktigt men jag vill ändå liksom Will understryka att hur, vad och när du äter är basen för allt annat. Har du inte energi att röra dig kan du inte motionera och kan du inte tänka klart behöver du rätt näring.

    Jag valde först antiinflammatorisk kost några månader för att bekanta mig med vad det innebär och fortsatte sen till AntiInflammatorisktProtokoll. Sedan återintroducerade jag grupper av födoämnen och kontrollerade vilka fysiologiska reaktioner jag upplevde. Därefter skickade jag iväg ett fecestest till Californien och fick särskilda probiotika för mina obalanser. Benbuljongen tillverkar jag själv för att hålla kostnaderna nere och använder den i matlagning. Den periodiska fastan var tuff till en början med 16:8 och när jag blivit bättre har jag ändrat den till 14:10 så den passar mina vardagsrutiner bättre. Stresshanteringen pågår dagligen pga svåra trauman med terapi som neurofeedback, meditation och yoga. Jag tränar också dagligen på att förhålla mig till andras beteenden och projiceringar för att inte dras in i andras draman. Den tuffaste delen är att undvika folk som inte hjälper mig framåt - till jag inte blir stressad mer. Antagligen behöver jag finna en grupp människor som själva jobbar med samma frågor som jag och stanna i den för resten av livet.

    Vad har du för strategier?

    Effektivare meditation

    Det finns det sätt att ta reda på hur ett djupt tillstånd av meditation kan upplevas. Med egen erfarenhet av meditation och dessutom med dysreglerat nervsystem av trauma har mina försök tagit år att förfina. Dave Asprey har sammanfattat några bra exempel på hur du kan göra.

    Som många av oss kan konstatera under inledande meditation kommer och går tankar som påminner om en tjattrande apa (Monkey Mind). Förmågan att stilla dem är acceptans och att vara öppen på vad som händer mellan tankarna. Med läkaren Mark Atkinsons metod ¨The Fast Shift Method¨ kan du lättare försätta kroppen i ett tillstånd som underlättar meditation avsevärt. När kroppen är avslappnad under meditation får du snabbare fördelarna. Sen kan du ta med dig tillståndet ut i vardagen och möta dig själv och andra med helt nya förutsättningar, närvarande och lugn.

    Med meditation får du energi. Dave förklarar hur det hänger ihop med cellernas energiproduktion. Mitokondrierna bidrar till att du känner dig vaken och alert. Du kan ladda mitokondrierna genom att vara utomhus dagligen, undvika inflammatorisk skräpmat, gifter och skaffa god sömn.

    Intervallträna i trappor, på gymmet, till bussen eller i 90  sekunder. Allt räknas och bidrar. Kan du inte alls öka pulsen kan du testa IR-bastu eller finna andra sätt att svettas.

    Använd rätt fetter som bidrar till energi och inte försämrar, som avakado, avakadoolja, valnötsolja, jungfruolivolja, ghee eller ekosmör om du inte är födoämneskänslig. Mitokondrierna fungerar nämligen bättre om de har ständig tillgång till bra fett.

    Hitta en meditationsapp för att öka motivationen och bibehålla vanan. Min favorit är för närvarande Synctuition som du kan testa en vecka gratis. Gratisapparna ¨The Breating App¨hjälpte mig att hålla fokus på andningen och med Ïnsight Timer¨ fann jag vilken typ av meditation jag gillade bäst. Insight timer har bl a meditation på svenska med Viryabodhi m fl. Fler bra gratisappar hittar du här.

    Några av oss vill gärna mäta och kontrollera att det vi gör tycks fungera. Det finns hjälpmedel som HRV-monitorer och neurofeedback mm som du kan starta att läsa om här. Neurofeedback är också prima hjälpmedel vid trauma och prestation.


    Lycka till.

    Kroppen läker när den får chansen: om svart te och ledvärk

    I den medicinska tidskriften the Lancet beskrivs en persons 25-åriga ledvärk upphöra efter sex månader genom att sluta dricka svart te. Röntgen visade en form av artrit i några ryggradsdiskar liksom patienten berättade om sitt långvariga tedrickande, med 3-4 koppar om dagen. Te innehåller fluor och kan orsaka besvär över 5 mg om dagen - vilket motsvarar en kopp.

    Patientens besvär var med andra ord inte artrit utan "skeletal fluorosis", ett tillstånd orsakat av för stort fluorintag. Symtomen förutom artritliknande besvär kan vara ryggvärk, förkalkning av ligament och mjukdelar.

    I en studie med personer från tedrickande personer i Mongoliet hade 31% av dem besvär. Förutom led- och ryggvärk beskrevs bl a stelhet och kramper. I Mongoliet tillsätts inget fluor i dricksvattnet. I andra studier med försökspersoner från Storbritannien och USA uppvisades liknande resultat, som att mer än fyra koppar svart te per dag ökar risken för besvär med 78%.

    När personen i Lancet slutade dricka te var hen minskade besvären radikalt och var beredd att sluta ta sin medicin. Efter sex månader var personen symtomfri trots 25 år av besvär.

    Nu ska jag testa att inte dricka svart te under ett halvår och bara dricka grönt te och örtte till kvällen..


    Översatt från engelska.


    Källor

    https://www.nutrientinsider.com/News/1872/Popular-health-drink-causes-joint-pain.htm

    https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC5497633/

    https://www.sciencedaily.com/releases/2010/07/100714104059.htm

    https://fluoridealert.org/issues/health/arthritis/

    Om läkare förskrev yogurt istället för ångestdämpande: Mat till hjärnan

    Är du drabbad eller känner du någon som drabbats av hjärnsjukdom som demens, alzheimers eller mental sjukdom? Läs då detta: Det är ingen slump att några av oss tillfrisknar eller förbättras av förändrad kost. I neurovetenskaps- och nutritionsexperten Lisa Mosconis intresseväckande och pedagogiska bok ¨Brain Food¨ beskrivs aktuell forskning för att förebygga framförallt demens.  Flera paraleller dras även i sjukdomar från depression till autism. Lisa skriver också med humor som att kognitiv nedsättning inte enbart är resultat av hög ålder utan även av upprepade förolämpningar mot hjärnan i form av dålig kost.


    Hur våra hjärnor utvecklats beskrivs utifrån evolutionär utveckling som bidrar till starka argument vad som är bra mat. Under femhundratusen år hade hjärnan samma vikt under perioden neandertalarna åt löv, frukter och bark. När blandkosten infördes uppstod homo erectus och däribland människosläktet homo sapiens. Framförallt var det fisk som delvis tros ha bidragit till att släktet började gå upprätt på två ben med protein, omega 3, mineraler mm.



    Rent vatten och syre


    De viktigaste faktorerna för en frisk hjärna är först av allt rent vatten och syre. Den bästa vätska vi kan få i oss är den vätska frukter, bär mm har som också i jämförelse med dricksvatten rymmer mindre föroreningar. Naturligt, mineralrikt vatten bubblar och kan med fördel intas i områden dricksvattnet är av tveksam natur. Andra viktiga källor till bra hydrering är kokosvatten, aloeverajuice liksom bananer vars vatteninnehåll uppgår till 75% Bland grönsakerna ligger selleri och gurka i topp med 75%. 


    Syret i luften bidrar till energiproduktionen vilket förklarar varför det är så viktigt med mycket rörelse varje dag för att hålla cellerna friska. Med rörelse krävs att vi hydrerar oss regelbundet och lika viktigt är att vi fyller på med elektrolyter som består av salt och mineraler som bidrar till funktionen i utrymmet mellan cellerna. Elektrolyter behövs vid stark svettning som under och efter intensiv träning, klimakteriet och i vissa torra miljöer.  


    Fett

    Den näst viktigaste faktorn är fett med minst 4 g per dag och finns i hampafrön, kaviar, vild fet fisk som sardiner, makrill och ansjovis, valnötter liksom gräs och klöverfött nötkött. Även färsk tofu, sojabönor, edamame och kokosolja är bra källor. Andra bra fettkällor är ister, ghee, och olivolja att hälla över lagad mat (min kommentar). 


    Protein 

    Protein skapar hormonbalans. Hormonbalans håller mental sjukdom och andra så kallade hjärnsjukdomar under kontroll. Med neurotransmittorer regleras depression, ångest och demens m fl. För att tryptofan, dopamin och serotonin ska kunna tillverkas krävs sesamfrön, yogurt, pumpafrön, alger, råkakao, edamamebönor, ekologisk kyckling, torsk, sojabönor, mandel, valnötter, kikärtor och linser. 


    Kolhydrater

    Råvaror som är fördelaktiga i kosten är lök, turnips, pistagenötter, svarta bönor, sojabönor, aprikos, ekologiska vindruvor, rödbetor. 


    Vitaminer och mineraler

    Lägg särskild fokus på b-vitaminer, antidoxidanter, fytonutrienter som vitamin P som finns rikligt av i kaviar, ägg, jäst, lever, torsk, kyckling, pistagenötter, vitlö, spenat, kål. Även ett högt intag av zink, koppar och järn kan minska den kognitiva förmågan och livslängden. 


    ¨Our gut bacteria only influence how people eat but also how we think and feel.¨Lisa Mosconi


    Livsstil och mag/tarmhälsa

    Det är inte sjukdomsbärande gener som avgör om du får hjärnsjukdomar utan hur du lever ditt liv. Bl a påverkar tankar, mat, rörelse, känsla av sammanhang mm om sjukdomsgener aktiveras eller inte. Forskningsområdet om gener slås av eller på kallas epigenetik. Så likväl som du kan aktivera sjukdomsgener kan du avaktivera dem. Den mat t ex du äter betingar de biologiska signalerna till cellerna. 


    Förutom vanliga livsstilsvariabler som sömn, motion, stress finns individuella variationer som matintoleranser, svårsmält mat som spannmål för individuella variationer. Uteslutningskosten autoimmun kostprotokoll (AIP) är ett bra sätt att ta reda på vilka födoämneskänsligheter du har. Alla känsligheter uttrycks nämligen inte som allergier och påvisas med blodtest. Däremot kan du ha symtom efter du ätit dem. 


    ¨Rats showing bizarre behaviors as anti social, with memory problems and reckless tendencies with affected microbiom were given good bacterias and the symtoms diminshed or vanished, also shown with lowered stress levels and increasing GABA”.


    Exempel. Hur effektivt du tar upp B12 och som påverkar nervsystemet bestäms av hur stor den goda bakteriefloran i din mage och tarm är. De goda bakterierna producerar folat som i sin tur reglerar nivån av aminosyror som tryptofan och som i sin tur reglerar neurotransmittorn serotonin. Kontrollera vilken mikrobiom du har i mage och tarm, liksom om du bär svamp, för många dåliga bakterier eller eventuella reaktioner av pågående eller utläkt virus (ME/CFS, postcovidsymtom m fl). 


    Här berörs även vikten av prebiotika, probiotika och fermenterad mat liksom fiber och vikten av att undvika antibiotika, processad mat och kött i stora mängder som kan vara bemängd med pencillin, spannmål och genmodifikation (delvis min egen kommentar). Exempel på mat som fungerar bra är jordärtskocka, sparris, vitlök, bittert, surt, kimshi, miso, tempeh, nattoh, yougurt, surkål, combucha.



    Även autism berörs 

    Autism beskrivs som en neuropsykiatrisk sjukdom och anses vara medfödd. Idag finns ingen medicinering som botar och istället får de drabbade betraktas som fall för funktionsvariation. Variationer av mikrobiom kan inverka på tillstånd som autism, ångest, depression och demens, även fast exemplet autism har uppmärksammats i decennier av att föräldrar och läkare konstaterat matallergier och matsmältningsbesvär. Så många som 40-90% av autistiska barn tros ha påverkan i mikrobiomet). 


    ¨Historically, the gut and its collection of microbes have been largely ignored by Western neurology and psychiatry.¨ Lisa Mosconi


    I en studie som Lisa Mosconi delar gavs råttor med autismliknande beteenden magtarmbakterien bacteroides fragilis, varpå råttorna uppvisade mindre symtom av ångest, ökad kommunikationsbenägenhet och blev mindre repetitiva. 

    Om keto och autofagi för bättre hälsa

    Keto och autofagi kan förklaras som en specifik lågkolhydratkost och kroppens förmåga att reparera sig genom vila från att periodvis äta. Vill du må bättre bättre och undrar hur du ska gå vidare med att förbättra din hälsa? 

    Ställ först några frågor till dig själv. Är du redo för förändring? Vad har du gjort hittills som fungerat tidigare? Testa det du tror du kan lyckas med i tre veckor och utvärdera hur det gick. Nya erfarenheter leder för den uthållige till nya sätt att reagera och agera. 


    Testa ketokost. En periodvis väldigt tillfredställande metod för att kroppen ska kunna använda fett som drivmedel. Lågkolhydratkost i form av ketogen kost läker. Åkommor som för trettio år sedan ansågs omöjliga att påverka kan kontrolleras och reverseras, som cancer. I mitt fall krympte en cysta i hjärnan och mycket mer. Även hormonella besvär och metabola syndrom påverkas av keto. 


    Tillsammans med periodisk fasta 18-6, 14-10, 5:2 kan du öka dina chanser att få förbättrad hälsa av det faktum att cellerna får en chans att städa upp och göra sig av med skräp som kan leda till hälsoproblem. Processen kallas autofagi. Även vattenfasta som Sanna Ehdin berättar om i sin nya bok med många andra kan du bibehålla god hälsa. 


    Att periodvis “vara i keto” är Martina Johansson duktig på att förklara i detalj i flera av hennes böcker eller via hennes blogg - minskar risken för att utveckla sjukdom, minskar neurologiska besvär liksom inflammatoriska processer. Kom i gång med keto genom leta efter Ketoguiden via den svenska hemsidan Diet Doctor där du också kan finna recept för att komma igång. Biblioteken har några böcker och många privatpersoner delar sina erfarenheter och recept gratis via bloggar och hemsidor. Maritina Johanssons bok Dämpa inflammation kan du hitta stöd för att göra en matplan som passar dig. 


    Det är viktigt att du tar dig en funderare hur du kan ändra dina vanor i den vardag du har. Känsloäter du t ex på kvällarna för att du har tråkigt eller känner dig ensam t ex kan du se till att du har feta produkter som rysk yogurt, avacado, kokosgrädde, blåbär mm som lätt slinker ner. Råkar du äta strax innan du ska lägga dig kan du vänta med nästa måltid några timmar dagen efter för att kompensera alternativt att du följer den plan du tror att du bäst klarar av.  Vi är olika och därför passar också lösningar. Det viktiga är att du har ett mål och att du regelbundet stämmer av hur det gått. Jag skriver ner datum och vad jag börjat med och om jag efter några veckor ändå glömt att notera måendet kan jag ändå dra vissa erfarenheter med ett hyfsat minne :) 


    Har du stora problem med ditt ätande eller lider av svår sjukdom är ett proffs vid sin sida bäst som en funktionsmedicinare för att slippa tråkiga bakslag och försämring. 


    Lycka till

    Återhämtning central för tillfrisknande från komplexa tillstånd

    Psykiatrin hjälpte mig inte förstå att jag är ansvarig för min återhämtning. Begreppet återhämtning uppfattade jag inte ens att någon upplyste mig om. Psykiatrin lyckades inte heller att finna och ge mig rätt stöd - för komplex traumatisering. Först när jag slutade be om hjälp pga vårdskada 2017 och slutade medicinera började min återhämtning. Min drivkraft till förändring kom ur övertygelsen att jag skulle dö mycket snart om jag inte fann ett tillfredställande liv. Den drivkraften blev början till återhämtning.

    Jag tror vårdtiden hade blivit mycket kortare om vården haft fokus på att skanna efter trauma redan på vårdcentralen och akuten med de somatiska besvär jag hade redan som treåring. Mitt liv hade också varit annorlunda idag om jag hade sluppit leva med obehandlad trauma under mer än fyra decennier.  Mina relationer, mitt arbete och min fritid hade varit radikalt annorlunda. Eftersom min vårdskada uttrycks genom att jag inte söker hjälp i slutenvården vid försämring har jag inte accepterat talterapi eftersom det kan uppstå behov att vara inneliggande periodvis. Den risken utsätter jag mig inte för igen.

    Stöd finns utom i offentlig vård
    Det finns kroppsorienterade terapier privat som bidrar till att utveckla förmågan att känna igen och utstå starka känslor för att självreglera - innan dissociation, oförmåga att slappna av och sömnlöshet uppstår. Utan förmåga att självreglera kan talterapi förvärra en persons mående och återtraumatiserar varje gång övergreppen ältas. Det är inget hittepå utan ett känt fenomen bland de bäst insatta, bland annat i gruppen av behandlare som känner till hur nervsystemet fungerar vid kroniska symtom av trauma.

    Det är ett allvarligt fel i offentlig vård att inte söka efter obehandlad trauma eftersom risken för somatisk och psykiatrisk sjukdom som följd är mycket stor. Idag kan psykiatrin oftast bara erbjuda hjälp till dem som har lätta till medelsvåra psykiatriska utmaningar. Finns det dessutom flera diagnoser är chansen än mindre att få rätt stöd. Fram till idag lämnas människor till sitt öde med diagnosen komplex posttraumatisk stresssyndrom (CPTSD) utan att ges chans till bättre motståndskraft och återhämtning. Finns inte kompetensen i Stockholm där jag fått mina erfarenheter är jag tveksam att den finns någon annanstans i landet - förutom eventuellt i Skåne som tycks vara i framkant inom samordnad psykiatrisk vård och verkar ha något som liknar rehabilitering.

    Återhämtning
    Vården och 1177:s text om återhämtning nämns inget om att all utveckling startar om du kan uppleva en trygg plats eller situation där återhämtning kan ske. Utan upplevelse av trygghet uteblir återhämtning. Inte heller är anhörigstödet tillräckligt bra då texten förutsätter att nätverket patienten har är trygga, utan egna trauman och har resurser att stötta. Att dumpa ett sådant ansvar till anhöriga eller förening är mer uttryck för brist på adekvat stöd än en bra lösning. Texten retar mig än mer då den påminner mer om politik än adekvata råd, som vikten av sysselsättning istället för att fokusera på känslan av meningsfullt sammanhang. 

    På Stockholm regions 1177-plattform beskrivs begreppet återhämtning som en process bara du kan göra något åt och som vården undantagsvis kan bistå med. Om en patient inte kan uppleva trygghet eller inte inser vad som behövs uteblir tillfrisknandeprocessen: När en person blir sjukskriven längre än tre månader och förbättring inte skett SKA vården aktivt informera om hur återhämtning kan se ut, vad som bidrar till återhämtning OCH följa upp hur det går över lång tid. Samtal om återhämtning överstiger långt mer än att rabbla om vikten av att motionera och att äta enligt tallriksmodellen. I vissa fall är allmänna råd försämrande om läkaren inte tar reda på vad patienten redan gör i detalj.

    Det krävs också en övertygelse att du kan få ett tillfredställande liv. En fråga som psykiatrin och socialpsykiatrin lätt missar, ibland för att diagnoser inte träffar rätt, medicinering inte minskar symtom eller rentav försämrar genom ökat beroende av fler mediciner (då läkare och patient inte förstår att biverkningar kan misstolkas som försämring). Återhämtning berör därutöver  förmågan att acceptera sitt liv som det är, att finna svar och orsaker till beteenden, symtom och förståelse för psykosociala uttryck - som din roll i olika grupper (familj, vänner, arbetsplats med flera).  

    Utan vision om hur livet kan vara när det är som bäst blir begreppet obegripligt och meningslöst. Med samtal ur helhetsperspektiv behöver varje människa ha förståelse för vilken vision som behövs på ett personligt plan och kan motivera i vardagen. Alltför många ställer sig aldrig frågan - inte ens de som helt friska,  om hur de vill vara mot sig själv och andra när de lever ett tillfredställande liv. Vid sådana frågor blir det också tydligare vilka som levt sina liv för andras skull och förlorat förståelsen om egna mänskliga behov och gränser. Personer som inte heller förstår att deras beteenden påverkar andra och att det inte är andras fel att en mår dåligt bör få stöd. De här frågeställningarna klarar inte all vårdpersonal att leda idag ens om uppgiften var obligatorisk för jag misstänker att det blir för smärtsamt för många då de inte tränat sig i att vårda sig själva innan andra kan vårdas effektivt. 

    Sjukdom kan uppstå när en människa förlorat hoppet om kunna att ändra sitt förhållningssätt till en svår situation eller upplevelse. Utan hopp som t ex suicidala personer och traumatiserade personer kan uppleva sker inte heller återhämtning  och är därför är grymt att lämna till vårdtagaren.

    Min återhämtning började efter 45 år
    Jag gjorde länge det jag trodde förväntades av mig utan förståelse var mina egna behov och gränser fanns. På så sätt levde jag mitt liv som jag trodde andra gjorde - utan att ha förmågan att förstå meningen med livet. Redan som åttaåring grät jag floder och var skräckslagen vid upplevelser om att framtiden var "svart". Jag signalerade ofta med magont som uppstod efter gräl och konstant spänd stämning i hemmet.  Den enda som kom undan med att uttrycka ilska var en förälder och vi andra blev bestraffade med hån och slag när vi var glada eller ledsna. Känslor blev kopplat till bestraffning och jag saknade alltför länge uttryck för vad jag själv upplevde.

    Som vuxen upplevde jag mig som frisk med förmåga att arbeta på heltid, vara välorganiserad och ha partner.  Jag kände förakt för svaghet och var hård mot mig själv som var mitt omedvetna sätt att skydda mig mot all smärta jag bar och oförmågan att förstå mina känslouttryck. Jag projicerade problem hejvilt på allt från enskilda till grupper av människor som var triggers men insåg inte att det var jag som bar emotionell ammunition i form av i huvudsak upplevelse av att vara ensam och utan sammanhang, ilska, sorg med flera.

    I psykiatrin såg läkare en välklädd, vältränad och välorganiserad person i mig och grävde inte djupare. De nöjde sig med att medikalisera för depression, noterade att jag var utmattad, utredde aldrig eller tog reda på hur många somatiska smällar jag fått mot mitt bakhuvud och jobbade utan precision med att hitta en diagnos som passade mina symtom. De nöjde sig med slaskdiagnosen emotionellt instabil personlighetssyndrom vars nischade och tidsbegränsade terapiers effekt uteblev.

    Fram till 2017 fick psykiatriker chansen att slarvigt läsa tidigare kollegors begränsade tolkningar vilket ibland ledde till fördomsfulla och okunniga slutsatser. Istället för att fokusera på min symtombeskrivning struntade de i symtom som inte passade in i psykiatrisk diagnos och förväntade sig att jag skulle driva mitt ärende med genomtänkta beslut, exempelvis som att avstå ECT när jag mådde som sämst. Och jag mådde dåligt, så dåligt att jag inte ville leva under drygt fem år. Idag är jag tacksam för att jag tog mig levande ut ur psykiatrins så kallade vård.

    Bemötande & relationer

    Som skogsmunk långt över ett decennium, ett förflutet i näringslivets toppskikt och med en överklassbakgrund har Björn Natthiko Lindeblad kokat ner livets väsentligheter på en varmt och lättfattligt sätt i böcker, föreläsningar och poddar. Björn kan förmedla svåra upplevelser som att ha ALS och innerligt relatera till sin egen död.

    En central del av hans berättelser berör goda relationer och hur viktigt det är att ha dem. Han beskriver i sin bok "Jag kan ha fel" om vad som får folk att lyssna och att känna sig trygga. Bemötande med tolerans är central, liksom att ha realistiska förväntningar på verkligheten:

    "Hej! Välkommen som du är, fint att du är du. Du behöver inte vara på något annat sätt, jag har plats för dina egensinnigheter, dina yviga excentriska sidor, dina udda mönster, du är fullt välkommen precis som du är i min värld."

    För att vara övertygande och kunna säga något sådant till en människa krävs oräddhet, tillit till andra och att förstå skillnaden mellan egna och andras beteendemönster. Som att störa sig på andra. Björn:

    "Det är mänskligt att störa sig på andra. Vi gör det allihop. Men det kostar mycket energi. Vill du att någon ska vara lätt att ha att göra med .. så finns det en lösning och det är att lära sig tycka om andra som de är."

    Björn beskriver poängfullt att i alla tider har människor väntat på att andra ska förändras för att fylla vänners, partners, syskons, föräldrars m fleras behov. Och ändå slutar de inte tro att det är möjligt. "Det är häpnadsväckande och nästan lite gulligt. Vi tror att vi är allsmäktiga." Med andra ord är det du som behöver ändra din attityd till andra om du vill ha sinnesro.

    Det kan också gå så långt i orealistiska förväntningar på andra att måendet förklaras av hur andra beter sig. "Jag vet bäst hur andra ska vara för att jag ska må bra och jag tänker lida psykologiskt om de inte anpassar sig till mig."

    Att förvänta sig att den andra ska sluta bete sig på ett sätt som leder till obehag hos en själv leder till en låsning i relationen. Den som utsätts för orealistiska förväntningar och inte upplever att de är orsak till lidandet eller inte ens vet hur beteendet kan bli annorlunda börjar dra sig tillbaka och tystnar eller lämnar relationen som en sund reaktion. Att inte kunna leva fullt ut med de känslor och tankar som finns är omänskligt och begränsar både utveckling och passion.  

    Både den som upplever sig orättvist bemött och den som inte kan leva upp till den andres förväntningar blir förlorare. "Vi känner på oss när någon går och bär reservationer. Det gör oss osäkra och osäkerheten gör att vi blir på vår vakt. Vi blir mindre lyhörda, mindre känslomässigt påkopplade."

    Först när en person känner sig accepterad kan en bli lyhörd och vågar vara tolerant. I en miljö av tolerans kan en person till och med träna på att ifrågasätta de egna föreställningarna om att vara sämre än andra, känslig och sist men inte minst utforska om det verkligen är andra som står för en lidande.

    Samhörighet med traumatiserat nervsystem

    Utan känslomässig upplevelse av att höra hemma i en grupp av människor blir tillvaron tuffare. Att leva som solitär finns inte i vårt biologiska arv lika starkt som att deltagande i grupper skyddar. Våra impulser styrs av nervsystemet så det räcker inte att övertyga sig själv var "hemma" är med en logisk tanke. Våra nervsystem reglerar upplevelsen av kroppslig och mentalt lugn eller varnar om eventuell hot. Med dåliga erfarenheter av andra larmar nervsystemet och du känner dig inte lugn i någon grupp. Kanske gnager en ständig oro hos dig utan du förstår varför du inte kan hitta en grupp där du passar in.

    Kunskapen om utanförskap bygger inte sällan på socioekonomiska förklaringsmodeller och alltför sällan förklaras den samtidigt utifrån trauma och hur vårt nervsystem fungerar under stark och långvarig stress utan tillräcklig återhämtning. Hur mycket som är rätt mängd återhämtning skiljer sig åt beroende på gener, socioekonomi, hälsostatus och självkännedom.
    Den statistiska risken för t ex sjukdom under uppväxten ökar i socioekonomiskt utsatta grupper men förklarar dels inte varför vissa ändå skaffar sig god ekonomi och skaffar sig högre status. De personers liv som inte kan förklaras utifrån socioekonomisk teori kan utgöra en kunskapslucka som kräver utförligare forskning som exempelvis obehandlad trauma. Den polyvagala teorin är tyvärr känd av för få. 

    Mitt fall
    I mitt fall har mina ambitioner i livet begränsats av obehandlad trauma men etiketterats fel i vården som depression,  borderline (EIPS) och utmattning till följd att jag inte blivit bättre. Med både åtskilliga kroppsliga trauman som whiplash och flera kraftiga slag mot bakhuvudet och mental utsatthet genom dåliga erfarenheter av omvårdnadssvikt under uppväxten, sexuellt våld och vårdskada med stärkt tillitsbrist som följd - har aldrig orsakerna behandlats förrän jag närmade mig femtioårsåldern.

    Nu har jag äntligen förstått att mitt sökande efter att finna en grupp där hela jag får plats med emotionellt stöd och allt det övriga i att vara människa inte gick att finna förrän jag kunde uppleva samhörighet med andra. När nervsystemet konstant larmar för fara blir följden instinktivt och omedvetet att jag skyddat mig på de sätt jag kunde. Jag drog mig undan människor där jag behövde visa närhet, intimitet och tillit. Trots att jag försökt närma mig flera partners och inte fann fler relationsverktyg tappade jag hoppet.  Livet kändes tomt utan känslomässigt sammanhang och tog därför flera tafatta försök att ta mig av daga. Vården tog mig inte på allvar och vid några tillfällen fick jag höra att det var fel sätt om jag ville ha vård. Jag blev skammad och kände mig fördummad för att jag ville suicidera.

    För mig vände måendet när en läkare fortsatte att ta emot utanför ramarna om vad politikerna anser vara god vård. Han har varit tillgänglig över tid och jag har förtroendet att han aldrig skulle göra mig illa. Den tilliten kom inte till mig efter tio veckor eller ens några få år.  Nästa steg var att få kontakt med en vårdpionjär som också tänker utanför boxen och erbjuder sätt att reglera ett kroniskt dysreglerat nervsystem. Det tredje steget var när jag var mogen för stödgrupp och kunde ta till mig vad andra har att berätta känslomässigt.

    Till dig som inte hittat en väg vidare
    Har du inte förstått vad som saknas dig bland andra för att uppleva trygghet, lugn och livsglädje vill jag ge några tips:

    1. Stå på dig i offentlig vård att du inte blivit bättre. Nöj dig inte med lösningar som du inte tror på eller saknar effekt efter några månader. Har du pengar är det lättare att hitta den vård du behöver och som räcker så länge du behöver den. Det finns stipendier beroende på vad du söker för och det kan en bra kurator tipsa om.   

    2. Utforska hur alla dina händelser i livet sammantaget har format dig. Skriv ner alla händelser som andra eller du upplevt som betydelsefulla i ditt liv. Leta mönster och prata med andra om händelserna och betrakta nyfiket hur de uppfattar olika situationer.

    3. Leta grupper i ideella föreningar som är lösningsfokuserade. Att vara i grupper med folk som ältar och återkommer till samma berättelser utan att pröva nytt ska du undvika för de kan hålla tillbaka eller dominera gruppen. Tolvstegsrörelsen, Kontempel eller övriga lokala grupper i din hemort kan vara sådana stöd. Se till att gruppen har tydliga regler för utrymmet var och en i gruppen får och vad ni ska undvika att tala om.

    4. Upprätta konstruktiva rutiner med sömn, rörelse, aktiviteter och undvik destruktiva vanor som kost som kan öka ångest (många är födoämneskänsliga utan att blodtester visar det), alkohol, droger och minska det du spenderar mycket tid på (idrott, arbete, sex).

    5. Lägg inte all fokus på en sak i livet utan se till att skaffa vänner, stödsamtal, föreningskontakter, jobbkontakter, en stöttande familj och skaffa en vision i vilken riktning du vill ta i livet om hur du behandlar dig och andra. Med äggen spridda i flera korgar finns något gott kvar när en faller i backen och går sönder...

    Personligt utprovad probiotika - fem goda bakterier

    Min senaste intervention för minskade symtom är ett fecesprov somThryve i USA analyserat för personligt utprovad probiotika. Nu har resultatet kommit och fem goda bakterier behöver fyllas på för att mängden är under medel. De fem bakterierna är bacteroides, roseburia, faecalibacterium, lactobacillus och bifidobacterium. Med analysen finns också rekommenderade råvaror för att balansera tarmen på naturlig väg liksom information om kost som kan försämra mitt mikrobiom eller tarmflora.   


    Två år har passerat med antiinflammatorisk kost, autoimmun kost och numera ketokost för att minska symtom av hjärndimma, huvudvärk, energibrist och kognitiva besvär av minnesförlust, intryckskänslighet och insomnia. 


    Jag har förbättrats avsevärt genom en omfattande livsstilsintervention men kan fortfarande inte arbeta varje dag och måste begränsa mig till att umgås eller arbeta några timmar dagligen för att undvika PEM (post exertional malaise), kardinalsymtomet i ME/CFS. Med PEM behöver jag isolera mig hemma i tystnad eller vara utomhus i naturen för att få återhämtning. 


    Utöver läckande tarm har jag utan tvekan också läckande hjärna som är ett resultat av skit(!) som passerat blod-hjärnbarriären på grund av långvarig låginflammatoriskt tillstånd. Med lite tur kan personifierad probiotika och förbättrad kost hjälpa mig en bit till bättre hälsa. 


    Kostförslag för bättre balans vid brister av de fem goda bakterierna

    Utifrån vilken kost jag föredrar erbjuder Thryve förslag på vad jag bör äta. Förslagen på de fem bästa grönsakerna att äta i förhållande till min status är kronärtskocka, örten cicoria, sparris, brysselkål och selleri. Toppfemförslaget av frukter är asiatiskt päron, tranbär, sura körsbär, blåbär, och björnbär. De bästa bönorna är vita, lima, navy (också vit böna), adzuki och svarta. Av nötter och frön är svarta sesamfrön, solrosfrön, sesamfrön, mandel och hasselnötter att prioritera. Fisk som ansjovis, ostron och havsaborre bidrar till mer av de goda bakterierna som jag har underskott på. Av örter och kryddor rekommenderas kryddpeppar, sichuanpeppar, basilika, gräslök och favoriten koriander. Ghee är det enda fettet som rekommenderas. Vin rekommenderas också till min förvåning och undrar varför det inte räcker att äta vindruvor och sist men inte sämst, mörk choklad! 


    Det är mao dags att ta in bönor i min kost, äta mer varierat av bär eftersom det bara är blåbär jag äter för tillfället av de föreslagna och peppar som fallit bort sen AIP-kosten.


    Thryve föreslår också att jag ska undvika vissa råvaror som ökar bakterierna som försämrar min hälsa. Pumpa, ananas, kiwi, oliver, pepperoni, nötkött, stekar, njure, lamm, ägg, kyckling, skaldjur, kolja, kummel, hälleflundra, räkor, mjölk, getmjölk, pasta amarant, pärlgryn, baguette, rosmarin, processat salt, ister, solrosolja, olivolja, druvoljor, och glukos. 


    Här kan jag direkt konstatera att jag äter för mycket nöt, pumpa, oliver, och ägg som jag kommer att minska radikalt under en månad.  Jag har noterat att magen reagerar på äggvita tidigare men hoppar äggen helt en tid för att det blir matsvinn av att bara äta äggulorna.


    Bacteroides

    Hjälper kroppen att hantera fiber som spannmål, cellulosa och pektin. Den hjälper också till med att öka förmågan att ta upp näring. Den bidrar också till att hantera dåliga bakterier i protein/antibiotika som används för att slå ut dåliga bakterier. 


    Roseburia

    Bakterien är inte helt okomplicerad men det positiva är dess funktion som näring till andra goda bakterier. Den ökar glukosintoleransen som är funnen i forskning hos ME/CFS-patienter, bidrar till viktminskning och ger näring till tarmcellerna. En favorit bland de fem mao. 


    Faecalibacterium

    När goda bakteriers närvaro är låg kan denna bakterie bidra till långvarig förbättrad hälsa genom att den fästs i tarmväggarna. Vad det betyder i detalj vet jag för närvarande inte. 


    Lactobacillus

    En metabolit som är en nedbrytningsprodukt och bidrar till långvarig hälsa. Även denna hittas i tarmväggarna. 


    Bifidobacterium

    Producerar bacteriocins - grupp eller klass av proteiner - som även finns i och antibiotika minskar dåliga bakterier


    Läs mer

    https://blog.thryveinside.com/top-10-probiotic-bacteria/

    Mentala besvär orsakas av inflammatoriska processer

    Svensk offentlig vård hänger inte med

    De flesta av dina besvär som adresseras som mentala orsakas av inflammatoriska processer i magtarmsystemet och i hjärnan. Låggradig inflammation kan pågå upp till tio år före diagnos ställs. När mage och tarm påverkas av långvarig inflammation börjar oönskade komponenter läcka ut i blodsystemet och vidare till din hjärna. När hjärnans gliaceller påverkas produceras cytokiner och immunsystemet försämras.


    Typiska symtom av inflammatoriska processer är trötthet, glömska, problem med att ta beslut, svårt att finna ord, IBS, överväldigad av intryck, sömnproblem och ett hundratal autoimmuna sjukdomar.


    Orsakerna till inflammatoriska processer som leder till läckande tarm och hjärnpåverkan kan orsakas av flera anledningar. Undvik därför triggers som alkohol, socker, droger, spannmål (speciellt vete), processad mat, mjölkprodukter, fröoljor, transfetter, oxalater, lektiner, liksom tungmetaller och miljöer med mögel eller andra föroreningar som avgaser, kemikalieutsläpp från fabriker och via dricksvatten pga höga halter medicinrester. Till och med vagusnervens funktion som bidrar till lugn och ro kan påverkas av din magtarmstatus.


    Uteslut matgrupper och återintroducera dem långsamt (AIP).  Vill du exakt veta vad som stör kan du testa dig i en funktionsmedicinsk mottagning och vissa tester kan du finna på nätet. Ditt H-cysteinvärde kan indikera metyleringsprocessens funktion t ex och ge en hint om du behöver extra B12 och folsyra t ex (som påverkar neurotransmittorer m fl).


    De genetiska och epigenetiska aspekterna kan påverkas av motion, bättre kost och så vidare som har att göra med dina livsstilsval. Det är inte kört även fast du har påverkan på exempelvis MTHFR. Genetiska begränsningar kan påverka upptag av B12 och folsyra och därför är det bra att ta ett gentest om du inte blir bättre. (Även metyleringsprocessen kan påverkas.) 


    Tips från episod 8 ur "gutbrain series" om hjärnhälsa vid hjärndimma:

    Rosmarin
    Pepparmint

    Basilika

    Gurkmeja eller förfinad form i curcumin

    Noatropa medel: bacopa och gotu cola

    Magnesium som bisglycinat (sänker ångest och påverkar sömn)

    hampaolja

    melatonin (antioxidant) 

    Rosenrot

    CoQ10 ubiquinon

    B12 av hydroxyl, methyl och adenoyl 

    Folsyra

    B6 bidrar till ökad serotoninproduktion


    Bipolaritet, ADHD, autism, demens, alzheimer och depression kan påverkas genom t ex högre intag av näring än rekommenderat och socker liksom gluten bör uteslutas till att börja med. 


    Källor:
    https://www.functionalhealthhub.com/copy-of-press-and-news

    https://gutsolutionseries.com/ 

    https://sv.wikipedia.org/wiki/Nootropika (om nootropika) 

    https://www.holistic.se/blogg/6217 (om metylering)

    https://wellr.se/artiklar/lar-dig-stimulera-vagusnerven-nyckeln-till-kroppens-stressreglering/ 



    Hormoner, psykiatri och insulinresistens

    Kvinnors hormoner fluktuerar av mens, graviditet, preventivmedel, klimakteriet, menopaus och av hormonstörande ämnen. Hormonell fluktuation kan misstas för psykiatriska. Prioriteras psykiatri före gynekologi kan tillfrisknande utebli eller försämring uppstå. Om en psykiatriker ändå först konsulteras bör du som patient alltid ifrågasätta det och fråga dig om du tror symtomdämpning och biverkningsstinn medicinering leder till förbättring och bot på sikt.

    Med mig som exempel ifrågasatte jag inte läkares beslut eller brist på återkoppling. Hänvisad till psykiatrin uteblev förbättring och jag blev under de första fem första sjukdomsåren inte informerad varför det är så viktigt att ha en bra gynekolog. Ingen förklarade att flera av mina besvär kunde vara hormonella. Istället fick jag verkningslös psykiatrisk medicinering som dessutom är hormonstörande. Med självanklagelser och i bitterhet begrundar jag fortfarande varför det tog år och inte månader att komma vidare till rätt vård. 

    "Sverige ligger långt efter när det kommer till modern, hälsofrämjande och förebyggande kvinnohälsa." / Mia Lundin

    Hormonobalans kan ge samma symtom som en psykiatriker eller allmänspecialist bedömer vara psykiatriska. Ett lågt östradiolvärde påverkar neurotransmittorer och ger inte sällan symtom som panikattacker, bulemi, självdestruktivt beteende, problem med impulskontroll, antisocialt beteende, sömnproblem, kolhydratsug, huvudvärk, migrän, låg energinivå, depression, självmordstankar, hjärtklappning, svettningar, låg motivation, dåligt minne mm. Kvinnor kan också drabbas av hormonell obalans av långvarig stark stress av fysisk och mental natur. Stress av arbete utan upplevelse av kontroll gentemot de krav som ställs, dubbelarbete, bakteriell infektion, virus, sex, risktagande, intensiv träning, triggers i våld orsakade av trauma med flera inverkar starkt på hormonbalansen. När hormonobalans dessutom påverkas av sjukdomar på grund av insulinresistens kan behandlingseffekten bli otillfredställande låg.

    Hormonobalans påverkar sjukdom och tillfrisknandeprocessen Genom kost och livsstil i övrigt kan du förbli frisk eller bota dig själv men en gynekolog kan bidra med terapeutiska insatser i bioidentisk behandling som snabbar på tillfrisknandet. Har du fetma du inte klarar att minska på egen hand eller långvarig sjukdom har du fördel av funktionsmedicinskt stöd som arbetar med din hälsa.

    "Den enda naturliga åtgärden är att höja serotoninhalten och dopaminhalten i kroppen via kosttillägg och diet." / Peter Götsche

    Gynekologen Agneta Schnittger har arbetat under fyra decennier med hormoner och i flera av hennes böcker lyfts insulinresistensens inverkan på återhämtning och hur besvär inom flera specialistområden avhjälps med lågkolhydratkost likväl som livsmedel fria från hormonstörande innehåll. Agneta beskriver också varför syntetiska hormoner är hormonstörande likväl som dricksvatten, hudvårdsartiklar, neurotoxiner i tungmetaller via kosten, alkohol och tobak.

    Sambandet hormoner och neurotransmittorer
    Hormoner och neurotransmittorer är beroende av varandra och det är genom reglering av hormoner hälsan förbättras och inte genom psykiatrisk medicinering vilken bara nyttjar den otillräckliga serotoninmängden i kroppen. När hormonbalansen behandlas på rätt sätt förbättras mängden neurotransmittorer varpå symtom som benäms psykiatriska minskar - utan samtidig psykiatrisk medicinering.

    Serotonin, dopamin, noradrenalin och GABA är viktigast för våra emotionella och kognitiva funktioner enligt Schnittger. Med tillskott av bioidentisk östradiol tillsammans med progesteron regleras neurotransmittorerna serotonin och GABA. Östradiol/E2 i sin tur förbättras tryptofanvärdet i hjärnan som är en byggsten i protein. Brister kan kompenseras med 5HTP och tryptofan för terapeutisk behandling. Intag av tryptofan tas upp direkt i blodbanan och passerar den kinkiga blodhjärnbarriären till hjärnan och omvandlas till 5HTP som därefter omvandlas till serotonin. 5HTP tas också upp direkt av levern för ombildning av serotonin. Med normala nivåer av serotonin känner en sig lycklig, avslappnad, hoppfull och är tillfreds, kreativ och eftertänksam med impulskontroll och upplever inte smärta starkt, sömnen är djup och vilsam.

    Även de stimulerande signalsubstanserna dopamin och noradrenalin interagerar med adrenalin och kortisol vilka styrs av halten E2. Med makronutrienterna protein och fett liksom aminosyran tyrosin och tryptofan, vitaminer och mineraler kan byggstenarna till neurotransmittorer tillhandahållas bäst och därigenom påverka symtom som normalt tolkas som psykiatriska. Monoaminhypotesen som psykiatrisk medicinering domineras av vid symtom som kallas depression kan inte bevisas vara orsak men likt förbannat pumpas miljarder av intäkter till medicinindustrin genom tillitsfulla och okunniga patienter som tar medicinerna kanske för resten av livet.

    Insulinresistens påverkar alla kroppsliga system
    Schnittger beskriver noggrant hur utebliven effekt av olika sorters terapier kvarstår vid insulinresistens som påverkar många sjukdomar.
    Bukfetma, högt blodtryck, rubbade blodfetter med höga triglycerider och lågt HDL-kolesterol och ett förhöjt fastesocker med insulinresistens har inflammatorisk effekt på kärl, nerver och leder. Inflammationsdrivande processer av förhöjt blodsocker som kan pågå upp till två timmar efter en måltid retar kroppens funktioner: ju fler måltider per dag med högkolhydratkost och för korta dagliga fasteperioder ökar risken för flera typer av sjukdom. Höga insulinnivåer driver på sjukdomar som cancer, diabetes, sjukdomar på kvinnans organ liksom fetma med energi lagrad i främst i fettceller, lever och muskelceller. 

    Den lätttillgängliga energin glukos lagras till fett vid för högt energiintag både av för mycket protein men framförallt kolhydrater. När kroppen fungerar som den ska är kroppen inte lika benägen att öka i vikt om du överäter som undantag beroende på ditt tillstånd. Fettet frigörs inte heller från cellerna så länge insulinnivåerna är förhöjda. Med förhöjda insulinnivåer kan därför förhöjd fysisk aktivitet bidra till ökad insulinkänslighet och leda till viktuppgång. Med insulinresistens hjälper inte heller tillskott av kalcium och D-vitamin för skelettets uppbyggnadsprocess hämmas vid lågt östrogen och testosteron som minskar kroppens upptagningsförmåga av att ta upp vitaminer. Den som har övervikt kan i detta tillstånd börja med att vara aktiv under de vakna timmarna utan att nödvändigtvis arbeta med hög puls. Promenader, att stå under arbetstimmarna och göra hemmasysslor stående är mycket bra som start till ett friskare liv. 

    För att stabilisera vikten krävs ökad tillförsel av bra kvalite på protein och fett som ersätter kolhydraterna och beroende av individuella skillnader krävs en kalibrering pga binjurarnas produktion av adrenalin och kortisol, hur kroppens glukeongenesproduktion fungerar och sköldkörtelns förmåga att utnyttja energi i mitokondrierna (kroppens energiomvandlarstation i cellerna). För att avgöra om insulinresistens pågår trots omställning till LCHF, keto eller AIP när viktnedgången uteblir kan test som HOMA-IR med blodprov användas, alternativt insulinmätning under glukosbelastning. Insulin kan också testas med ett glukosbelastningstest och kan påvisa oxidativ stress. 

    Vikten kan också påverkas av att hungersignalerna är i obalans vid insulinresistens. Leptinresistens eller avsaknad av mättnadshormon påverkas av hur många fettceller en person har. Avsaknad av mättnadskänsla kan också bero på att proteinintaget är för stort, över 1 g per önskad kroppskilovikt. Även överskott av protein omvandlas nämligen till glukos.

    Det viktigaste att förstå är hur insulinresistensen påverkar din hälsa och att lågkolhydratkost förbättrar den tillsammans med hormonkontroll och eventuella åtgärder, tillsammans med bättre sömnvanor och lågintensiva dagliga aktiviteter

    Lyckad viktnedgång uppstår med för de flesta en liten mängd kaffe (kortisolhöjande) och att undvika skiftesjobb, krävande interpersonella relationer med samtidig fokus på återhämtning genom bättre sömn och lågintensiva aktiviteter i vardaglig rörelse (gå och stå före istället för att sitta och ligga).

    Binjurestress och sköldkörtelproblem har också sin inverkan på insulinresistens liksom felkodade gener. Hormonell ålder från foster och amning till menopaus inverkar också på metabolt syndrom vilket en uppdaterad gynekolog kan förklara. Det viktiga att förstå är hur insulinresistensen påverkar din hälsa och att lågkolhydratkost förbättrar den på sikt. Flera samtidiga processer i kroppen kan kräva tid för att lista ut vad just du behöver och det betyder inte är det är något fel på din karaktär eller motivation. Att du har läst ända hit detta visar på motsatsen.

    Hämmande medicinering och andra hormonstörande källor
    Hormonrubbningar bör inte rättas till med p-piller som blockerar kroppens egna hormonreceptorer för de symtom som behandlas kan förvärras. Inte heller är antidepressiv medicinering bra vid hormonobalans. Förstahandsbehandling av oro och depressioner med antidepressiv medicin som SSRI ökar inte serotonin och är dessutom tillvänjande och ger samma symtom vid utsättning som orsaken till att den sattes in. Schnittger refererar till boken "Deadly Psychiatry and Organized Denial" av Peter Götsche "Den enda naturliga åtgärden är att höja serotoninhalten och dopaminhalten i kroppen via kosttillägg och diet."

    Schnittger har radat upp följande preparat som ytterligare irritanter och sannolika sjukdomsalstrande komponenter. Idag finns ingen tillräcklig bra forskning som kan förklara vad summan av alla hormonförstörande komponenter gör med hälsan men det är ganska lätt att förstå den tysta pandemin i fetma och kronisk sjukdom i autoimmuna och andra inflammatoriska processer ur den kemikaliesoppa de flesta av oss omges av dagligen: 

    • Organiska halogenerade miljöföroreningar kan vara PCB, DDT som finns kvar i naturen i t ex fisk från Östersjön. Att Livsmedelsverket bara varna gravida kvinnor och barn har nog att göra med fisklobbyn som inte vill se sin näring dö. 

    • Industrikemikalier hittas i livsmedelsförpackningar av ftalater och bisfenol och finns i plastflaskor och konservburkar med svag östrogen effekt.

    • Bekämpningsrester och mykotoxiner kan försämra äggstocksfunktion och mögel på spannmål som havre och vete är de huvudsakliga källorna. 

    • Livsmedelsproducerade djur som nöt, fläsk och häst får mediciner i terapeutiskt syfte i Sverige av östradiolbensoat. 

    • Hormoner i livsmedel för att befrämja tillväxt och bryts ned långsamt i människokroppen. 

    • Hormoner i svenskt kött hittas i slaktade djur vid kontroll trots att det finns EU-reglering. Östradiol, zeranol, androgener som trenbolon, testosteron och thyreoidhämmare som metylthiouracil och propylthiamazol används. 

    • Hormonstörare i svenskt vatten i form av perchlorat stör sköldkörteln och kan påverka hjärnan på foster. Extra jod rekommenderas. Alkylfenoler och smärtstillande som östradiolbemängda smärtstillande preparatet Diklofenak har funnits och konstaterats i svensk vattens rapport men delas inte annat än med medlemmar.

    • Hudvårdsartiklar innehåller hormonstörande konserveringsmedlet parabener och sköldkörteln påverkas. Barn under tre kan få hämmad utveckling och lågt IQ. 

    • Ingen vet idag vad alla visserligen godkända medlen gör med våra kroppar när de ansamlas och koncentreras. Sedan 70-talet har antalet kemiska substanser ökat 300 gånger...

    Hellre att betraktas som bitch än ett passivt psykfall. Det tog mig år att vända mina besvär till att få kontroll över dem. Idag litar jag inte på någon läkare att de gör sitt jobb vilket också ogillas av några när de försöker bistå med sin kunskap och jag kört fast. Mina många frågor och motfrågor uppskattas inte av den läkare som sitter på sin stol i hopp om att vara den som vill vara förmer. Att uppfattas som en bitch med dåligt bemötande som följd är ändå att föredra för att bli friskare. Till dess läkarkåren kommit ikapp och förstått vikten av att ha helhetsansvar och åtminstone dela fakta som ovan till patienten kommer jag att förbli deras "bitch". Eftersom jag var nedsatt kognitivt och inte hittade läkare i offentlig vård som var beredd att behandla med bioidentiska hormoner, 5HTP och GABA gav jag upp och tog den långsammare vägen genom att ändra kosten till först antiinflammatorisk och sedan till AIP och keto. I det privata hade jag varken varit ett psykfall eller bitch om jag t ex hade vänt mig till Mia Lundins mottagning. Du som har pengarna kan bli friskare snabbare och vi andra får läsa på, vara bitch till vi får det vi vill ha och fortsätta på den rätta, hälsosammare vägen till vi når de resultat vi vill ha.

    ---

    Om Agneta Scnittger

    Svenskt vatten är inte transparent och mörkar i tre månader

    I det privata är du inte bitch för att vilja ha helhetsbehandling

    Metabolt syndrom

    Läs på och testa dig fram: Du är unik!

    Deadly Psychaitry

    Svårt psykiskt sjuka med smärta väljs bort i multimodal rehabilitering

    Som vårdtagare med ME/CFS, PTSD och ökande smärtproplematik kontaktade jag en vårdgivare i stockholm med multimodal rehabilitering för avlastning och för att snabbare komma till lönearbete. Hoppfull inför samordnade insatser med professionella kontakter förväntade jag mig snabbt igångsättande och kontinuitet i åtminstone fyra månader. Efter en fyra timmar lång utredning gick jag från rehabteamet djupt besviken.  

    Vårdgivare har fram till i år fått statligt bidrag för prestationsbaserad behandling i multimodal rehabilitering (MMR) bestående av team med flera professioner. Insatsen förväntas vara välplanerad och synkroniserad med en personalgrupp som är tränade i att arbeta patientcentrerat. Teamets värdegrund förväntas utgå från ett biopsykosocialt synsätt med helhetssyn. Pengar erhålls när patienten fullföljt programmet och inte av att patienten förbättrats avsevärt. 

    Vårdgivarnas uppdrag och överenskommelsen mellan regeringen och sveriges kommuner och regioner (SKR) gäller inte alla, trots stockholmsregionens devis "lika vård för alla" som enbart gäller personer med lindriga och medelsvåra psykiatriska besvär. Vart personer med svåra psykiatriska besvär ska vända sig omnämns inte ens i överenskommelsen.  

    MMR-team ska ha en gemensam värdegrund i ett biopsykosocialt synsätt med helhetssyn  

    Det MMR-team jag kontaktade i södra Stockholm fokuserar på en edukation i grupp med KBT och ACT men saknade helhetssyn. Under den fyra timmar långa utredningen med kraftiga förseningar och alltför korta korta pauser erbjöds inte individanpassat program. Teamet följer upp cirka en gång per månad. Det biopsykosociala synsättet begränsades endast till fysisk och mental träning för att förhålla sig till sin smärta. För en övertygande insats i multimodal behandling förväntade jag mig provtagning med objektiva biomarkörer och genomgång av samtliga livsstilsfaktorer som funktionsmedicinare arbetar, som förslag och utbildning om kost och kosttillskott som matchar mina diagnoser och eventuella födoämnesintoleranser. Läkaren jag talade med visste inte ens vad funktionsmedicin är och kallade den för alternativ behandling.  

    Den biopsykosociala synen är smärtsamt begränsad i dagens offentliga vård 

    MMR i offentlig vård är för begränsad för långvarig effekt. Rehabiliteringen bör utökas med individfokuserad behandling med större bredd. Att bara konstatera att smärta finns och forma vardagen med acceptans utan rädsla och bättre coping är betydelsefull, men elimineras eller minskas inte som när orsaker behandlas vid behandling av nutritionsbrister, läckande tarm, matintoleranser osv. Den biopsykosociala synen är smärtsamt begränsad i dagens offentliga vård och inte komplett med de verktyg som finns på marknaden. 

    Linköpings universitet har konstateras att effekten av MMR endast är låg till måttlig efter att ha följt 38 000 patienters MMR-behandling. Läkare och forskare frågar sig varför effekten är så begränsad med obesvarade frågor om de psykologiska faktorerna och fysioterapeutiska komponenterna är optimerade, neurobiologiska faktorers inverkan, CNS-förändringar (morfologi och funktion), sensitiseringsmekanismer (perifera och centrala), descenderande kontroll av nociception och sist men inte minst förekomst av låggradig inflammation förekomst. Här saknar jag också frågeställning som berör magtarmflorans status. 

    Bättre MMR behöver också kopplas till en arbetsmarknad som är anpassad för långtidssjukskrivnas första stapplande försök till lönearbete

    Som patient på ovan nämnda smärtenhet framgick det inte om det fanns arbetsterapeut som också är ett krav för statliga MMR-pengar, eller annan personal som kan bidra till att jag kommer till lönearbete i den form jag klarar. För att MMR ska bli bättre krävs också en arbetsmarknad som är anpassad för långtidssjukskrivnas första stapplande försök att återgå till eller påbörja framgångsrikt lönearbete. Arbetsgivarna behöver större handlingsutrymme för flexibilitet genom ändrade LAS-regler och olika typer av anställningsformer utan extrakostnader.  

    Huvudanledningen till att jag tackade nej till var när jag förstod att min lämplighet ifrågasattes med argument som att jag inte skulle klara insatsen på grund av pågående PTSD-behandling. Ett sådant argument är översitteri och inte omsorg om patienten, som när jag rättade psykologen i att jag inte längre har flashbacks och att jag kan ta hand om mina eventuella reaktioner. När dessutom forskare konstaterar att det är de med komplex bild som har störst nytta av MMR blir jag än mer irriterad att bli nekad vård utan hänvisning till annat team som värnar om de med komplex bild. 

    I Linköping universitets utvärdering konstateras också att det är patienter med mindre komplex klinisk bild som oftare väljs av vårdgivare. Den enskilda vårdgivaren som jag sökte mig till avviker visserligen inte från sättet att tänka som företagare - benägen att öka sina chanser till att håva in skattepengar till sin verksamhet - men att enskilda patienter petas för att de är för komplexa är inte lika vård för alla. 

    ---

    Min julklappslista 2021:

    Rehabteam som är transparenta med att vi med svåra psykiatriska besvär inte är välkomna för att bespara oss utstötta tårar och energi, likväl som att vårdgivarna sparar dyrbar tid och resurser.

    Att den specialistenhet för ME/CFS jag är inskriven på får mer resurser så jag slipper vänta i månader på uppföljning, att de får fler typer av insatser som gruppsamtal i brist på bot - så dagarna kan fyllas med mänsklig kontakt för de patienter som orkar det.   

    Att den kalla och resurslösa psykiatrin på sikt kan erbjuda personer med förlorat hopp och stöd på en trygg plats med multimodal rehabilitering inkluderat funktionsmedicin. (För min del kvittar det vad psykiatrins slutenvård erbjuder sen vårdskadan 2017 för jag kommer aldrig att be dem om hjälp igen).  

    MMR-team för oss utstötta över trettio med svåra psykiatriska besvär som är motiverade att arbeta, tjäna pengar och ha en känsla av sammanhang i samhället (till skillnad från socialpsykiatri, skyddade arbetsplatser och dagverksamheter fyllda av övermedicinerade och passiva krakar med metabolt syndrom, insulinresistens, känsloflackhet och förkortade liv som konsekvens.) 

    ---

    Källor: 

    Regeringens och SKRs ide om effektiv rehabilitering 

    Analys av MMR med 38 000 patienter  

    En häst på en pub är som en patient i psykiatri

    En patient utan egna ideer om optimal hälsa och som frågar en psykiatriker om råd är detsamma som vad en häst gör på en pub.

    Livsmedel att undvika

    Förteckning över mat att undvika för att finna födoämnesintoleranser. För att finna mat som inte triggar inflammation och födoämnesintoleranser kan du söka på AIP, FOODMAP m fl.

    Rätt kost har du hittat när du inte längre fiser, sväller och inte har ont någonstans och du går på toaletten regelbundet med normal avföring, du känner dig glad och pigg hela dagen med ett jämt humör och 7-9 timmars söm. Du känner dig frisk.  

    AntinutrientLivsmedelKommentar
    Gluten, stärkelse


    Spannmål


    Vetemjöl retar mest. pröva dig fram om du inte kan avstå helt. 
    Laktos, vassle, kasein, betacasomorfinMjölkprodukter

    Pröva produkter av get istället eller av mjölkprodukter typ 2

    Histaminer


    Yogurt, kvarg, avakado, rödvin, rökt fisk, lagrad ostÄt lite av en produkt så triggas inte mage och tarm lika mycket. 
    Lektiner, fytinsyraSäd, gryn, bönor, nötter, frön Hämmar zink, koppar och magnesium
    Oxalater (växters egna bekämpningsmedel)


    Spenat, mangold, rödbetor, sesamfrön, mandel

    Urlakar kalcium och magnesium
    Blötlägg > 12-24 timmar för att minska besvär
    Solanin (nattskuggeväxter)Rå potatis, tomat, äggplanta, paprika, chili
    Olösliga fibrer


    vetekli, kakao, morot, kokos, rågknäcke, vetegroddar, bönorRetar i stora portioner


    Hjälp, vad ska jag göra?

    En läsare kontaktade mig idag och berörde då det påminde om min situation före jag fann min väg till bättre hälsa. Eftersom fler frågat mig vad de ska göra och jag inte kan engagera mig i var och ens hälsoresa vill jag dela vad som hjälpt mig och förhoppningsvis blir till stöd. Kommentera gärna så kan vi dela erfarenheter om vad som hjälpt Dig. 

    Flera som kontaktat mig får inte det stöd de hoppats på via psykiatrin och de upplever sig inte bli trodda. Några har somatisk sjukdom och trots att deras somatiska besvär är värre än deras psykiatriska har offentlig vård en ineffektiv uppfattning att en av diagnoserna ska ses som huvuddiagnos och eventuella nya symtom förklaras utifrån huvuddiagnosen. Helt galet tankesätt som bidrar till att vissa symtom inte behandlas inom psykiatrin. 

    Hade jag inte legat på psykiatrisk avdelning med samtidiga besvär i gallblåsan hade det inte dröjt tre dygn för undersökning och beslut om operation utan besvären hade uppmärksammats direkt. Att gå med sådana smärtor i vården utan att få adekvat hjälp förstör både hopp och självkänsla. När de som förväntas ge vård inte ger den är det nära till vårdskada men vårdfolk tystar ner och undviker att svara istället för att erkänna för anmälaren att de begått fel - även vid utredning via Patientnämnden och LÖF. 

    Oavsett besvär gäller det att vara taktisk smart för att undvika underläge, vårdskada, tillitsförlust till offentlig vård och uteblivet tillfrisknande. Här är mina råd och speciellt till dig som kontaktade mig idag via mejl: 

    • Se till att hitta aktiviteter som lugnar dig eller vet har lugnat dig förr utan att det är destruktivt. Droger, alkohol och tobak faller bort direkt. Under en period var det bara inlåst i badrum under varm dusch som jag kunde lugna mig. När du ändå står i duschen kan du pröva att kicka igång ditt endocannabinoida system på naturligt sätt: Avsluta med så kallt vatten du klarar och stå i kylan en minut. Basen för all mental utveckling är att du finner trygghet någonstans där du kan vara dig själv med alla känslor du bär. 
    • Undvik allt som kickar igång stress som att se på våld, ta in nyheter på kvällarna eller annat som piggar upp under kvällarna. Släck ner blåskärmarna två timmar före sängdags eller använd effektiva filter. Undvik också människor kvällstid som du går igång på av olika anledningar. 
    • Älta inte eller ruminera som det kallas på fackspråk. Håll käft om du inte kan säga något bra om dig eller andra. Du dras också ned av andra som ruminerar så undvik dem åtminstone kvällstid eller större delen av dagen. Kan du inte lämna ett rum med energitjuvar som snackar skit så diskutera inte med dem utan svara bara att "jag hör vad du säger men jag kommenterar inte det där" och förklara inte varför. 
    • Finn folk du blir lugnare av och häng med dem när du kan. Att ha rätt flock för utveckling och förbättring är nummer 1. Finn dem i föreningslivet, på gatan eller hos någon som alltid är tillhands för dig oavsett om det är din granne, den hemmalöse i ditt kvarter eller din gammelfarfar. När du sen blir starkare ska du lämna partners och familj som inte stöttar och stärker. Det omvända gäller dig: om du inte kan vara schysst med andra är det du som ska lämna.
    • Om du inte vet vad du ska göra för att bli bättre är det tre saker du ska göra i väntan på att finna tillfreställelse  och uppleva meningsfullhet och det är att röra dig varje förmiddag till gymet, löpning eller promenader i naturen. Allt som innebär kroppslig rörelse räknas och morgonen är bäst för att följa dina cellsvängningar som påverkas av ljus och mörker (cirkadisk rytm). Numero doux är att allt du äter påverkar ditt mående. Ät utifrån sunt förnuft eller läs på om lågkolhydratkost, periodisk fasta och optimal hälsa. Mat ÄR medicin. Det tredje du bör lägga fokus på är att förbättra din sömn via t ex sömnskolan. 
    • Lär dig att ha tålamod med dig och andra. Meditera dagligen, yoga eller hitta en tolvstegsgrupp, en självhjälpsgrupp som är lösningsfokuserad och oavsett mående ska du ge dig dit så ofta du kan.  Det finns en oändlig mängd tolvstegsgrupper, från att ha vuxit upp i dysfunktionell familj till sexmissbrukare. 
    • Det sista du gör är att söka hjälp när du inte kommer vidare men tänk då två gånger innan du bestämmer för vem du ber om hjälp hos. Ber du om hjälp i psykiatrin får du mediciner och tidsbegränsade insatser med långa väntetider och du förblir utan coach, koordinatör och får ingen hjälp med helhetsperspektiv. Ber du en dietist om kostråd får du äta för stora mängder kolhydrater eftersom de påverkas av Livsmedelsverkets direktiv som är en halvstatlig organisation och påverkas av lobbyister. Ju längre tid du stannar i psykiatrin ju fler diagnoser får du för symtomen överlappar varandra och används för att kunna täcka alla dina beteenden - utan att det innebär att du får bättre vård. Det är snarare ett problem att ha flera diagnoser då vårdgivarna skjuter bort ditt ärende från sig själva med krav om att det är någon annan som ska ha huvudansvaret. Se till att ha med ett ombud på möten och spela in för det är inte förbjudet att spela in samtal. Vill inte vårdgivaren att du spelar in lämnar du lokalen och går raka vägen till receptionen och ber om en annan läkare. 
    • Anmäl varje händelse där du inte är överens med vårdgivaren för på så sätt lär du dig hur du ska hålla dialog liksom det blir anonym historik hur folk blir behandlade - speciellt inom psykiatrin. Ursäkta dig aldrig och beskriv neutralt vad som hänt, vad du förväntade dig och ställ frågan hur du ska få adekvat hjälp för att tillfriskna. Verksamhetschefen får lön för att arbeta med kvalitetsförbättringar. Uteblir chefens svar är det Patientnämnden som gäller för medling och statistik. IVO kan du glömma att få hjälp av för de utreder mest internt och egerar inte i första hand för patientens bästa utan de utreder processer och direktiv. 
    • Om du blir vårdskadad ska du inte hänga upp dig på person för det blir du inte friskare av. Se istället till att du processar det som hänt och sätt en tidsbegränsning för att sen aktivt arbeta med att släppa förudmjukelser, försämring och andras idioti. Jag tror två år är gränsen för då har alla instanser hunnit bedöma, utreda och svara vid anmälan.  Se till att finna vård, stöd och personer du tror kan hjälpa dig på sikt, speciellt i ett vårdtätt område som stockholmsregionen där vårdvalsfriheten fungerar i praktiken. Mad in Sweden, RSMH och privatpersoner arbetar för patienters rätt och alla finner du via Facebook.   
    Ta dina symtom på allvar - även när andra inte gör det. Funktionsmedicinaren Nils Edelstam har helhetsperspektivet och arbetar i sin praktik utifrån det synsättet för att finna orsaker och sen behandla det: 

    ”Som jag mår i dag beror på hur både min inre och min yttre miljö sett ut så länge jag levt”

    Ps. Den specialistenhet som du nämnde i ditt mejl är under stort tryck av nya patienter och expanderar samtidigt som personal också lämnar för t ex funktionsmedicin som Red Clinic, Funmed och Nordic Clinic så ha tålamod med deras bemötande. De är villiga till dialog och du kan alltid fråga om du kan byta vårdteam för att finna personal som du har bättre tillit till. De hjälper till så gott de kan och är kunniga i aktuell forskning som äntligen börja få resultat. 

    Vad gäller trauma kan du leta bottom up terapier som Somatic Experiencing för privat vård. Wonsa för sexuella övergrepp är full med bra kompetens och lyckas du ta dig in som patient har du stora chanser att bli bättre på dina villkor. Lifespan integration är ytterligare en metod men troligtvis bara bäst för singeltrauma. Neurofeedback ger dig snabba resultat vid enklare problematik men fungerar även på komplexa tillstånd och du slipper att älta hos en talterapeut. Det är ju hur du hanterar nuet som är intressant inte hur du upplevde händelser i det förflutna. Att ägna sig åt talterapi kan vara återtraumatiserande. Läs mer om Polyvagal theory.  

    Du är experten, andra dina rådgivare: kost & hälsa

    Vad du och din kropp bäst behöver är inte detsamma som vad din mamma, vän eller ens expert anser.  Förutom "vad" gäller också  "hur" och "när" för att leva optimalt. "Vad" täcker livsstilsfrågor och "när" berör rutiner som i fallet kost berör periodisk fakta. Här delar jag "hur" du kan ta reda på vad du behöver genom att utesluta kost i en treveckorsperiod för att återintroducera den och notera vilka eventuella symtom som minskar och/eller vilka som ökar.  Fördjupa dig i hur du kan må bättre med Martina Johanssons och Ralf Sundbergs bok "Dämpa inflammation" (2019) som jag valt delar ur här.  I boken får du lära dig vilka symtom som är kopplade till överkänslighet. 

    Vem sitter inne med sanningen om dig? 
    Rent och naturligt är de flesta överens om att du ska äta men var beredd på att du får olika svar beroende på vem du frågar. Dietisten eller nutritionisten, matindustrins representanter eller hälsovetaren har alla sin syn på vad som är att föredra. Har du tid och pengar kan du ställa samma fråga till olika representanter och upptäcka att du får olika svar. 

    Som du frågar får du svar - var noggrann när du väljer rådgivare.  
    Som exempel på hur olika svaren kan bli beroende på vem du frågar delar jag ett exempel om mig: Med kontakt hos en specialist för en somatisk sjukdom uppmärksammade jag en flera veckor lång period av huvudvärk och migrän varpå en kalciumantagonistisk medicin skrevs ut. En funktionsmedicinsk läkare förklarade att magnesium också har en kalciumantagonistisk verkan och en migränspecialist menade att mina symtom för huvudvärk och migrän inte matchade någon diagnos och kunde inte rekommendera annat än symtomdämpande och hårt kritiserade mediciner som naproxen, som sabbar den viktiga mag- och tarmfloran.  

    Migränen upphörde med kalciumantagonistmedicinen men som biverkningar fick jag gråtanfall utan koppling till min vardag, enorm trötthet och utslag de första dagarna, med samtidig kraftfull ledvärk och vadsvullnad. Dagen efter jag slutade med kalciumantagonisten minskade biverkningarna radikalt och några dagar senare var jag symtomfri med ökad dos av magnesium.

    Om du väljer att gå till en läkare i offentlig vård måste du vara beredd på att läkarnas brist på nutritionslära i sin utbildning inte ger dig orsaksbehandling. Läkaren Nils Edelstam som också är funktionsmedicinare menar att kostens påverkan på kronisk sjukdom inte är något en konventionellt utbildad läkare kan något om. Som vården är uppbyggd och framförallt uppdelad blir mediciner första prioritering och slår fel då människan inte ses med ett helhetsperspektiv. Mediciner dövar symtom men behandlar inte orsak. Den offentliga vården är underfinansierad och felprioriterad för dig som patient om du har krav att finna orsaker och strävar efter optimal hälsa - fri från diagnoser och framförallt symtom. Du kommer att bli nekad funktionsmedicinsk behandling för det finns inte resurser att behandla låggradig inflammation och beslutsfattarna har inte fattat vilka enorma kostnader det är att ha en offentlig vård där 80 procent skulle kunna påverkas med förebyggande vård och livsstilsfaktorer som kost och kosttillskott. 

    I psykiatrin får du inte funktionsmedicinsk stöd

    Deprimerade och ångestbenägna personer som häller i sig produkter som energidrycker, godis och snabbmat försämrar sitt mående på grund av redan låga serotoninnivåer. En psykiatriker har inte fått lära sig nutrition och kan inte ge dig stöd hur du ökar din serotoninproduktion på naturlig väg utan får istället vissa mediciner som försämrar din mag- och tarmflora där den största delen av serotonin bildas. 

    Går du till psykiatrin och berättar att du är låg på energi  och har svårt att tänka som både deprimerade och utmattade kan beskriva får du inte lära dig något om varför lågkolhydratkost kan ge dig dina förmågor åter eller rentav förbättra dem.  Lär känna en ketotarian eller lågkolhydratkostare och märk hur jämna de är i humöret och inte rusar till butiken för plötsliga infall att äta eller få mer energi.  Med kolhydratrik kost hamnar du i en spiral av försämring med mediciner som du inte blir bättre av, biverkningar och ibland nya mediciner på grund av dina biverkningar. Du förblir en psykpatient. 

    Med småätande, mellanmål och för mycket kolhydrater får du ett  belöningssystem som går på högvarv varpå hormoner hamnar i obalans:  mathungerpaniken tar över, du styrs av dina reaktioner i tron att du behöver äta när kroppen istället skriker efter rätt energi som rätt mängd proteiner och bra fett. När du inte kan styra ditt matbeteende tror du lätt att din karaktär är dålig och börjar döma dig. På en ätstörningsklinik får du inte funktionsmedicinskt stöd. Istället får  du lära dig att  det är naturligt att äta var tredje timme. 

    Personer med autism och schizofreni har högre mängd av betacasomorfin i blodet som kopplas till läckande tarm men det får du inte lära dig om du kontaktar en psykiatriker. Beta-casomorfin binder till opioidreceptorer i hjärnan och triggar belöningssystemet på samma sätt som socker. Adrenochrome har också uppmärksammats vid forskning om schizofreni och slutsatsen är brist på b-vitaminer!

    De stora hälsobovarna socker och sötningsmedel, spannmål & mjölkprodukter.
    Det värsta du stoppar i dig förutom hälsoförsämrande droger, alkohol, tobak, ensidig föda, hel- och halvfabrikat är socker och sötningsmedel. Socker saknar näring och stora mängder kolhydrater kan leda till sjukdom så välj istället kolhydrater med låg glykemiskt index och låg näringstäthet.  Välj bort all föda med socker och sötningsmedel. Makronutrienten kolhydrater leder till problem med insulinresistans som depression, diabetessjukdomar, stroke och hjärtbesvär liksom fetma då  energiintaget överstiger ditt behov av protein- och fettintag. 

    Den andra gruppen av livsmedel du kan pröva att undvika en treveckorsperiod är spannmål som är en antinutrient.  Antinutrienter stjäl näring och skapar inflammation. Så kallade nyttiga livsmedel som fullkornsbröd är exempel som innehåller gluten och stärkelse så förutom de med celiakidiagnos bör du ta sig en funderare på om det är bra att äta spannmål:  Gluten skadar tarmslemhinnan. Det klistriga glutenet triggar proteinet zonulin som ökar tarmens genomsläppligheten vilket vi inte vill eftersom det kopplas till autoimmun sjukdom, astma, allergi och reumatism. Tarmgenomsläpplighet är bra då näring transporteras till organ på det sättet men när stora molekyler och toxiner släpps ut irriteras immunförsvaret. Om kroppen ändå bildar antikroppar mot gluten finns det risk att de attackerar organ och system som huden , hjärnan  och sköldkörteln. Spannmålsgrupper påverkas också av industriell produktion som förbehandlar jorden med cancerframkallande glyfosat, bekämpningsmedel ingen vet konsekvna enserna av när vi påverkas av många kemikalier varje dag i allt från kosmetika till de sängkläder vi omger oss med. 

    Antikroppar attackerar hjärnan om du stoppar i dig antinutrienter

    Den tredje gruppen mjölkprodukter är också en antinutrient. Laktosintolerans är lättupptäckt men svårare upptäckt är mjölkprotein som vassle och kasein. Beta-casomorfin triggar sötsug och överätning så tillsammans blir mjölkprodukter problematisk för långvarigt intag. Laktos och glutenfria alternativ är inga bra alternativ för de innehåller irritanter men kan ändå vara ok att använda under en övergångsperiod för att på sikt helt sluta äta dem dagligen. 

    Antrinutrienterna är fler
    Om du har testat att utesluta socker, spannmål och mjölkprodukter utan effekt kan du utesluta andra antinutrienter som Histaminer, lektiner, fytinsyra, solanin och oxalater en period. Har du en diagnos kan du pröva autoimmun kostprotokoll (AIP) eller andra sätt vilka du kan läsa mer om till exempel i boken Dämpa inflammation. Ge inte upp. Du kan må bättre även fast det kan ta tid att hitta rätt. Jag började min hälsoresa 2018 när jag lämnade psykiatrin och fann funktionsmedicinen.    

    Forskning om sund kost - exemplet kött

    Vad Livsmedelsverket förordar liksom Nordisk kostrekommendation tipsar om kommer ur svaga forskningsresultat. Vetenskapligt stöd inom området kostvanor är svåra att finna. Evidensen eller säkerställd kunskap är liten och felkällorna är många. 

    Studierna om kostvanor bygger vanligtvis på respondenternas eller försökspersonernas egna observationer, oftast genom enkät, intervju och intervju per telefon. Att minnas och återge födointag bara en dag bakåt i tiden är svårt för de flesta. Skam kan leda till att en och annan ljuger, på grund av omedvetenhet, önsketänkande eller rädsla för reprimander.  Näst intill alla vet som exempel att det är viktigt att äta frukt  och grönt vilket leder till en tendens att respondenten fokuserar på att minnas det utan att det stämmer med vad hen ätit. 

    Att försöka komma närmare en objektiv sanning om människors matbeteenden med laboratorieexperiment är kostsamma och prioriteras inte och att använda gnagare som alternativ för att studera exempelvis högfettkost är onaturligt eftersom de är växtätare som inte är artegen föda. 

    Påståendet att rött kött leder till cancer och att det bör begränsas till 350-500 g per vecka är inte rekommendation för bättre hälsa. Urfolk som lever på nästan enbart animalier har låg prevalens för cancer och andra livsstilssjukdomar eller av vällevnad och det rimmar illa med cancerhypotesen. 

    Det som inte framkommer av rubriker och slutsatser i media är att kvaliten på kött har betydelse för att undvika inflammatoriska tillstånd, allt från vad djuret äter och vaccineras med till vad köttet fylls med för att bli rödare  och mer hållbart.  Inte heller visar studier vilka övriga födoämnen personerna med cancer har ätit och hur de lever, som exempelvis spannmål och socker. Inte heller finns kontroll över variabler av andra hälsofaktorer som gener och eventuella sjukdomar. 

    Var därför skeptisk när myndigheter pumpar ut fördelar med att äta quorn, soja och andra substitut istället för äkta vara, för dels är studierna än färre om hälsoeffekter och dessutom är de sannolikt utförda av företag som säljer produkterna eller har samarbete med dem. Det är isannolikt med prioritet av god hälsa myndigheter förordar dessa utan snarare av andra anledningar. Är det företag som hävdar att deras produkter är hälsosammare finns det än större anledning att vara skeptisk då de sannolikt inte arbetar utifrån vetenskaplig etik och transparens utan har sin agenda inte sällan av ekonomiska skäl.

    När du väljer mat bör du tänka på vilken biotillgänglighet den har, om den har inflammationsdrivande egenskaper och har innehåll som kasein och vassle, socker eller sötningsmedel, härdade eller vegetabiliska fetter.  

    Vänskap vid påfrestning

    Uje Brandelius lyfter i sitt radioprogram “Känslig läge ” vänskap och hur den kan yttra sig. Uje har intervjuat personer som lever aktiva liv med sysselsättning, familj och vänner men berörde inte vänskap vid påfrestningar som sjukdom och upplevd isolering.


    Ujes första gäst i författaren Helena Sigander undrar varför hon förlorar vänner trots att hon anser sig vara en god vän, samtidigt som hon erkänner att hon under långa perioder inte hör av sig för att hon prioriterar sitt arbete. Krönikören och författaren Linda Skugge har valt bort att ha en bästa vän liksom ett kompisgäng och prioriterar gruppevenemang via sin arbetskrets som bjuder på spännande människor hon föredrar att möta på ytlig nivå. Hur de båda tänker på vänskap vid påfrestning framgår inte. 


    Vänskap är extremt viktigt att ha, speciellt under perioder av motgång med sjukdom, att leva utan en välfungerande familj eller andra påfrestningar. Utan vänner i vardagen är risken stor för att totalt sammanbrott med upplevd ensamhet om du inte har lärt dig att förhålla dig till upplevelsen. Vi är flockdjur och utan flock blir du lätt ett byte för dina destruktiva tankar och utförsbacken kan bli så brant att du faller och upplever att du tappar kontrollen över ditt liv.  Nummer ett för god hälsa är flocken, att ha ett meningsfullt sammanhang med andra - speciellt vid påferstningar som livet sannolikt bjuder på. 


    Utan förväntningar och särskild definition av vad en vän är skulle jag ha många vänner med en lång telefonlista och många Facebookvänner som bevis. Men när det kommer till hur många av dessa som regelbundet frågar hur jag har det utöver vid högtider och som lyssnar aktivt när jag är i behov av emotionellt stöd återstår två personer. Med dessa två vänner övar jag mig i att vara en god vän men upplever mig ibland vara dålig för att jag inte är sann med dem som jag hoppas att de kan vilja vara i mitt sällskap. 


    Förutom att vänner delar hobbies, visar aktivt intresse för ens liv och fokuserar på ens strävan till ett mer tillfredställande liv och delar motgångar på ett för båda bra sätt frågar jag mig hur en bra vän kan vara vid olka utmaningar som livet delar ut till oss alla. Är jag en dålig vän för att jag inte delar min vardag och svarar ärligt när de frågar hur jag mår? Är jag en god vän om jag berättar att jag önskar att jag hellre vore död och i värsta fall bidrar till medberoende? Jag mörkar och maskar för att få behålla dessa nyvunna vänner och umgås för att dela goda stunder och på så sätt öka det som är konstruktivt och banar väg för en bättre, vibrerande liv. Men när är det läge att uttrycka starka motioner som förtvivlan, ilska, sorg och hopplöshet? Förutsätter vår kultur att var och en av oss ränner till en professionell samtalspartner när emotionerna upplevs som svåra?


    Är jag en dålig vän som inte delar mina mörkaste tankar för att de ska slippa att oroa sig och bli medberoende?


    En sann vän dömer inte utan stöttar och motiverar för att hens vän ska kunna nå sina konstruktiva mål. Vid tvivel kan en vän ge utrymmet att lyssna tålmodigt och återkommande ställa frågor om det är läge för tips, t ex om utvärdering när vännen inte tycks nå sina mål och kan ha fastnat i ältande, rädslor och oönskade beteenden. Här blir det tydligt för mig att jag har svårt för status quo hos mig och andra när tankar och beteenden inte är ändamålsenliga och då frågar jag mig om jag är en dålig vän om jag inte kan acceptera andras ovilja att ändra livsstilsrelaterade vanor som matvanor, fysisk aktivitet och tankesätt?


    Är jag en dålig vän om jag inte kan acceptera vänners ovilja och förmåga att ändra livsstilsrelaterade ovanor?


    Jag är en vän som bara nöjer mig med vänner som aktivt försöker leva sina liv fullt ut som de själva vill ha det och det skrämmer mig att jag en dag kanske förlorar dessa vänner då de inte har samma uppfattning som jag. Framgångsrika personer har delat att jag inte blir mer framgångsrik än de vänner jag omger mig med av flera anledningar och min undran är om jag är en dålig vän för att jag tänker så? Är jag en dålig vän för att jag söker de som kan matcha mina egna strävanden att leva ett tillfredställande liv som någon kanske skulle kalla att vara lycklig? 


    Avslutningsvis vill jag lyfta att det inte är sjukdom och upplevd isolering som avgör vänskapens kvalite utan strävan att leva ett acceptabelt liv och att dela vägen dit i med och motgång. Jag upplever inte att jag lever i en kultur med öppen kommunikation om vad vi förväntar av varandra och att det är normalt att dela starka emotioner. Kan vi skapa ett humanare samhälle med bättre lösningar och framförallt mindre upplevd ensamhet om vi delar mer med varandra?

    Diagnosfri vård & makt

    Häromdagen deltog jag på ett webbaserat möte av Föreningen för alternativ psykofarmaka. Temat var diagnoser och samtalet intressant eftersom terapeuter, psykiatriker och vårdtagare deltog. Med en samtidig chatt pågick flera dialoger som kunde engagera fler än IRL-möten kan göra. Moderatorn lyfte två frågor jag intresserade mig särskilt för som gällde begreppen diagnos och makt. Med slagsida åt professionella som uttalade sig vill jag ge mitt perspektiv som användare av vården kring dessa två begrepp. 

    Jag är inte en okunnig patient i psykiatri och organisationsfrågor. Jag har intresserat mig för psykiatri professionellt som samordnare på ett gruppboende för tungt medicinerade klienter och som assistent på en missbruksenhet med ofta förekomma de samsjuklighet. Därför har jag sett hur psykiatri fungerar dels på kommunal nivå som lönearbetare och som patient på landstingsnivå under två decennier. Som halvfärdig beteendevetare har jag dessutom perspektivet på organisationslösningar, bemötande och personalfrågor när jag möter olika situationer i vardagen.    

    Vem ska leda en diagnosfri vård för traumatiska, själsliga och existentiella liksom psykosociala besvär?

    Vad skulle en diagnosfri vård innebära för vårdorganisationer? Fokus skulle ligga på individen och med helhetsperspektiv istället för fokus på medicinering. Men vägen dit innebär sannolikt maktkamp mellan professionella som psykiatriker och terapeuter om vem som ska ha utredaransvar och beslutsrätt om insats. Denna maktkamp pågår redan nu som jag hört flera gånger i förtroende av terapeuter då de har större kunskap än andra. Tänk själva - en psykolog har femårig skolning i samtal, teori om beteenden och tränas i intervjumetodik och måste själva gå i terapi medan en psykiatriker är skolad kliniskt under några få år och då bakom en överläkare som av flera anledningar får lära sig att dela mediciner och fördjupa sig i den dominerande monoaminhypotesen för depression och annan psykofarmaka som dämpar beteenden, känslor och kan ge biverkningar. En psykiatriker avkrävs inte egenterapi och kan därför inte heller få spegling i eventuell hybris, projicering och möjligen narcissistiska drag som orsakar problem i mötet med människor, speciellt vid dagnosticering. 

    Diagnosfri vård kommer inte att utesluta mediciners plats

    I väntan på att politiker och medicinindustrin sätts på plats som tror och lobbar för att medicinering är effektivare behövs nya sätt för att skapa bättre förståelse om orsaker av psykosociala effekter. Utan att veta påstår jag att lidande oftast uppstår när en individs grundläggande behov inte ges utrymme i olika sociala sammanhang. Inte sällan är den som blir sjuk temperaturgivaren för hur arbetsgruppen, familjen och vännerna fungerar ihop. Det är inte givet att den som reagerar med lidande är den som behöver behandlas utan snarare grupper en person rör sig i när individen inte kan lämna destruktiva förhållanden.

    Makten måste läkare använda rätt genom att stötta individer till återhämtning

    Argumentet att en del mår bra av medicin kan inte utesluta effekten av placebo och att det blir en känslomässig krycka i tron att allt blir bra med doktorns förslag till medicin och på såna grunder är det både etiskt tveksamt och leder till det andra begreppet - makt, som hindrar patienter att förstå hur återhämtning måste gå till och vem som har huvudansvaret för tillfrisknande. När doktorn tar över samtalet och beslutar om medicinering istället för att i MI-anda leda patienten till hens egna optimala beslut för bättre hälsa förblir patienter passiva och kan felaktig tro att de ska bli räddade av någon annan än dem själva. Att inte heller ge alternativ till medicinering är inte valfrihet och behövs för att patienten ska känna något mått av egenkontroll. Att välja mellan att acceptera medicin eller inte få någon hjälp är inte valfrihet. Att tro någon annan ska rädda den vårdsökande personen är en infantil föreställning som följer till vuxenlivet i dysfunktionella uppväxtmiljöer och grupper med auktoritär ledning eller rentav ur för stark prägling av folkhemstanken.  

    Mig som exempel när vården försämrar

    Med egen erfarenhet av att bära en infantil föreställning av att vilja bli räddad av "vården" som också beror på att jag skolats till föreställningen att läkare är goda och vet bättre om min hälsa än jag själv, vet jag sent i livet vad jag hade behövt. Jag behövde inte höra .."ta  medicin och kom tillbaka om en månad och berätta hur det gått, utan hade snarare behövt en person att samtala med under en längre tid som hade kunnat upptäcka att jag projicerade hårt med förakt när vissa ämnen blev för känsliga och sköt bort andra med att de var "idioter", "okunniga" och saknade tillräcklig kompetens. 

    Sen hade jag behövt släppa föreställningen att andra vet bättre, som att vården vet bättre om min hälsa än jag. Som patient idag skolas du att vara passiv för att överhuvudtaget få någon vård så måste man ta det som erbjuds. Alla har inte pengar till privat vård som den starkt framväxande och framgångsrika funktionsmedicinen. 

    Bättre skanning av trauma 

    Med tanke på att många bär trauma av arv eller bär obearbetade händelser i sitt nervsystem borde primärvården skanna för trauma precis som görs med AUDIT för alkohol- och drogvanor och enkäter med livsstilsfrågor. Eftersom jag själv inte förstod sambandet av mina många trauman, toxisk stress av att ha vuxit upp i en dysfunktionell miljö och att det är grogrunden för somatisk, själsligt lidande och livslångt letande efter meningsfullt liv hade jag behövt en långvarig kontakt som hade funnits för mig till jag förstod att jag var destruktiv för nya verktyg -  eftersom jag inte kunde relatera till känslor som sätt att orientera mig i livet. En trygg punkt i livet i en samtalskontakt. Som jag ser det behöver en sådan kontakt inte ens vara professionell bara det sker i MI-anda och därför behöver den som lyssnar och hjälper till att hitta den hjälpsökandes egen motivation inte ha några svar. 

    Under perioden 2010-2017 efter insjuknande i ME/CFS och CPTSD som diagnosticerades först 2019 klarade jag inte längre att arbeta efter en hjärnskakning. Det var den tredje stora smällen mot bakhuvudet i mitt liv och först åtta år senare kunde en privat läkare i funktionsmedicin förklara hur somatisk såväl som psykosocial trauma inverka på måendet, liksom låggradig inflammation. När jag sökte mig till primärvården hade de inga svar och nu var mina somatiska smärtor och oförmågan att omvandla nutrition till energi överväldigande och tvingade mig till sängs. 

    Läkare skickade mig till psykiatrin när de inte kunde förklara mina besvär. I psykiatrin medicinerades jag utan effekt och jag tappade hoppet under de sju år jag sökte svar hos en vårdgivare som bara hade medicinering och tidsbegränsade insatser vilka sket i att följa upp och leda vidare till nästa försök att finna orsaker. Jag förblev passiv i vilka behandlingar jag gavs eftersom det saknades valalternativ. Självkänslan och självförtroendet var krossade. Istället försökte de minska mina plågor genom att göra mig känslomässigt okontaktbar med mig själv och andra av neuroleptika, SSRI, SNRI, ECT mm. Först efter en vårdskada som innebar att jag lovade mig att aldrig be slutenvården om hjälp igen insåg jag mitt misstag med att förlägga min tillit till en vårdapparat som bara har medicinering och korta vårdinsatser utan medbestämmande, uppföljning och koordinering. Först hatade jag mig själv för att jag hade utsatt mig för försämrande vård och sen vändes hatet mot politiker, läkare och vårdens utformning med stigmat att kalla vissa besvär för psykiatriska. 

    Habilitering och återhämtning

    Någon jag känner väl har sent i livet fått aspergerdiagnos som ingår i autismspektrat. Hen har skickat en anmälan till Patientnämnden om sina förväntningar vid vårdkontakt och svar från en psykolog likväl som från en verksamhetschef på en habiliteringsenhet (Hab). Jag har skrivit om detta fall i flera Fb-grupper och har fått många svar där vuxna med diagnos sent i livet haft samma erfarenhet av Hab:s insatser runt om i landet. Några var såklart nöjda med sina kontakter men alltför många på mycket kort tid uttryckte att de inte fått det stöd som de hoppades på. Vad är nyttan med diagnos om den inte kopplas till effektiv insats och återhämtning? Efter att jag har läst på om vilket uppdrag som Hab förväntas utföra i region Stockholm blir jag än mer förvånad hur bemötandet blev. Hur uppdragsbeskrivningen är formulerad i övriga regioner kan jag inte säga något om men är nyfiken på andras upplevelser från hela landet. Jag delar här delar av den text som skickats till Patientnämnden: 


    Kontakt togs i år med ett habiliteringscenter för aspergerdiagnos sent i livet.  Fullständigt överraskad av att få diagnosen kunde hen och kan fortfarande inte relatera till hur diagnosen kan vara till hjälp för återhämtning. Hen har med ett till synes normalt liv aldrig sett asperger som en förklaring till sina livsvillkor vare sig privat, professionellt eller i vården trots mångårig kontakt med allmänspecialister och specialister för somatisk sjukdom och komplex trauma. 


    Personen det gäller är kritisk till diagnosen och hens fråga till Hab gällde vad som skiljer asperger från en somatisk multisystemsjukdom med trolig orsak i infektion och därtill komplex traumatisering och hur vården skiljer på de symtomen från varandra, som t ex intryckskänslighet som kan leda till ovilja till social interaktion och kommunikation och i sin tur kan leda till begränsade intresseområden för att klara vardagen.  Frågan är relevant eftersom med asperger förväntas patienten lära sig leva med besvären utan bot emedan forskning i multisystemsjukdomen och komplex traumatisering pågår intensiv forskning där mycket tyder på att bot snart finns i form av medicinering, funktionsmedicin och vagusreglering, likväl som neurofeedback och bottom up-terapier vid komplex trauma. 


    Frågan till Hab togs upp flera gånger under de två möten hen fick - utan svar. Kort därefter meddelades hen vara avslutad på Hab via ett meddelande på 1177- utan föregående diskussion om avslut. Hen är upprörd, besviken och arg över att ännu en gång kastas ur vården utan förklaring, samtal och uppföljning vad insatsen med en allmän kurs om asperger bidragit till. 


    Sättet hen blev avslutad på utan förklaring har jag ofta mött inom psykiatrin. Vårdpersonals attityd att patienten är till för dem och inte tvärtom är tydlig liksom jag tror bemötande påverkas av personals uppfattning om att de vet bättre. Kanske var allt ett missförstånd där personalen kommunicerade dåligt - utan mentalisering? När okunnig personal kombinerad med makt beter sig som översittare istället för att vara deltagare i ett jämlikt samtal blir det problem. Patienten är agenten och därmed uppdragsgivare men sätts i beroendeställning och tvingas till dåliga vårdkontakter när det inte finns alternativ. Vilken privat behandlare hade kommit på att iden att avsluta en klient före klienten själv upplever att besvär är under kontroll och inte längre behöver stöd, med eller utan diagnos? Om hen missminner sig samtalen kan det inte kontrolleras via 1177 på grund av ett känt tekniskt problem som innebär att vissa medborgare inte kan läsa journalanteckningarna i region Stockholm sedan över ett år. Om det finns spärr mellan enheter kan inte heller patienten läsa sina journalanteckningar.


    Än underligare blir detta fall Hab:s beteende när jag läser Region Stockholms uppdrag till utförare vid habilitering. I uppdraget står det klart och tydligt att insatser kan vara av olika typer och ska fortsätta så länge individens behov kvarstår.  


    Habilitering innebär insatser som ska bidra till att en person med medfödd eller tidigt förvärvad funktionsnedsättning, utifrån dennes behov och förutsättningar, … skapar goda villkor för ett självständigt liv, och ett aktivt deltagande i samhällslivet.” Vidare står det att “Habilitering står för tidiga, samordnade och allsidiga insatser från olika kompetensområden och verksamheter. Insatserna kan vara av arbetslivsinriktad, medicinsk, pedagogisk, psykologisk, social och teknisk art, och kombineras utifrån den enskildes behov, förutsättningar och intressen. … Det handlar om målinriktade insatser som förutsätter att den enskildes möjligheter till inflytande vid planering, genomförande och uppföljning beaktas och säkras. Insatserna fortsätter så länge individens behov kvarstår.”


    Liksom i mitt fall har hen inte fått adekvat vård på grund av feldiagnostisering, felmedicinering, biverkningar och vårdskada. I media talas just nu ofta om extrapengar till samordning för personer med missbruk och behov av insatser via psykiatri men i detta fall ser jag samma sak gälla personer med autism, somatisk sjukdom och psykiatriska eller åtminstone psykosociala behov. Psykiatrins extrapengar från politiker går till samma organisation med gamla lösningar och troligtvis behöver all personal lära sig mer om helhetsperspektiv, orsaker som psykosociala och funktionsmedicinska med fokus på nutrition, behovet av samordnare som ser över vilka insatser som ska prioriteras, att insatserna inte motverkar varandra och ATT det finns planering, uppföljning och analys för åtminstone nationell jämförelse för individer med flera diagnoser.  

    Vidare i uppdraget till utförare står det att habiliteringsinsatserna till patienten ska vara insatser i patientens nätverk som aldrig ens kom på tal under hens två samtal. Om Hab eventuellt ansåg att hen hade tillräckligt med stöd framkom inte eftersom det inte kommunicerades med patienten. Vad gäller det psykosociala stödet står det även i uppdraget att insatserna också kan ges som komplement till annan habilitering vilket inte heller var något hen samtalade om.

    “Uppdraget innefattar medicinska habiliteringsinsatser till patienten och dennes nätverk i form av bedömning, behandling, råd, stöd, kunskapsöverföring, konsultation och hjälpmedel och avser insatser som målgruppen inte får tillgodosedda från ordinarie vårdgivare.” 


    Är det så här offentlig vård arbetar för att få fler “pinnar” till sin verksamhet  och påverkar statistik för att påverka budget - genom att avsluta patienter och samtidigt välkomna dem tillbaka? Varför kommunicerades inte arbetssättet tydligt med patienten och varför avslutas patienter utan delaktighet? Om det har gått till på det här sättet kan Hab ha mentaliserat dåligt - något som personer med autism uppfattas ha problem med...  


    Ni som läst några av mina personliga erfarenheter kan förstå varför jag återigen uppmanar till att undvika offentlig vård, söka sig till alternativ vård och om någon mot förmodan ändå måste söka sig ska de känna till alla rättigheter de har, vässa tänderna och kasta uppdragsbeskrivningen i ansiktet på utförarna, givetvis på ett artigt men tydligt sätt om det är möjligt.

    Hur det ser ut i de övriga regionerna kan jag föreställa mig och att standardiserade erbjudanden om insatser kopplat till resultat saknas. För effektiv återhämtning i form av ökad tillfredställelse, produktivitet och bibehållen förmodad livslängd som en neurotypisk (normalpopulationen), krävs långt mer än vad hen och andra får erfara av Hab. 

    ---

    Läs om uppdragsbeskrivning i region Stockholm och autism:

    Vårdavtal 


    Vårdavtal - specifikt habilitering 


    Autism enl DSM 5 

    God hälsa kräver inte god inkomst

    Inkomstläget tillåter inte längre sparande, resor till min kära syster som lever på 500 kronors distans och inte heller en kaffe på kafe. Hur ska jag då kunna nå optimal hälsa med små medel? 

    Social gemenskap

    Nummer ett för god hälsa är att finna vardagligt sammanhang med människor som lyssnar, förstår och accepterar mig för den jag är. Istället för att lägga alla satsningar på att finna kollegor och lönearbete och att invänta Försäkringskassans och Arbetsförmedlingens långsamma, tafatta och stela bidrag till arbetsträning och arbete på mina villkor tränar jag mig att finna mänskligt utbyte dagligen genom småprat med vissa grannar, mer fokus på att hjälpa de personer som ger mig något tillbaka som släktingar i behov av avlastning i hemmet och att ta mig tid att prata med människor som faktiskt kontaktar mig för lättamt småprat. Småprat är kraftigt underskattat av mig men inte i forskning som visat att det är ett viktigt kitt för bra samarbete i de större sammanhangen, som att komma i mål med gemensamma projekt i föreningen, på arbetsplatsen och i nära relationer.  Dessutom har jag lyft frågan hur jag ska komma till lönearbete utifrån mina villkor hos min vårdgivare - trots att jag undvikit det då jag avskyr att andra ska dirigera mitt liv. Att ha vissa diagnoser har ändå en viss fördel när det gäller att komma till arbetsträning ..

    Omdefiniera innebörden av optimal hälsa

    En missbrukare sa till mig att lycka inte är hur man har det utan hur man tar det och länge begrep jag inte hur en heroinist kunde vara nöjd med sitt liv. Precis som denne man har poletten äntligen landat hos mig då jag insett att det inte är frånvaron av symtom eller lidande som gör en människa lycklig. 

    Lycka är inte hur jag har det
    utan hur jag tar det

    Det är istället förmågan att lyfta alla detaljer i ens liv som kan uppskattas och fokusera på dem som håller de destruktiva och nedbrytande tankarna til ett minimum. Om jag fokuserar på att den här dagen är solig och varm, att jag kom ur sängen utan problem, att jag kan uppskatta de stunder det är tyst och jag får möjlighet att koncentrera mig bättre gör också att jag snabbare ställer om mina reaktioner i påfrestande miljöer. Att ha optimal hälsa för mig idag betyder inte nödvändigtvis frånvaron av symtom utan att jag ger mig utrymmet att må så bra jag kan utifrån de förutsättningar jag har. Lycka och strävan genom de vardagliga beslut jag tar för optimal hälsa är därför för mig en och samma sak! 

    Maten

    När det gäller maten har jag slutat köpa kravmärkt och har ändrat attityd till nötkött med att svenska kor ändå får äta gräs och klöver mer än kanske andra kor och minskar kostnaden för viktigt protein. Den näringstäta levern köper jag billigare hos min handlare genom att köpa flera paket per tillfälle genom en deal jag har och som tack handlar jag oftare i den butiken. Olivoljan är inte heller längre kravmärkt dels av kostnadsmässiga skäl och av det faktum att det tycks vara så mycket fusk i den branschen att skillnaden kanske inte blir så stor (!) i hälsoeffekt. :D

    Sakta lämnar jag också AIP-dieten och har märkt att jag klarar kikärtor, bönor och linser om de blötläggs i två dygn innan tillagning vilket är billig mat och ökar variationen i den strikta dieten som jag ägnat mig åt i två år. Äggvitorna tål jag inte så bra men äter dem ändå och hoppas att det inte påverkar min hälsa i det stora inte minst för att få i mig tillräckligt med protein.

    Ister får ersätta kokosfett som är lika bra fettkällor men är lite omständligare att komma över eftersom det bara kan beställas via internet. Kokosfettet behöver inte vara den dyraste sorten som varit viktigt men aldrig riktig varit i min prisklass. Fina oljor som t ex avacadoolja och MCT-olja önskar jag mig i present istället för blommor när jag bjuder hem folk.   

    Combuchan, surkålen, teerna, maträtterna, groddarna mm gör jag i större utsträckning och förutom att det blir billigare blir det inga tillsatser i maten och inte heller måste jag äta det förbannade sockret som mattillverkarna blandar i nästintill allt de säljer idag. 

    Nästa steg är att finna personer i min närhet som är beredda att beställa storpack för lägre kilopris och faktiskt bättre råvaror, som vildfångad lax som exempel. Sist men inte minst har jag återupptäckt blodpudding och ärtsoppa som faktiskt är gott men helt fallit ur minnet att det också går att äta och dessutom är bra mat. 

    Tillskotten

    Tillskotten som varit en väsentlig del i mitt tillfrisknande sedan 2018 måste prioriteras bort. Nu gäller det att vara ännu smartare vid prioriteringar som är svårt utan objektiv testning och egna kunskaper i biokemi, nutrition och att lista ut vilka preparat som har bäst biotillgänglighet. 

    Exempelvis bortprioriterar jag D-vitamin för att jag sannolikt har hyfsade nivåer efter en lång sommar i solen som jag varit noga med att vara i mitt på dagen, så ofta jag kunnat. Osäker på vilket preparat som är att prioritera tänker jag att jag köper det preparat jag måste, t ex magnesium när kramperna blir kännbara och stelheten i musklerna smärtar. När tröttheten, hjärndimman och energilösheten är i vägen för att orka stiga upp på morgonen är det dags att fundera på ginko, saffran och MCT.

    Med sinande förråd minskar jag mängden av de preparat jag har hemma som MSM som minskar värken i lederna, spirulinapulver, vitamin C när jag får sjukdomskänsla med halsont, feber och vitaminpulver med stor mängd B12, zink, reishi osv. I vissa fall nöjer jag mig med två kryddmått per dag och drygar på så sätt ut det jag har kvar. 

    I naturen kan jag fortfarande plocka nypon och på så sätt klara vinterförrådet av C, nässla som är full med mineraler och annat som fungerar som te. När jag kommer över gratiste använder jag tepåsarna två gånger eller till jag inte längre känner smak.

    Motion

    All rörelse som genomförs är bra. Orkar jag inte eller har jag inte råd att gå till gymmet, bassängen, yogastudion eller fysioterapeuten kan jag göra enkla övningar hemma när jag kommer på det. Träning kräver inte fina kläder en särskild lokal eller särskilt avsatt tid. Youtube och internet har gett mig ett oändlig mängd övningar att göra i hemmet som också har minskat behovet att akut söka mig till naprapat, fysioterapeut osv. Orkar jag inte stiga up ur sängen kan jag ändå göra sträckningar, små rörelser eller göra andningsövningar. När jag är piggare använder jag cykeln för att ta mig till platser, går i skogen för att plocka svamp, bär, blad, växter till maten och när jag odlar rör jag mig också. Råden att höja pulsen varje vecka helst varje dag kommer naturligt med ett naturligt liv. Och vem rusar inte till bussen då och då? Det är också träning. 

    Blogginlägg före vårdskadan 2012 - sep 2017

    Blogginlägg 2012-september 2017: Innan vårdskadan  Här är samtliga inlägg om mina försök att orientera mig i tillvaron i hopp om att finna mening med livet. De flesta inläggen är skrivna i deprimerat tillstånd och ibland strax före eller efter suicidförsök. Ofta har jag skrivit texter "som om" jag deltar i samhällslivet men har oftast upplevt att jag står vid sidan av där allt händer i media och bland andra. Att jag tagit rollen som arg outsider är ingen slump. 


    Tillsammans 

    22 sep 2017

    Det går aldrig att förneka föreningars makt i opinionsbildning som till exempel Föreningen Tillsammans jobbar. Jag fick nöjet att delta i en utbildning med dem för att bli bättre insatt i hur lobbying går till och fick möta flera personer ur föreningens styrelse. Smart, att ta reda på hur till exempel lagstiftning förbereds i regeringen och när det är läge att kunna påverka effektivt.

    Jag såg och jag lyssnade på deras insatser under Almedalsveckan i Visby i sommar och jag hörde deras kommentarer om hur veckan varit. Arbetet med att utbilda, ändra attityder på bred front och kunna ha inflytande kommer att ta tid. Jag hoppas att dessa drivna, smarta och aktiva personerna förstår att det kommer att ta tid. Ge inte upp, fortsätt kämpa.

    Kämpa är det enda jag kan fortsätta med för det finns inget alternativ. Att ge upp och inte kämpa är inte ett bra liv. Med Föreningen Tillsammans kommer jag att kämpa på de sätt jag kan. För att inte glömma och för att kunna gå vidare.   

    Föreningen vill vara en aktiv part i samhällsdebatten och försöker ständigt lyfta frågor kring sexuellt våld för att skapa ett samhälle där sexuellt våld inte längre existerar. Tanken med föreningen är att den också ska fungera som en plattform för människor som utsatts för sexuellt våld att hitta styrka och tillsammans med andra i liknande situation sprida kunskap och information om sexuellt våld. 

    Föreningen erbjuder färeläsningar till skolor, företag, myndigheter och organisationer. Där fokus ligger på att jobba förebyggande, krossa fördomar och stereotyper och få en förståelse för problematikens omfång. Passa på, bjud in dessa väl insatta personer. Föreningen har idag en styrelse bestående av totalt sju personer, med sitt säte i Stockholm. 

    Gå med i Föreningen och hjälp dem opinionsbilda eller ta hand om dig i en stödgrupp. Kontakta Föreningen Tillsammans: http://foreningentillsammans.se/ 

    Hjälpsamt - hur vill vi bli bemötta i vården

    30 aug 2017

    Har du undrat över varför du känner dig hjälpt av vissa och andra inte alls? Några gånger har jag snabbt avslutat kontakten med professionella inom vården och undrat varför.  Med mångårig erfarenhet av vårdkontakter har jag börjat se ett mönster. Genom mitt deltagande i Ola Jonssons och Erik Kebergs C-uppsats "De som hjälpte" blev det tydligare vad som behövs för att en vårdkontakt ska bli bra (1). Ola och Erik intervjuade mig och sex andra personer i sitt sökande efter vad som är hjälpsamt i kontakten med en en person med psykisk ohälsa.  

    Olas och Eriks slutsats

    I deras godkända uppsats våren 2017 och slutarbete i socionomprogrammet vid Stockholms universitet har de ställt frågan vad som är hjälpsamt för en person med psykisk ohälsa i kontakten med professionella (2). Genom att spela in intervjuerna och sen skriva ned dem fick de över hundratrettio sidor text som de analyserade. Ur materialet kunde de finna tre återkommande teman som berör vårdgivarens attityd, viljan att engagera den hjälpsökande och synen på patienten: 

    1 ”vilja att hjälpa” 
    2 ”närvaro, samarbete och dialog”, och 
    3 ”Jag är mer än en patient”. 

    De kom också fram till att ett samtal blir hjälpsamt när vårdtagaren känner tillit, vårdgivaren visar intresse för vårdtagarens specifika omständigheter och uppmärksammar hens aktuella behov och bekymmer - i en öppen och ärlig dialog (3). 

    Genom att den professionella är uppmärksam och visar ett aktivt lyssnande, kan konversera, uttrycka ett genuint intresse av personen ifråga liksom visa en vilja att hjälpa och att vara mentalt närvarande - på ett inkluderande och flexibelt sätt, utvecklas en bra kontakt. En av intervjupersonerna beskrev en hjälpsam kontakt med följande ord:

    "Precis som jag har erfarit är en professionell att lita på när hen är fokuserad när vi möts och först lyssnar aktivt på vad jag har att säga och därefter reflekterar genom att vara nyfiken och öppen med sina egna tankar så jag kan avfärda eller hålla med. En person som börjar med att ursäkta sig med att inte vara förberedd eller talar till mig som om den professionella vet bättre vad jag behöver än jag själv avfärdar jag snabbt. 

    Personer med svår psykisk ohälsa kan bli bättre!

    Länge har svårt psykiskt sjuka dömts ut och isolerats på mentalsjukhus hela sina liv utan omprövning eller träning i att öka sina färdigheter och självständighet. Inställningen har ändrats vilken Ola och Erik hänvisar till i ett flertal kvalitativa studier sedan 90-talet som visar att personer med svår psykisk sjukdom faktiskt kan återhämta sig.  

    Även Ola och Erik har redovisat resultat om att personer med svår psykisk ohälsa kan bli bättre, för att visa motivet till sin frågeställning. Bland annat hänvisar de till resultat för hur en framgångsrik återhämtningsprocess kan se ut (s. 11):

    • ¨Empowerment¨ som handlar om personligt ansvar över sitt eget liv och att ta kontroll över livet.  
    • Samhörighet med andra i form av personliga relationer och social inklusion. 
    • Återuppbyggnad av nya personliga och sociala identiteter (inkluderat effekterna av eventuell stigmatisering och diskriminering). 
    • Finna mening och syfte med livet. 
    • Hopp och optimism om framtiden, tro på återhämtning.  

    Uppsatsskrivarna lyfter också forskningsresultat som visar att det inte i första hand är en viss terapimetod som är avgörande för om den ska bli hjälpsam eller inte utan att:

    • det ska finnas en känslomässig och förtroendefull relation mellan den hjälpsökande och den professionella. 
    • den professionella kan ge rimliga förklaringar symptom som en viss individ har och att hen kan komma till rätta med dem. 
    • det i behandlingen finns ett aktivt deltagande från båda parter och där båda tror på den aktuella behandlingsmetoden. 
    • behandlingen sker i en miljö som känns trygg och läkande.
    • den professionella hjälper till med att konfrontera och bemöta rädslor. 
    • den professionella tillhandahåller nya tankesätt om hur man kan se på och handskas med tillvaron. 
    • även den hjälpsökande får definiera vad som är terapeutisk framgång.


    Till alla som vill hjälpa. 

    Professionell eller inte så är hjälpsamma insatser mest effektiva när mottagaren av hjälpen känner sig delaktig och aktivt tar ställning till den hjälp som förmedlas. Jag anser att det är oerhört viktigt att låta den hjälpsökande avgöra vad som är hjälpsamt eller inte, inte minst för att den hjälpsökande att uppleva sig huvudansvarig till sitt tillfrisknande. Då gäller det också att det finns alternativ vård för att ha något att välja mellan. På så sätt skulle också psykiatrin som den ser ut idag behöva skärpa sig för att få kunder. Att bara vänta på att psykiatrin ska hjälpa en hjälpsökande att bli bättre kommer ingen förbättring - som psykiatrin är uppbyggd idag. För att ta mig som exempel så förlorade jag förmågan under en period att lita på mina inneboende resurser för att ta ansvar för min vård och att avgöra vad som är hjälpsamt. Under en sådan period hade det varit hjälpsamt om vården aktivt hjälpt mig att återta tron på mig själv och att jag har alla resurser som behövs för att bli bättre.    

    Ola och Erik har lyft en viktig fråga om vad som är hjälpsamt för en vårdtagare. Slutsatser som jag tycker är allmängiltiga i allt arbete med människor snarare specifikt gentemot personer som de med svår psykisk ohälsa. 
    Vi alla vill känna sig sedda och bekräftade som vi är och ha ett utrymme för att ta beslut om sig själva för att känna egenkontroll och därigenom kunna hjälpa oss själva, ibland med professionellas stöd.

     

    Källor:

    (1) "De som hjälpte" En kvalitativ intervjustudie om brukare med erfarenheter av allvarliga psykiska problem och deras möten med professionella Ola Jonsson och Erik Keberg. Stockholms universitet 2017. Institutionen för socialt arbete. Socionomprogrammet. C-uppsats 15p.

    (2) Erik och Olas arbete var en kvalitativ intervjustudie om brukare med erfarenheter av allvarliga psykiska problem och deras möten med professionella. De professionella kontakterna kan gälla läkare, sjuksköterska eller annan terapautisk, social eller vårdande personal. 

    (3) Results: ¨Trust, a shared interest in individual’s specific circumstances, attentiveness to the individual’s present needs and concerns and an open and honest dialogue can be viewed as components in a helping relationship. By being an attentive and active listener, being a conversation partner, expressing a genuine interest in the person as well as a will to help, to be mentally present in the moment and to use their professional knowledge in an inclusive and flexible way can be ways for the professional to develop a helping relationship.¨

    Linnea Claeson - vår tids hjälte och medmänniska

    20 jul 2017

    Tack Linnea för ditt sommarprogram. Tack också för att du vågar och orkar att ta fighten. Fighten mot sexuella trakasserier, näthatet många män uttrycker genom att försöka trycka ned kvinnor och ojämlikhet. För mig är du min tids hjälte för att du når ut och vågar stå för dina åsikter. 

    Kanske hade jag inte känt mig som ett offer om du funnits när jag växte upp. Kanske hade jag tidigt förstått att det inte var mig det var fel på när andra tryckte ner mig. Hånade och slog, förlöjligade och teg. Såna som du tiger inte när du ser. Även fast du är rädd ibland. 

    Hade någon som du funnits i min familj så hade vi hittat sätt att ta oss ifrån våra rädslor och slagit oss fria tillsammans. Jag är så glad att just du har fått utrymme. Och att du tackat nej till att göra partipolitik av detta. De ämnen du brinner för är större än så och du når ut bäst genom att inte vara höger eller vänster. Heja Linnea och alla ni som inte längre tar skit, stöttar varandra och hjälper de som inte ser. 

    http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/921561?programid=2071 

     

    Individen i centrum i psykiatrin - räcker det?

    11 jul 2017

    Tänker tillbaka på Almedalsveckan 2017 och min situation. Alla seminarier som jag lyssnade på hölls i Psykisk hälsahuset på Kinbergs plats 8 i Visby. En plats för samtal med brukarorganisationer, organisationer för psykisk hälsa och politiker. Då och då hörde jag kommentarer om att individen ska vara i centrum för vården. Att vårdgivaren ska erbjuda vårdtagaren i samråd där helst vårdtagaren aktivt ska avgöra om den vård som erbjuds är tillräcklig eller inte. Om den erbjudna vården är den som är bäst i den livssituation vårdtagaren befinner sig i. 

    Som utmattad funderar jag på hur många vårdgivare jag haft som funderat på min livssituation. Haft helhetstänket. Vad som ger bäst stabilitet när jag blev heltidssjukskriven. Jag minns inte hur många gånger jag har haft sådana samtal. Fastnade i ett sorts limbo mellan livet och döden som jag först inte kunde ta mig ur. Levde inte men var inte heller död.
    Så här i efterhand tror jag att en bra dialog med min arbetsgivare hade varit bäst. Att få komma till den sysselsättningsnivå jag hade klarat. Inte att helt bli utestängd från arbetsplatsen. Om jag hade haft en chef som snabbt hade vågat ta tag i frågan och arbetat för att hålla en tät kontakt tills jag kunde arbetsträna. Då hade jag inte börjat tänka att jag måste vara värdelös eftersom jag inte ens kan jobba. 

    Nu vet jag att det goda, kontinuerliga samtalet hade varit det mest effektiva. En läkare, en engagerad kurator eller egentligen vem som helst som kunnat ta sig tiden att höra min historia, hjälpt mig att sortera vad jag behöver fokusera på och stöttat mig i att genomföra mina mål. Någon som på ett jämlikt sätt kunnat lyfta mina resurser för mig och hjälpt mig att förverkliga dem.

    Psykiatrin är inte svaret på allt. Som den är ser ut idag kan den inte ens göra anspråk på helhetstänket. Ibland undrar jag om jag gjorde fel som förlitade mig på psykiatrin för mycket. När psykiatrin hittat en medicin som fungerar skickas många tillbaka till vårdcentraler som har brist på både psykologer och andra specialister som kan fortsätta stötta vid utmattning, depression, PTSD, med flera. Ibland räcker kanske det med en lyhörd släkting, vän eller rent av en grupp av människor med samma behov och bakgrund. Att medverka i en grupp i biblioterapi kanske hade räckt långt. En grupp som koncentrerar sig på en viss typ av böcker som berör det som är svårt att tala om. Självmord, psykisk ohälsa, sorg eller ilska är exempel på sådana ämnen.   

    Jag isolerade mig under några år och förstod inte hur viktigt det är att känna att jag inte är ensam, att dela tankarna med andra i samma situation, att jag är mycket mera än mina diagnoser och faktiskt har förmåga att uträtta mycket samtidigt som jag har dem. Fountain House, Mind, RSMH med flera, hjälpte mig att inse det. 

     

     

     

    Lyssna gärna på P1:s program Kropp och själ om biblioterapi: 
    http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/917193?programid=1272 

    Gå till Mind forum om psykisk ohälsa där du kan läsa och ställa frågor: 
    https://mind.se/mindforum/ 

    Även Lars Ohly i dialog om psykisk ohälsa

    18 jun 2017

    Jag blev glad och hoppfull av Lars Ohlys ord under en paneldebatt om psykisk ohälsa och arbete som arrangerades av Fontänhuset Sköndal, under en strandfest. Han menade att vi behöver lära oss att se vad en individ kan snarare än att fokusera på vad hen inte kan. Eftersom alla har sina begränsningar i yrkeslivet - Lars menade att han inte skulle klara att arbeta med vad som helst, så gäller det att finna vad var och en av oss är kapabel till. Att prata om funktionsnedsättningar eller funktionsvariationer som det numera också kallas borde inte längre vara i fokus. Lars menade att "Det är dags att överlämna begreppet handikapp till golfspelarna."

    Det som saknas är förhållningssättet att vi alla har en förmåga till att kunna utföra någon slags sysselsättning och på så sätt känna att var och en av oss kan bidra med något och uppleva att vi har ett sammanhang. Arbetsgivare, handläggare på kommunen och Försäkringskassan behöver tillsammans bli bättre på att ha detta förhållningssätt. Inte sällan vet inte ens vissa professionella hur de ska närma sig en diskussion om psykisk ohälsa utan att vara fördumsfulla eller uttrycka osäkerhet om vad de ska säga.  

    Lars Ohly har nyligen fått uppdraget att föra Funktionsrätt Sverige framåt just för att detta förhållningssätt ska spridas. Med namnbytet till Funktionsrätt Sverige (tidigare Handikappförbundet) kan organisationen sprida sina ideer långt med ett så välbekant ansikte som Lars. Jag tror till och med att Lars kommer fram till sin rätt med sin klokhet och övertygelse bland fler än under hans glansdagar som politiker. Jag är övertygad att det är just de sociala entreprenörerna som kan nå ut till folk med denna typ av frågor längre än vad politiker kan och vill. 

     

    https://www.dagensmedicin.se/artiklar/2017/05/17/lars-ohly-hedrad-over-nomineringen-till-hso-ordforande/ 

    http://www.fhskondal.se/

     

    Allt har blivit bättre

    6 jun 2017

     

    ”Framåt” var det enda uttryck jag kunde relatera till
    Med mina nyss fyllda femtio år har jag blickat bakåt de senaste åren. Psykisk ohälsa ansåg jag mig ha först på mitten av 2000-talet med depression efter några slitsamma år som samordnare på ett gruppboende för psykisk funktionsvariationer. Mitt första sammanbrott på våren -90 som antaligen berodde på ett överfall hösten dessförinnan med efterföljande intensiv psykodynamiskt terapi i två år och ett år i ett gruppboende för borderlinepatienter,  betraktade jag som en tillfällig formsvacka. Visserligen skämdes jag för att jag kunde stämplas som psykiskt sjuk och mörkade det med distanskurser på universitetet under samma period men det påverkade inte mitt höga tempo i livet. Jag studerade, arbetade och tränade mycket till att jag varje kväll stupade i säng. Jag föraktade andra som inte kunde hålla samma hastighet och blev irriterad eller rastlös om jag behövde sänka tempot under kaffepauser, socialt eller under semestrar eller andra långledigheter. Gillade aldrig att reflektera, stanna upp och berätta hur jag kände mig och ansåg att de människor som gjorde så var förlorare. Omedvetet höll jag en stark inre oro under kontroll på det sättet. En oro som jag varken hade inre bilder eller ord till.

    Bara den fysiska smärtan uppfattade jag som ett problem
    Först när jag fick många fysiska besvär som migrän, tinnitus, magsår och hjärtklappning som jag gick till akuten för flera gånger och inte förbättrade mina resultat idrottsligt började jag bekymra mig för hur det var fatt. Läkarna förstod inte att jag var på väg till utmattningssyndrom och djup depression förrän jag blev sängliggande i tre veckor med kraftig huvudvärk med hjärnskakning efter ett fall med bakhuvudet mot marken. Tog mig sen inte upp ur sängen och allt blev svart. Jag uppfattade mig inte förmögen att leva och förstod inte heller hur jag skulle bli bättre. Jag kunde gå vilse i för mig kända miljöer, tappa ord, förmågan att planera och se framåt försvann, ljud och ljus kunde stänga av min förmåga att tänka och koncentrera mig på andra. Plötsligt blev jag oerhört rädd för att bli överfallen, våldtagen och utsättas för aggressivitet som jag utsatts för som ung men inte tidigare hade några reaktioner kring överhuvudtaget.  
     Jag skämdes kopiöst för att jag inte var frisk. Blev sjukskriven på heltid och isolerade mig under två år. Under tio år prövade jag ett tiotal antidepressiva mediciner, en fantastisk heldygnsvård på Vidarkliniken med intregrativ vård som komplement till skolmedicinen, fysioterapeuter, samtalsterapeuter, läkare osv men upplevde ingen förbättring.

    Till sist föll alla bitar på plats
    Först nyligen har jag börjat förstå hur allt hänger ihop. Sakta blev jag bättre men resan dit har varit så svajig att jag flera gånger försökt ta mitt liv för att jag inte upplevde att jag på något sätt kände mig bättre.  I sju år har jag varit heltidssjukskriven och fått alla verktyg som tänkas för att reglera mina känslor och hjälpa hjärnan att få vila.  Den dagen jag insåg att jag var tvungen att ändra i stort sett allt jag var och släppa de tidigare målen jag hade kunde läkningen börja. Länge har jag varit olycklig för att min depression inte har gått att medicinera och att jag inte tagit mig tillbaka till lönearbete. Istället koncentrerade jag mig på att finna ett inre lugn och inte exponera mig för miljöer som skapar mer stress. Då minskade också depressionen av sig självt.

     

     

    Mitt recept till bättre hälsa
    För det första lärde jag mig acceptera att jag har psykisk ohälsa och att det inte är konstigare än att ha ett brutet ben. Jag är inte heller ensam. Det är faktiskt ovanligare att folk inte har erfarenhet av psykisk ohälsa. Fantastiska Fountain House hjälpte mig att inse att jag har flera friska sidor och att mina diagnoser inte är detsamma som vem jag är som person. Det stigmat var nog det som var svårast att ta mig förbi. Att våga stå upp för den jag är och att min psykiska ohälsa till och med hjälpt mig bli en bättre människa. Mitt liv har blivit bättre på många sätt än innan jag helt slutade fungera. 

    Den kanske viktigaste delen av mitt recept är att omge sig med människor som bidrar till utveckling. Människor som hjälper mig att bättre förstå vad jag går igenom är ovärderliga. Det tar ibland tid att inse vilka de är och i mitt fall blev det Göran Salaj med sina stora kunskaper om kroppen och som snabbt minskar olika sorters smärtor. Han har jag gått till i minst femton år och han har alltid funnits till hands. Tommy Tedelund på Telge rehab har lärt mig vad jag klarar av att träna med och vad jag behöver undvika träningsmässigt, Ursula Flatters från Vidarkliniken har hjälpt mig förstå att det finns många aspekter att tänka på för att skapa ett hälsosamt liv och Peder Björling som har varit den läkare jag mest litat på under en längre tid liksom Johan Söderlund. Alla dessa nämnda personer är professionella och är specialister av olika slag som jag har haft turen att få återkomma till under flera år. 

    Jag såg också till att minska utgifterna för att slippa känna att jag inte kunde leva på sjukpenning. Att se besparingarna försvinna och ändå inte ha råd med tandläkarbesök eller nya glasögon fick mig att uppleva livets slut som socialbidragstagare och känna mig värdelös som människa när jag inte kunde vara produktiv. Att inte vara en god människa för att jag belastar bidragssystemet är ju helt fel tänkt men plågade mig ändå. 

    Att hitta sätt att vila hjärnan så ofta som möjligt kommer alltid att vara viktigt för mig som utmattad. Hjärnan är lite känsligare än andras efter ett allvarligt tillstånd av utmattning. Mina sätt är att regelbundet promenera långsamt i skogen, en viss typ av massage, långa varma duschar, skriva och att meditera utan att styra tankarna, att alltid försöka vara medveten om de känslor jag upplever och acceptera alla de känslor jag har. Idag kan jag ibland få en tanke om att det är enklare att dö än att försöka leva men kan sen konstatera att det just bara är en tanke även om den kan kännas smärtsam att ha. Ingen styr sina tankar utan det jag kan göra är att välja vilken tanke jag ska agera ur. 

    Att välja sysselsättning utifrån en accepterande arbetsplats är också väldigt viktigt för mig och jag har valt att fördjupa mig i att hjälpa andra att bättre förstå psykisk ohälsa på olika sätt. Jag informerar gärna alla som är intresserade av hur överlägsen Fountain House är för att hjälpa personer med psykisk ohälsa i att utvecklas i yrkeslivet och att växa som människor. Jag stöttar gärna människor i att chatta om pskisk ohälsa som moderator på Mind och jag hjälper beställare via RSMH (Riksförbundet för social och mental hälsa) att utvärdera företag med gruppboenden och organisationer i öppen- eller slutenvård att utvärdera sina verksamheter i min egenskap som brukarrevisor. Många platser inom psykiatrin borde stängas ned för att i grunden göras om.  Jag har bittert fått erfara hur jag blivit sämre av viss vård.  

    Sist men inte minst så undviker jag numera platser som ökar min stress så länge som mina trauman triggas där många människor vistas, miljöer där folk både pratar och lyssnar på musik, etcetera. Vissa ränder går inte att tvätta bort ur mig så då får jag anpassa mig till det.

    Det enda jag saknar ur mitt gamla liv är ambitionen att få bestiga höga berg. Men det kan jag stå ut med att det inte blir av. Mitt spänningssökande kanske kan ersättas med att hoppa fallskärm?

     
    Livet är värt att leva, för utan liv har jag ingenting.
    Ulrika Westerberg 

    Bemötande och effektivitet inom psykiatrin

    29 nov 2016

    Tyvärr har jag mångårig erfarenhet av psykiatrisk vård på slutenvårdsavdelning. För det mesta har jag upplevt vården när jag är som sjukast som otillräcklig och ineffektiv. Det sista vårdtillfället var så dåligt att jag inte längre ville stanna trots att både sjuksköterska och psykolog rådde mig att stanna längre. 

    Det första jag vill kommentera är bemötande och innehåll i samtal med vårdpersonalen. Mina första vakna timmar på avdelningen var jag i chock för att jag hade försökt ta mitt liv och hade insett vilken stark vilja det fanns i mig att förgöra det. Länge satt jag på en soffa i korridoren i flera timmar och hade inga ord för att kunna kommunicera. Istället svettades jag, hyperventilerade och kände mig oerhört förvirrad. Efter tre timmar hade ingen kommit fram och frågat hur jag mådde eller ens gett mig en varm blick som medmännsikor gör. En kopp kaffe, en stunds samvaro genom att någon hade suttit bredvid mig när chocken hindrade mig från att uttrycka mig hade gjort stor skillnad. Jag upplevde de timmarna som overkliga, föreställde mig att allt som hände runt mig var en föreställning som jag satt och betraktade.   

    På eftermiddagen var jag mest arg och inte minst för att jag kände mig osedd och oförstådd. Jag började redan då tro att avdelningen var ett dåligt ställe för mig att tillfriskna på eller snabbare bli stabil nog för att kunna ta hand om mig själv. Jag försökte till och med trösta mig med att tänka att personalen tror jag kan ta hand om mig själv eftersom jag varit där flera gånger de senaste åren. Vilken tröst tänker jag nu: att bli ignorerad och tro att det är så människor normalt gör mot varandra. Till och med vårdpersonal. 

    Den andra frågan är om bemötande och vårdplan diskuteras utifrån ett ekonomiskt perspektiv? Under de fyra dagar jag vistades på avdelningen satte sig nämligen ingen ner och gjorde en vårdplan med mig som kanske hade motiverat mig bättre att få vila några dagar och ta emot efterreaktionerna av min handling på en trygg plats. Kanske kan vårdtiden kortas för patienterna om bemötandet blir bättre och på så sätt kan landstinget spara pengar.  
    Hade jag blivit väl bemött och fått en genomtänkt vårdplan som jag kunde få hjälp med att återkoppla till hade jag definitivt känt mig bättre än vad jag gör nu. Jag mår på samma sätt som innan jag blev intagen akut.  Nu med skillnaden att jag aldrig kommer att ta kontakt med psykiatrin när jag mår alltför dåligt. 

    Min tredje fråga är varför mentalskötarna inte är bättre rustade alla dagar, för att ge tid åt svåra samtal och ha avskiljt utrymme för dem, så inte andra hör. Många gånger har jag sett personal fly när jag vill tala om dödstankar och självmord eller fått till svar att de inte har tillräckligt med utbildning för att prata om sådana frågor.

    Det finns två vårdplatser jag har erfarenhet av där det finns lugn, utrymme för goda samtal och där samtlig personal har kompetens, tid och lust att lyssna. Det är Ersta sjukhus och Vidarkliniken.  

    En panikattack?

    7 jul 2016

    Ett besök hos en insiktsfull läkare som beskriver det jag går igenom just nu som en tuff utmaning. En spegling som får mig att förstå och acceptera mitt sköra tillstånd. Jag gråter då jag känner hur tungt jag har det. Läkaren berättar dessutom att jag arbetar hårt i terapin när jag undrar om jag har gjort tillräckligt för att det ska vara värt att fortsätta. Jag konstaterar att min självkänsla är felaktigt uppbyggd av att jag har en anställning och ett tillräckligt utmanande arbete. Att vara människa med allt vad det innebär räcker inte för mig. Jag accepterar inte mitt existensberättigande om jag är fattig, ensam, arbetslös och deprimerad. Inte än. 

    Minuter efter läkarbesöket startar gruppterapin som jag är undrande över vad den ska innehålla för att ge effekt och jag tar upp min skepticism som förslag på samtalsämne. Gör jag rätt och blir det effekt? En terapikamrat konstaterar att jag är ledsen och jag berättar att jag försöker hålla tårarna tillbaka för att kunna delta. Ytterligare en frågar om jag har höga krav på mig själv och menar att det är skönt att leva ut sina känslor även om det hindrar henne från att behålla det logiska tänkandet vid intensiva känslor. Jag konstaterar att det är svårt att leva ut mina känslor i rädsla för att jag blir invaderad av en ångestattack.

    Nu går det inte längre att hålla tillbaka tårarna och de andras samtal tonas bort då mina känslor tar över alla mina intryck. Snabbt inser jag att det inte längre går att delta. Terapeuten får upprepa frågorna gång på gång och jag tappar förmågan att minnas vad samtalen handlar om. Dags att lämna rummet för att återhämta mig från ledsenheten i lugn och ro i korridoren. Jag har tydligen ansträngt mig hårt för att delta för när dörren stängs bakom mig så viker benen sig under mig. Jag glider ner på golvet gråtande. Terapeuten kommer ut och frågar hur det är med mig och hon får till svar att gå tillbaka till de andra och fortsätta med det de gör. Terapeuten kontrar med om hon istället ska be en annan terapeut komma till mig varpå jag reser mig för att gå till toaletten för att få vara ifred. Jag har erfarenhet av vad som ska komma och vet att det kan bli värre när någon står bredvid och oroar sig eller försöker hjälpa till. 
    Väl inne på toaletten börjar jag hyperventilera vilket inte är något jag är rädd för. Det går över. Jag försöker lugna mig genom att försöka andas rätt. Andas ut långsamt. Fokusera på andningen. In, ut. In, ut. 
    Jag glider ner på golvet igen. Gråten väller fram ur mig likt en uppvaknande vulkan. Baddar ansiktet med kallt vatten. En terapeut knackar på och föreslår mig komma till sitt rum. Jag förmår mig inte att ta mig ut. Det tar ytterligare några minuter innan jag samlat mig. Väl inne i terapeutens rum förmår jag mig inte att sitta ner utan pressar in mig i ett hörn för att kunna få kontroll över attacken. Jag blir ombedd att tänka på andningen. Får ett generöst förslag om att ta en promenad om det skulle kännas lättare men jag har ingen kontroll över kroppen längre. Kände också att en promenad utanför rummet som otrygg. 
    Viskande säger jag bara att jag tänker låsa in mig på toaletten igen. Nu tänker jag på att det snart kommer andra patienter som också behöver hjälp och vill ha sin bokade tid. Till sist lämnar jag toaletten och beger mg till trapphuset utanför väntrummet för att invänta att de fysiska symtomen minskar och den kraftiga kognitiva nedsättningen att lätta. 

    Ute i trapphuset blir det värre. Plötsligt känner jag skräck inför att något över min begreppsliga förmåga händer och att det står för ett hot om min existens, min trygghet, ja att hela min världsbild håller på att rämna. Inser att det är ett minne från fyra eller femårsåldern när jag ser min pappa slå min syster besinningslöst för att hon kommit hem sent och luktar alkohol. Jag såg allt i vardagsrummet hända där de var och inser att jag är själv utan trygghet då mamma rusat till grannen för att få hjälp, jag har frusit fast i min kropp och kan därför inte lämna hallen. Kanske trodde jag att min syster skulle dö. 
    Jag fortsätter att känna på skräcken och minns plötsligt våldtäkten jag skrev om och lämnade ut som kommentar i en debatt om våldtäkter i Metro häromdagen. Nu lyder inte kroppen längre. Försöker plocka upp mobilen för att ringa någon som jobbar intill där jag satt i hopp om att få en kram så jag kan återhämta mig. Armen faller tillbaka på låret när jag försöker sträcka mig efter mobilen. Jag inser att jag inte kan göra mer så jag blundar bara. Folk börjar strömma förbi i trapphuset och undrar om jag inte varit medveten om andra som passerat den tid jag suttit där. Ringer min syster och känner mig lugnare. Försöker sen stiga upp men raglar så väntrummet blir nästa mål. Yr och kroppen känns svår att kontrollera. Sätter mig i en stol och försöker vara lugn. Somnar. 

    Vaknar med en rungande huvudvärk, känner mig förvirrad och väldigt ledsen. Känner mig äntligen i hyfsad form för att ta mig därifrån. Panikattacken har bedarrat och jag kan ta mig ut i världen igen efter fyra timmar i ett känslomässigt och fysiskt kaos. 

    Våldtäkten

    5 jul 2016

    Jag var 17 och han 26. Vi sågs på en fest och jag blev smickrad över att han intresserade sig för mig. Vi festade och jag hade just börjat dricka alkohol och hade ingen vetskap om när jag druckit för mycket. Jag blev ordentligt full. Vi gick skrattande till övervåningen och in i ett sovrum. Jag insåg skrattande att jag inte hade någon kontroll över min kropp längre. Han var också rejält full och började klä av mig för jag hade fallit på sängen i ren utmattning. När han drog av mig byxorna skrattade jag fortfarande för att jag inte kunde röra mig. Jag sa nej med ett leende på läpparna och väldigt lågt för jag kunde inte prata ordentligt. Han våldtog mig och jag skämdes. Sa ingenting till någon under många år för jag tyckte ju att jag skickat fel signaler till honom och inte försvarat mig tillräckligt.

    Idag är jag femtio och har burit på skuld och skam i nästan alla år. Nu kan jag se tillbaka på händelsen och tänka hur sårbar jag var och att jag inte förstod vad jag utsatte mig för. Jag hade inget risktänkande överhuvudtaget och kunde därför inte skydda mig. Jag var inte heller förberedd på att någon skulle kunna utnyttja mig. 

    Min önskan är att skolorna informerar mera om hur såna här situationer kan sluta, att media aldrig slutar engagera sig i frågan och att lagen skrivs till kvinnornas fördel - som att ett nej alltid är ett nej oavsett hur det sägs och oavsett vilket tillstånd kvinnan är i. 

    Fountain House - min väg tillbaka (Den bästa vägen till lönearbete?)

    16 maj 2016

    Jag tycker synd om de människor som har psykisk ohälsa och inte blir erbjudna den fantastiska hjälp Fountain House erbjuder, via sina hemkommuner. På ett bananskal besökte jag Fountain House Stockholm och fick en plats - utan stöd från min hemkommun Botkyrka. Idag måste den som vill gå till Fountain House ansöka om en insats via socialpsykiatrin men jag hade turen att slippa detta. Man kan säga att jag fick göra ett eget val istället för att underordna mig en omfattande och energikrävande utredning och anpassa mig till den vård hemkommunen erbjuder. 

    Först fyra år efter jag blev heltidssjukskriven kunde jag bryta min sociala isolering. Tack vare en informationsbroschyr om Fountain House på en vårdavdelning fick jag möjligheten att lämna min lägenhet och vara bland andra människor med liknande bakgrund som jag.  Trots att jag inte hade någon kontakt med min arbetsgivare under den perioden och var socialt isolerad hade ingen föreslagit sysselsättning utifrån de förutsättningar jag hade. Själv kom jag aldrig på tanken att leta eftersom jag inte visste att verksamheten existerade. 

    Fountain House är inte bara en plats att träffa människor på utan också det ställe jag kunde bryta stigmat att vara psykiskt sjuk. Länge skämdes jag för att jag var sjuk och att jag inte blev frisk för att jag hade fel attityd och inte skötte mig tillräckligt bra. Jag betraktade mig som inkompetent och hela min identitet fylldes av att jag var sjuk.Sakta insåg jag att jag hade kompetens att utföra en hel del arbetsuppgifter på kontor och i kök - trots kraftig depression och utmattning. Dit kunde jag ta mig även de dagar jag normalt skulle ha stannat kvar i sängen på grund av energibrist och förlorad tro på framtiden på alla plan.  Ingen dömer, alla hälsar på alla och dagsformen fick bestämma vad jag ville göra. 

    Sakta orkade jag allt mer. Bara att bli igenkänd av någon, få småprata om ditten och datten och äta lunch tillsammans fick mig att besöka Fountain House flera gånger per vecka. Så småningom började jag delta i sociala aktiviteter efter att arbetsdagen var över och kunde på så sätt ta upp gamla intressen som att sjunga, odla växter, promenera och skriva. Intressen som under de första fyra åren inte kändes meningsfulla. Med dessa människor behöver jag bara vara mig själv och förstod så småningom att jag har ett värde som människa och inte bara en individ som ska prestera väl i samhället på olika sätt. Både medlemmarna och handledarna fick mig att inse mitt värde. 

    Med Fountain House som bas i min vardag, en kompetent läkare och psykolog tillsammans med arbetsträning är jag på god väg tillbaka till ett fungerande arbetsliv och tro om en ljusare framtid. Idag är jag tacksam för att ha ett liv och för den hjälp jag fått. 

     

     

    Från Fountain House Stockholms hemsida (http://www.fountainhouse.se/vilka-ar-vi/): 

    ¨På Fountain House fokuserar vi på förmågan till arbete, delaktighet och social gemenskap. Arbetet i klubbhuset bygger på frivillighet, vilket betyder att medlemmar tillsammans planerar och utformar uppgifterna i klubbhuset.
    Här finns anställda handledare, men antalet är så lågt att medlemmarnas aktiva deltagande är en förutsättning för arbetets genomförande. Det krävs inga förkunskaper, som medlem kan du genomföra uppgifter baserat på dagsform, ett nytt intresse eller tidigare kunskap. Vi jobbar sida vid sida i huset, vilket innebär att du inte kommer sitta själv med en uppgift om du inte väljer det själv. Vi jobbar tillsammans och lär av varandra. Genom att jobba sida vid sida lär vi känna varandra. Social gemenskap är en viktig del i verksamheten. 
     
    Fountain House grundades i New York år 1948 av patienter från det stora mentalsjukhuset Rockland State Hospital. 
    De fann det svårt att klara sig på egen hand efter utskrivning och kände ett behov av att tillsammans hjälpa och stödja varandra.

    Patienterna ville skapa ett alternativ som utgick från varje människas förmåga, frihet och rätt till egna beslut. De ville också genom en meningsfull arbetsinriktad dag skapa förutsättningar för att kunna återerövra den egna självkänslan. 
    De ville bryta med vårdens traditionella fokusering på sjukdomsbilden, med erfarenheter därifrån som ensamhet, isolering och stigmatisering. De ville i stället betona förmågan till arbete, delaktighet och social gemenskap. Därigenom framhävs det friska hos människor och individens produktiva förmåga. Självförtroendet växer.
    Fountain House organiserades som ett klubbhus och genom medlemskap garanterades varje individs demokratiska rättigheter i klubbhusets verksamhet.¨

    Vi måste våga tala om det - när någon vill ta sitt liv

    11 apr 2016

    Redan efter jag skrev rubriken känns svaret självklart men erkänner att jag har varit osäker länge. Osäker på när individen själv ska ha friheten att göra som hen vill med sitt liv och därmed sin död. Ibland får jag höra åsikten att det ytterst är upp till varje människa att avgöra det.  Det skrämmer mig hur lätt det är för vissa att lägga ett sådant avgörande beslut hos den som funderar på att ta sitt liv.  
    Frågan ställdes på sin spets för mig när en god vän ville äta lunch med mig. Vännen är inneliggande på en psykiatrisk slutenvårdsavdelning och hon vistas inte där frivilligt, utan står under beslut som regleras i LPT – lagen om psykiatrisk tvångsvård.  En läkare har således ansett att min vän inte själv ska vistas utanför vårdavdelningen någon längre tid för att hon inte anses kunna ta hand om sig själv på bästa sätt. 
    Jag känner mig kluven inför hennes beslut att lämna avdelningen. Gjorde hon rätt i att lämna avdelningen eller inte? 
    Som hennes vän och med egna erfarenheter av att vara inneliggande på en psykiatrisk avdelning förstår jag att hon lämnade avdelningen i frustration över att tillståndet inte förbättras ens efter en lång tids behandling. Hon har varit mycket deprimerad under flera år och hon upplever att hon inte blir bättre med medicin och samtalsstöd. Hon berättar också hur ensam och utelämnad hon upplever sig vara på vårdavdelningen.  Osedd av mentalskötare och annan personal som inte har tid, vågar eller förmår sig att tala om svåra frågor.  Ofta saknas det också rum att samtala i ostört när behovet uppstår.
    Å andra sidan vet jag att att min vän bedömd av läkare och inte anses vara i stånd att bedöma vad som är bäst för henne själv.  
    Jag försöker tala henne till rätta för att ta rätt beslut.  Vi talar om de konsekvenser det innebär för henne att inte kontakta avdelningen och frivilligt återgå till den. Jag erbjuder henne också att följa med till sjukhuset som stöd men hon avböjer.  Jag frågar henne om hon planerar att göra sig själv illa och hon svarar nekande. Jag bestämmer mig för att låta henne vara ifred och vi skiljs åt. 
    Mitt beslut förföljer mig i timmar. Jag mår dåligt för att jag lämnade henne och försöker få kontakt. Sent på kvällen får jag ett sms där hon skriver att hon ska lägga sig och sova. Först dagen efter får vi egentlig kontakt. Jag är arg för att jag lämnade henne och orolig för att hon gjort sig illa. 
    Jag tror att man aldrig ska ge upp och när man känner man att man vill göra slut på sitt liv måste man tala om det. Tala om det med en vän, någon inom vården eller med en självmordslinje per telefon. En vän måste inse och förstå att tankar om självmord inte är ett resultat av rationella tankar. Den drabbade har troligast sjukliga tankar. Depression t ex, är en sjukdom som förändrar människors tankar om sig själva och därför ska ingen lämnas ensamma åt sina självmordstankar. Det är definitivt inte rätt tillfälle att ta livsavgörande beslut när man mår dåligt. 
    Hur länge man än varit sjuk är det inte ett skäl för att ta sitt liv för det kan plötsligt bli bättre. Jag har hört historier från människor som varit deprimerade i decennier och när de fått rätt hjälp som t ex en ny medicin så har livet återvänt. Hopp, motivation och förmågan att se framåt återvänder.  

    Att begripa vad som pågår känslomässigt

    21 sep 2015

    Idag har jag varit så ledsen att känslan stannat hela dagen, blivit slutkörd av densamma och förlorat tid för andra känslor. Ledsenheten började i ett gruppsamtal och gruppen jag besökte för andra gången är en del av mentaliseringsbeteende terapi (MBT). Innan jag besökte gruppen hoppades jag kunna ta upp en särskild händelse från förra veckan. Händelsen var stark och jag förstod att det påverkade mig trots att jag inte upplevde några känslor när det hände. Väl på plats i gruppen blev det omöjligt att berätta. Hur skulle jag kunna berätta om våldtäkt, hetsätning och att våldtäkten fortfarande berör mig starkt efter trettio år. Jag var rädd att förlora ansiktet inför dessa obekanta ansikten och osäker på hur de skulle bemöta mig och framförallt var jag osäker på hur jag skulle reagera.   

    Jag var hos en sjukgymnast för första gången förra veckan och under ett försök att mobilisera min stela rygg så låg jag ihopkurad på bänken när han lade hela sin vikt över mig. En ställning som påminde om när jag blev våldtagen som sjuttonåring. Att sjukgymnasen var okänd för mig förstärkte säkert associationen till våldtäkten. Senare samma dag hetsåt jag när jag kom hem och tror att det var ett resultat av att jag inte hade förstått styrkan av min reaktion. Hetsätningen är ett sätt att lugna min oro. Hetsätningen hjälper mig också att inte uppleva det jag kanske upplevde idag.

    När en känsla blir för svår har jag svårt att uttrycka och förstå den. Känslor är också svåra att förstå sig på när jag inte är medveten om känslan omedelbart en situation uppstår. Varför psyket fungerar på det här sättet begriper jag inte heller. Jag dör ju inte av att ha en känsla. Ändå blev det så starkt. 

    Under två timmar grät jag ymningt och var otröstlig. Tittade tjurigt ner i marken när de övriga i gruppen talade. Terapeuten och deltagare försökte delge att det var ok att vara ledsen men jag kunde inte bemöta dem annat än med att fortsätta stirra ner i marken. Tårarna rann konstant och servetten var för längesedan använd. Efter terapitiden var över fortsatte jag på toaletten till terapeuten knackade på och fortsatte att försöka få kontakt. Jag tog mig till Fountain House där jag äter och umgås med likasinnade som också är drabbade av psykisk sjukdom, med rödgråtna ögon och huvudvärk.

    Vilken djävla dag. Jag är så trött på att mitt förflutna ska drabba mig som det gjort idag. Det är som att mitt liv går till spillo all tid jag är ledsen, deprimerad eller har ångest. Och det är inte lite tid jag spiller på det sättet. Jag vill påstå att min PTSD, depressionen, utmattningen och emotionell instabilitet har påverkat mig sedan barnsben. Jag har inte många år kvar att leva annorlunda, som den femtioåring jag snart är. 

    Dissociation

    14 mar 2014

    En vanlig dag med PTSS (posttraumatisk stress syndrom)

    Små händelser kan utlösa en stark reaktion som inte hör hemma i situationen det händer. Reaktionen hör hemma i det förflutna. Situationer som påminner om händelsen räcker för att jag plötsligt ska känna mig rädd. Sådana situationer sker dagligen för att någon är bakom mig, gör en hastig rörelse eller höjer rösten. 

    Balansen mellan att uppleva, stanna i svåra känslor och släppa taget om dem innan de tar över finns inte. Övningarna i att stanna i svår rädsla som ångest och panik blir en balansakt med trasiga skor utan skyddsnät. Man dör visserligen inte av att uppleva en svår känsla men när till exempel rädsla dominerar över förnuftet är det en mycket primitiv funktion i hjärnan som styr. Att slåss, fly eller spela död är beteenden som kan uppstå. 

    När min rädsla dominerar förnuftet spelas gamla händelser upp och då dissocierar jag. Det första traumatiserande minnet uppstod när jag var i tre-femårsåldern. Med en treårings hjärna reagerade jag på det sätt jag behövde för att överleva mentalt när mina viktigaste personer deltog i ett drama där utgången var oviss. Som då, slås mitt minne ut och timmar kan passera som jag inte kan återkalla. Även tidsuppfattningen begränsas till att det varken finns något förlutet eller en framtid. Jag fryser av fasa i nuet. I nuet finns enbart en fasa som paralyserar kroppen med hjärtklappning, tunnelseende och ger svimningskänsla när synfältet blir allt mörkare som om solen plötsligt går ner. Jag blir desorienterad och förvirrad. 

    En utomstående som möter mig i detta tillstånd kanske inte märker någonting annat än att jag verkar distanserad och tystlåten. Om någon tilltalar mig kan jag för ett ögonblick inte urskilja nuet från det förflutna och hotet känns än mer verkligt och då blir jag undvikande eller låter helt enkelt bli att svara. 

    När rädslan klingar av är det enda jag kan återminna mig ljud av t ex bilar som passerar, människor som pratar eller att solen värmer mitt ansikte. Ändå kan jag inte minnas vilken dag det är eller vad fåglarna som finns i ett träd intill kallas (normalt är jag bra på att benämna de vanligaste fåglarna). Ibland krävs det timmar av återhämtning och ofta behövs en lång natts vila innan jag blir något lugnare. Nästa dag kommer nya faror. Om och om igen. 

    Basen för att stå ut

    7 mar 2014

    I fyra års tid har jag kämpat med att komma ur den värsta depression jag haft och den här gången tillsammans med ett utmattningstillstånd. Min erfarenhet tillsammans med mina terapeuters arbete med mig är sju punkter för att skapa ett mående som ger utrymme för tillfrisknande. De sju punkterna hjälper mig att stå ut i väntan på att depressionen och utmattningen ska minska och därmed kunna uppleva hopp, motivation och att stanna så länge det går i glädje och andra positiva upplevelser. 

    1. Behandla sjukdomar
      Oavsett vilken krämpa eller sjukdom jag har måste jag ta den på allvar och behandla den omedelbart. Ett lätt skadat knä kan som exempel vara utlösaren till sämre humör om dagsformen redan är dålig. Då blir det svårt att också arbeta med att forma tankarna till något konstruktivt för dagen. Att leva i förnekelse om att jag har vissa svårigheter i livet gör bara lidandet värre.
    2. Ät lagom
       Jag har upptäckt att jag mår bäst av att äta tre måltider per dag och helst ska den största måltiden vara mitt på dagen. Kan jag dessutom äta senast 1800 och låta magen vara tom i cirka tolv timmar belönar magen mig direkt med att den blir plattare. Tallriksmodellen är enklast att använda som bas även fast jag har modifierat den genom att äta minimalt med kött och tillfört mer baljväxter, groddar och vetegräsdrinkar. Jag undviker också snabba kolhydrater och vetemjölsmat. 
    3. Undvik droger
       
      Inga problem eftersom jag inte använder sånt. Hur illa et är med att använda sådant har väl inte gått någon förbi?
    4. Sov tillräckligt
       
      Den med sömnproblem kan ibland ha en lång väg att gå för att hitta balans. Vad som passar bäst är olika från individ till individ. I mitt fall är insomningsrutinerna viktiga som att varva ned några timmar innan sängdags och undvika ämnen som kan skapa starka känslor. Sådana rutiner kan vara att ha rena sängkläder, ett svalt och tyst sovrum, böcker eller samtal som bidrar till jämnmod eller positiva känslor, vara regelbunden med tider för sänggående och uppstigning, osv.  
    5. Motionera 
      Hitta dagliga aktiviteter som du kan kalla bra vardagsmotion (trädgårdsarbete, promenader, trapporna istället för hissen, cykla till din sysselsättning mm). Träna så du håller din idealvikt och träna inte så du drar på dig skador. Det som jag också måste tänka på är att vilan är i relation till hur mycket jag tränar eftersom det lätt blir för mycket träning. Tränar jag hårt en dag måste jag också planera in hur mycket vila jag behöver i förhållande till vad jag gjort. 
    6. Känn dig kompetent
      Gör något dagligen som du kan säga att du har kontroll över och som du har som mål för gott välbefinnande. Det här gäller allt från prestationer till att utveckla goda relationer och att ha kontrolll över din känslor så de inte tar överhanden och styr dig. 
    7. Dagliga själsliga och andliga övningar 
      Det här behöver inte vara konstgare än att du gör något som tillfredställer dig genom konst, litteratur, naturupplevelser och djur eller meditation. Det krävs ingen särskild religion för att uppleva själslig stimulans. Jag tror också att min relation till andra och min villighet att hjälpa andra kan förstärka min känsla av sammanhang och tillhörighet. 

     

    En bättre och hållbar vård för alla

    12 jan 2014

    Ljusning
    Efter bara tre veckor på Vidarkliniken är resultaten häpnadsväckande. Depressionstestet MADRS visade 37 vid ankomsten och 20 på utskrivningsdagen. I fyra års tid har jag varit heltidssjukskriven, deprimerad som få, med MADRS-poäng mellan 35 och 40. Efter fyra år med hämmad tankeförmåga och hopp har jag äntligen kraft att tänka på hur jag kan forma min framtid.
     
    Den unika vården
    En exceptionellt bra vård på Vidarkliniken i Järna bidrog till vändningen. Vidarkliniken är den enda plats i vården jag lyckats uppnå ett inre lugn och fått kraft att tänka på hur framtiden kan te sig, genom de fasta rutiner personalen har i allt från inskrivning till behandlingar och utförande. Den värme personalen förmedlar i alla sina möten med mig som patient har lett till att jag kunnat ta till mig av de fantastiska behandlingar som erbjudits.  Omgiven av inre och yttre värme har kroppen fått ro dagligen genom en mängd behandlingar som senapsfotbad, aktiv vila med omslag och värme efter måltiderna, helkroppsinsmörjning och eurytmi. Enkla medel med stora resultat.
    Den vackert belägna platsen i lantlig och tyst miljö med kulturella inslag som berättarkvällar, piano, dans och rikligt med konst har med all säkerhet bidragit till mitt nya, inre lugn som bidragit till en tro på framtiden. 
    Inte ett enda piller med traditionell skolmedicin har använts för att uppnå resultat.
     
    Den tidigare, klassiska vården har till och med hämmat och försämrat mitt tillstånd. Under femton år har cirka tio antidepressiva mediciner prövats utan effekt och under de sista fyra åren har suicidtankar blivit en del av min vardag. Hopp, glädje och motivation har inte funnits. De känslor som dominerat har varit rädsla, sorg och tomhet. Ingenstans har jag mötts med återkommande samtal om människovärde, vikten av en rytm i vardagen och hur den kan utföras. Jag har bara känt mig omöjlig och allt sjukare.
    Åtta år har gått med utmattningssymtom som huvudvärk, ryggvärk, magsår, energilöshet och som de senaste åren utökats med minnesproblem och andra kognitiva besvär, ljudkänslighet, sömnproblem, yrsel och panikattacker. När det var som värst kunde jag också gå vilse i för mig kända miljöer. 

    När krafterna även tog slut för att klara av att arbeta för fyra år sedan, började jag också utveckla stark rädsla i miljöer med okända människor, mardrömmar, sömnproblem och kunde först efter några år relatera reaktionerna till barndomsupplevelser i tidig ålder av misshandel, systematiskt förlöjligande och hån mot kvinnorna i familjen, våldtäkt och sexuella övergrepp.
     
    Under de senaste åren har också läkarna bytts ut i snabb takt med undantag för min husläkare i Ursula Flatters på husläkarmottagningen i Järna. Ursula har under fyra års tid stöttat och remitterade mig till en tre veckor lång vårdvistelse på Vidarkliniken i Järna. Tidigare har jag slussats runt och berättat om mina besvär för ungefär femton läkare utan resultat.
     
    Svensk vård behöver kompletteras
    Sjukvård med skolmedicin räcker inte till för några av de utmattade och deprimerade utan konserverar istället symtombilden och tillfrisknandet uteblir i värsta fall. Ifall fler personer än jag har råkat ut för samma tillkortakommanden inom svensk vård är samhällskostnaden stor.

    Några läkarsamtal och antidepressiv medicinering förväntas hjälpa och bidra till att livet blir som förut. Det som saknas är samtal om att mediciner enbart dämpar symtom och att stötta till god egenvård. För min del räckte inte min vilja att bli frisk till utan fick stöd i komplementär vård - som är få förunnade.

    Vad svensk traditionell vård behöver för att lyckas och minska samhällskostnaderna kring oss långtidssjuka är ett komplement till skolmedicinen. Beslutsfattarna måste inse vad som leder till varaktig förändring och vad som konserverar ett förhållande eller ett sjukdomstillstånd. Hela människan måste vara i fokus och inte bara hennes symtom, det måste finnas respekt för varje människas integritet och individuella behov. 

    Det jag inte begriper är varför detta sjukhus som Vidarkliniken bara finns på ett enda ställe i Norden. Denna svårslagna vård för deprimerade, utmattade och många andra långtidssjuka borde vara tillgänglig för alla drabbade och samhällskostnaderna skulle radikalt minska, samtidigt som livskvaliten skulle förbättras väsentligt genom förkortat lidande, särskilt om behandlingen sattes in i ett tidigt stadium. 

    Vad svensk vård i regel missar är en en vilja att stimulera självläkning och uppmuntra individen till god egenvård, med god omvårdnad och uppföljning.  Egenvärdet sjunker inte sällan då en människa varit sjuk länge och hon förlorar även sannolikt tron på att framtiden kan innehålla något gott, vilket den traditionella svenska sjukvården kan göra något åt för att minska mängden långtidssjuka.


    Vad svensk vård måste sluta med
    Hur många år har jag förlorat för att jag erbjudits verkningslösa mediciner, blivit beroende av lugnande mediciner med benzodiazepiner och fått vård med klassisk skolmedicinsk behandling, bl a på Huddinge sjukhus med dess människofientliga psykiatriska vård? De gånger jag vänt mig till klassisk sjukvård har jag ofta mått än sämre och tappat tilltron på min förmåga till att bli bättre och känt mig vara utan egen kapacitet att tillfriskna. En del av vårdpersonalen hotade och skrek när jag inte betedde mig som förväntat och hotade med bältesläggning för att jag skrek tillbaka - då i tron att han skulle överfalla mig på min sjukhussäng. Det den traditionella vården bidragit med är inget annat än att dämpa mina symtom istället för att aktivt verka för metoder till en stadigvarande tillfrisknandeprocess.

    Hade det dessutom funnits sammanhållen journalföring sedan min barndom hade kanske dessutom någon läkare undantagsvis också orkat engagera sig och sett de mönster av besvär jag haft och som jag inte förstod eller kunde se. Fram till åttaårsåldern hade jag till exempel varit inneliggande på en och samma kirurgavdelning på Umeå regionsjukhus fyra gånger för plötslig och stark magvärk utan att någon hade ställt frågan hur familjesituationen såg ut. Då hade mamma antagligen brutit ihop och berättat hur hon försökt hålla ihop familjen trots misshandel, hån och socialt tryck från sin mamma om att hålla tyst.
     
    Fler personer måste våga berätta sin historia och tala om vad som behövdes
    Mitt hopp om att även fler än jag och de få som får vård på Vidarkliniken ska få denna remarkabla vård står till krafter som Finn Bengtsson som vill införa integrativ och komplementär medicin i landet, sida vid sida med den vanliga skolmedicinen.

    Finn Bengtsson är riksdagsman från Östergötland och har en plats i socialförsäkringsutskottet. Finn är också professor i psykiatrisk behandlingsforskning och överläkare vid hälsouniversitetet i Linköping.
    Fler förespråkare till integrativ och komplementär vård finns men de är för få. av De som kämpar för Vidarklinikens metoder är beundransvärda men behöver stöttas. Var är ni politiker och samhällsmedborgare som vet vad som behövs för att göra skillnad?


    Att känna glädje som deprimerad

    14 dec 2013

    Många årstider har passerat med depression och svårast är nog vintern, speciellt decembermånaden. Jag märker att människor har en förväntan inför julen om något gott och glädjefullt och det är då det blir så tydligt för mig själv att jag inte kan glädjas. Glädje förvrids till en knut av oro i magen och jag känner mig så ledsen, så ledsen.

    Ibland går jag till kyrkan i advent och där är det värst att vara deprimerad för psalmerna med hopp och glädje blir omöjliga att sjunga när gråten rinner utför kinderna. Jag minns också ett körläger som åttaåring då avslutningen med föreställning slutade med att jag lämnade scenen för jag kände en oerhörd sorg och kunde inte annat än gråta. Tårarna flöt i små rännilar över ansiktet och jag satt på toaletten och skämdes för det var ju fel reaktion på något som borde vara glädjefyllt. Inte berättade jag heller för någon om händelsen.

    I bråkdelen av ett ögonblick kommer primärkänslan av glädje som sprider sig som värme i mage och kropp men snabbt förstelnas av rädsla och ledsenhet. Så har det oftast varit sen jag var liten. Vilken känsloyttring som helst kunde reta min far vilket var förenat med fara eftersom han av någon anledning kunde ilskna till om någon i familjen skrattade högt, var arg eller bara ledsen. Hans ilska ledde alltför ofta till att någon blev hånad eller slagen.

    Numera tränar jag på att hålla mig kvar i de positiva känslorna så länge jag kan för att kunna glädjas och finna kraft i livet ur det. Utmaningen är att hålla rädslan på stången och inte låta den ta över.

     /dsc03406-med-blommor-i-handen-150x170.gif

    Kompetent vårdpersonal

    11 nov 2013

    Ibland kan det vara svårt att förmedla vilka besvär som jag behöver hjälp med. Inte alltid men alltför ofta känner jag mig avvisad och dumförklarad av vårdpersonal jag vänt mig till, vilket leder till att jag inte når det mål jag hade med samtalet eller mötet.

    Varför känns det till exempel fel när andra ibland ger goda råd? När råden kommer och jag inte bett om ett är det enkelt att förstå varför jag kan känna mig irriterad. Ibland är råden inte kopplade till det jag försöker uttrycka och då känns råd råd näst intill som en kränkning, för jag förväntar mig att de är kompetenta nog att bemöta mig bättre. Ibland tänker jag att den andre ger dessa råd för att hon eller han anser sig veta bättre och att det är det jag går igång känslomässigt på, vilket blockerar mitt logiska tänkande.

    Jag är väl medveten om vad som är bra för mig och vad som är destruktivt. Jag är förvånad över att så många vårdgivare som t ex svarar i telefon i psykjourer missar att jag har megaångest som jag inte kan hantera på ett bra sätt och istället för att ställa frågor kring ångesten så kommer de med färdiga lösningar som jag inte kan ta till mig eftersom mitt logiska tänkande är blockerat av för starka känslor.  Hade jag vetat att mitt tillstånd är megaångest när jag ringer psykjouren så hade jag inte ringt för när jag är lugn och rationell vet jag att ångest avtar med tiden. I de stunder jag har stark ångest saknas uppfattningen om att ångesten faktiskt kommer att minska.

    Min förhoppning är att kunna konfrontera vårdgivaren på ett vänligt sätt om att rådet är bra men att det inte förändrar hur jag mår och att jag inte ser hur det kan hjälpa mig just nu.
    Jag kämpar med att utveckla en bättre dialog i förhoppning om att snabbare bli frisk. Att vända samtalet till sin egen fördel och i bästa fall ge vårdgivaren något att tänka på. 
    I bästa fall får vi som behöver en vårdgivare en förståelse och därigenom en bekräftelse/spegling/validering från den andre. I det andra fallet är det en vårdgivare som inte är intresserad av att lära och det är bara att acceptera. Det enda vi kan göra är att få oss själva att må bättre och det vi inte kan ändra hos oss själva eller andra är bara att acceptera.

    Trots allt är det vi med en sjukdom som bäst vet vilka svårigheter vi har så därför har vi också möjlighet att dela våra erfarenheter. Vårdpersonalen skulle bara försöka vara med mig i ångesten och försöka få mig att beskriva hur stark ångesten är i början av samtalet, t ex på en skala från 1 till 10 och sen ställa några följdfrågor och därefter fråga igen hur stark ångesten är. Med ett sådant tillvägagångsätt skulle jag själv troligtvis konstatera att ångesten har blivit mindre och att samtalen i sig har varit ett sätt att skingra tankarna från ångesten. Dessutom skulle jag få behålla min självkänsla intakt för att jag har fått kontroll över mina besvär på egen hand - med lite stöttning av kompetent personal. 

    Oops, nu slant tanken.

    30 okt 2013

    Teoretiskt har jag lärt mig att jag kan välja att agera när en tanke uppstått. Jag behöver t ex inte ta livet av mig bara för att tanken om det uppstått, lika lite som att jag slår någon bara för att jag tänker att jag skulle vilja slå. Jag styr inte vilka tankar som kommer - bara om jag ska agera efter den eller inte. Det knepiga, är att vara medveten om vilka tankar som uppstår och hinna styra upp dem.

    I fredags var jag på en trevlig middag med nära och kära och vi började diskutera. En bra diskussion uppstår när det finns flera åsikter och alla kan hålla sig till sakfrågan. Vid ett tillfälle uppfattade jag ilska hos en av debattörerna och min ptsd-hjärna stängde av tankeförmågan. Jag uppfattade ilska i min närhet och blev rädd som jag blir i 99 fall av 100.

    Innan jag förstod att jag blev rädd dröjde det fem dygn. Istället konstaterade jag bara att min vilja att diskutera plötsligt tog slut och att jag inte visste varför. Detta vaacum följdes snabbt av förvirring som jag känner när jag tappar kontrollen, gick ut i köket och städade för att få avstånd till andra. Insåg bara att jag var trött och bestämde mig för att åka hem.

    På vägen hem känner jag saknad av de jag just ätit gott och haft en stunds samvaro med men fattar inte det utan upplevde bara att jag blev ledsen. Känslan av ledsenhet och mörkret i landskapet (ptsd-minne) på väg hem i tunnelbanan drog igång mina mörkaste tankar och jag började döma mig själv. Tänkte, att 'jag måste inse att jag är ensam och att alla är ensamma på den här jorden så därför blir det inte annorlunda för mig. Gilla läget'. En snabb höger på mig själv serverades med tanken att det inte är normalt att reagera så starkt som jag gjorde, pga en harmlös diskussion.

    Väl hemma eskalerade ångesten med hyperventilering, gråt och uppfattningen att tillståndet inte skulle upphöra. Föll ned till botten av Dantes inferno. Ensam och visste inte vad som skulle kunna lugna mig. Visste inte ens vad jag skulle säga till någon om det hade funnits någon i min närhet för att få hjälp. Ringde psykjouren och kände mig förudmjukad efter att jag hade lämnat ut mig till någon och mådde än värre efter samtalet (kommer aldrig att ringa en psykjour igen) så jag blev sittande på sängen i ett mörkt rum. Katterna och tiden hjälpte ångesten att klinga av.

    Ja skit händer ibland men så enkelt är det inte att relatera till det som har hänt, för skiten händer mig ofta och påverkar sömn och ork en lång tid efteråt. När kroppens alla varningssystem för fara har varit påslaget länge och ofta så går det inte att återhämta sig. 

    Ja, vad är det att lära sig av detta? 1) Att inte pressa sig som utmattad med att vara aktiv från tidig morgon till kväll vilket hände den dagen. Som trött är det svårare att vara ständigt medveten om vad som pågår i och omkring sig själv.

    2) Att förbereda sig varje morgon om vad jag faktiskt klarar av och inte, som att vandra i mörker i en stad alltid leder till stark rädsla för min del eftersom jag blivit överfallen och att kombinera det med trötthet kan leda till ett starkt ångestutbrott. Dagsformen varierar oavsett hur man sköter sig och därför måste besluten komma först den dag besluten ska gälla.

    3) Att i fortsättningen inse att vissa miljöer alltid kommer att vara invalidiserande för min del och att undvika dem så länge risken för dessa starka ångestutbrott är stor.

    4) Hitta sätt att lugna mig själv utan piller och psykjour - innan ångestutbrottet blivit ett oregerligt monster som leder till tankekollaps.

    5) Inte döma mig själv som jag gjort. Att intala sig själv att en reaktion inte är normal är också att anse att reaktionen är fel. Jag har i många år tyckt att känslor är för de veka när de låter sig styras av dem men insett att jag måste tänka om eftersom det är helt normalt att reagera känslomässigt. Jag ska inte definiera mig som svag eller stark utan snarare fråga mig om jag lärt mig att agera på bästa sätt i en viss situation. Då kan jag vara nöjd med mitt beslut och voila - tillfredställelsen infinner sig ;)

    På väg upp ur Dantes inferno?

    27 okt 2013

    De tankar och beteenden jag har styr också min uppfattning om världen. I en veckas tid har jag skrivit om en tanke eller känsla jag haft under dagen. Inser, att jag måste försöka vara mer konstruktiv när jag reagerar för annars kommer livet att vara likadant även i framtiden.

    Som exempel är jag fortfarande irriterad över att om jag hade haft en tillräckligt bra och fast läkare redan på vårdcentralsnivå för trettio år sedan så hade mitt liv kunnat vara radikalt bättre idag. Det är en tuff utmaning att acceptera att allt det som var möjligt i 20-årsåldern har gått mig förbi. Accepterar jag hur livet faktiskt är idag så kan jag förhoppningsvis också bli kvitt den bittra smaken av att livet gått mig förbi i stora delar. Carpe diem.

     

    Så, tillbaka till hur tankar kan styra kvaliten på livet. De tankar jag har skrivit ned denna vecka om hur jag ser på situationer och upplever ögonblick har handlat om:
    - matvanor
    - min framtida inkomstkälla
    - tillstånd då starka, negativa känslor raderar ut min förmåga att se förnuftigt på det skedda
    - dålig relation till en betydelsefull person som är döende.

    Samtliga beskrivningar ovan har jag beskrivit med negativa tankegångar. Det som blivit tydligt är att med undergångstänkande kommer jag inte till någon form av livstillfredställelse. Det enda som faktiskt fungerar är att konstatera vad som hänt eller kommer att hända, ta känslorna på allvar och inte tro att det löser sig senare och sist men absolut inte minst ACCEPTERA.
    Acceptera behöver inte betyda att jag upplevde våldtäkten, överfallet, den fysiska och psykiska misshandeln och mina reaktioner i vuxen ålder som gjort mig hyperkänslig varje gång jag påminns om det förflutna - som positivt. Måste istället bara acceptera i hjärtat att det hänt, inse att många situationer i vardagen kan trigga mig till att reagera starkt och vara proaktiv. Varje dag.  

    Bara tanken på att berätta det som hänt och tvingas återuppleva känslor jag hade när det var som värst gör mig illamående. Inte ens hos min psykolog vågar jag berätta de samband jag märker mellan reaktioner idag som svar på situationer jag upplevt i det förflutna.
    Jag litar nämligen inte på vad som händer mig om jag tappar tid och rum hos psykologen pga att jag återupplever ett övergrepp och t ex börjar dicassociera när tiden tar slut. Det finns inga situationer som är värre än blackouts, då jag helt tappar kontrollen över vad som hänt. Risken att bli utsatt är ju stor om jag inte kan försvara mig själv under en blackout.

    Min största ovilja är nämligen att t bli inlagd på en psykiatrisk avdelning och bli pumpad full av lugnande eller att prata med psykiatrisk jour som oftast är inställd på inläggning och/eller medicinering.
    Att vara hemma ensam med ångest stark som en jordbävning är heller inget som lugnar.

    Så, kanske är det första steget att bara vända tankar till att bli konstruktiva istället för att älta, konstatera att tillstånd går att ändra om känsla, reaktion och tiden för reaktionen kan härledas logiskt. I bästa fall slipper jag återuppleva det känslomässiga helvete jag hade då det var som värst.

    Effektivisera vården kring dem med depression och utmattning- för bättre folkhälsa och minskade sjukkostnader

    9 okt 2013

    Som patient med utmattningssyndrom anser jag att den svenska skattefinansierade sjukvården är ineffektiv. Det första felet uppstår när en patient besöker en läkare och får frågan hur läkaren kan hjälpa till. Som jag erfarit syftar frågan till vilken sorts medicin som önskas för att minska symtom. Den hjälpen är enbart kortsiktig. Som patient vill jag eliminera symtomen för att bli frisk och på sikt inte ha behov av medicinering.
    Den skattefinansierade vården bör orienteras till att också ha en själslig aspekt för äkta eller permanent läkning. Först då kan utmattningssyndrom som allt fler drabbas av minska i antal sjukvårdsdagar och förkortat lidande.  Vården räcker bara till för dem som svarar på medicin och de som förblir medicinerade. För dem som medicineras felaktigt återstoden av sina liv, blir kostsamt både för stat och enskild liksom att lidandet fortsätter.

    När frågan om medicinering är avklarad under ett möte med läkare avslutas också ofta samtalet. Undantaget för effektiv sjukvård är möten med sjukvårdande personal som har frågeställningar med själslig och antroposofisk orientering. En patient som blir symtomfri efter medicinering har också fått en själslig orientering. Patienten har funnit sätt att uttrycka sitt sanna jag och sätt att återfå energi. Själslig orientering är ingenting konstigare än att patienten får lära sig att meditera, vara ute i naturen eller aktivera sig på sätt som inte belastar den redan sönderstressade hjärnan. Idag kan många bli hjälpta av en sjukgymnast med psykosomatisk inriktning, eller en terapeut. Många patienter vet inte hur de kan gå tillväga eftersom de inte vet vilka frågor de ska ställa sig själva och därför är det så viktigt att helhetsperspektivet i läkarsamtalet blir skattefinansierat så det når alla. Alla erbjuds inte heller en terapeut vilket också är beklagligt då de kan göra så mycket nytta.
    Vad jag och många med mig erfarit av utmattning är att när ingenting hjälper för att återfå energi och uthållighet och några av oss får verkningslös antidepressiv medicin  uppstår en period av vaacum då ingenting tycks fungera och då är det lätt att förlora hoppet om tillfrisknande. Personligen var jag i detta vaacum under åtminstone åtta år av mitt liv.

    Det andra felet i den konventionella vården är att systemet tycks vara ogynnsamt för läkare eftersom så många öppenvårdsmottagningar och avdelningar tycks ha svårt att behålla sina läkare. Efter att ha mött minst femton läkare under en treårsperiod inser jag att mitt tillfrisknande hade gått mycket fortare och samhällskostnaden mindre om jag hade haft chansen att ha samma läkare som kunnat sätta sig in i helheten - patientens historia - och inte bara rycka in vid akuta behov. Den läkaren hade också förstått att ett resultat av ett depressionstest som MADR-S inte är tillämplig på en person vars besvär har varit konstanta sedan barnsben och istället satsat på annan behandling än antidepressiv medicinering. Depressionen är kanske ingen depression utan ett utmattningssyndrom.

    Det tredje felet eller snarare problemet, är att utmattningstillstånd inte har kunnat skiljas åt från depression förrän nyligen där forskaren Marie Åsberg m fl leder arbetet. Om ett tillstånd som diagnosticeras som depression är det mer sannolikt att besvären kan behandlas med antidepressiv medicin och att patienten kan så småningom återgå till sitt arbete. Om besvären däremot härrör ur ett utmattningstillstånd är medicinering inte lika självklar och rehabilitering behöver ses över vad gäller sysselsättningens utformning. Känsligheten kvarstår många år efter utmattningssyndromet blivit känt och behandlats.

    https://www.vardforbundet.se/Vardfokus/tidningen/2012/Nr-11-2012-11/Utmattningssyndromkan-pavisas-med-prov/ 

    Effektiv vård?

    3 okt 2013

    Tre år har gått sedan jag gick i väggen i samband med en hjärnskakning. Då såg jag tillvaron i svart och var förvirrad av att jag inte visste vad jag drabbats av. Ångesten var skyhög och jag visste inte att jag höll på att utveckla panikångest, att jag hade ptsd, var utmattad så till den grad att jag kunde gå vilse i kända miljöer och var helt överväldigad av buller som slog ut koncentration och det lilla lugn jag hade kvar. Få läkare förstod och kunde förmedla vad de uppfattade ur mitt kaos. En var Kristina som arbetat på Kris- och traumacenter, en annan var John Ericson på Ersta sjukhus, goe människoälskaren Bengt Kjellman och den största klippan husläkaren Ursula Flatters på Järna husläkarmottagning.

    Idag kan jag konstatera att ett femtontal läkare har haft mitt fall framför sig under dessa fall och jag har ivrigt berättat det jag uppfattat om mitt liv för att de ska kunna hjälpa mig att bli frisk. Nu har jag tröttnat på att återge min historia för varje läkare som dyker upp och ibland försvinner efter en månad. Utredningar har inte lett till något, mediciner har bytts ut utan uppföljning och mitt mående är inte nämnvärt bättre.

    Försöker numera lära mig att acceptera tillvaron som den är, försöka knyta upp mitt liv kring dem som kan förmedla hopp (Ursula, Vidarklinikens personal, min terapeut m fl) och ta en dag i taget. 
    Det är bara en psykiatriker som fattas i denna ring av vårdkontakter, som är beredd att träffa mig över tid så hon kan lära känna mig och bäst förstå vad jag behöver för att utvecklas. Var denna psykiatriker kan finnas är en stor utmaning att finna. Den personen inser jag bara finns i privat regi som styr sin egen tid. Hos henne får jag 45 minuter odelad uppmärksamhet och kan föra en dialog. En läkare som först lyssnar på min historia och sedan kan ta in den och minnas utan att sjunka in i journalläsande och sen rutinmässigt föreslå en medicin och skriva sjukintyg.  

    Så du som är kärnfrisk idag, glöm inte att teckna försäkring för privat vård ifall du blir sjuk. Se till att inte hamna i landstingets vård för då kan det dröja länge innan du får en läkare som bryr sig och kan föra en god dialog över tid. Då slipper du drabbas av läkarbrist och i bästa fall slippa äta fel mediciner för länge för att uppföljning saknas eller dröjer.  

    Äntligen, en första förbandslåda för mental ohälsa

    9 sep 2013

    Det är på tiden att vi värnar om varandra bättre för att förebygga mental ohälsa. Alla har den någon gång i livet och därför skulle det väl vara så mycket bättre om vi kunde lära oss mer för att hjälpa oss själva och andra. Ett sätt att lära sig mer är att ta del av projektgruppen Hjärnkolls inititativ som ska testas och utvärderas.

    --

    ¨Trots att psykisk ohälsa idag är den vanligaste sjukskrivningsorsakenfinns fortfarande många föreställningar och stor okunskap. Nu har världens första förbandslåda för att upptäcka tidiga tecken på psykisk ohälsa i arbetslivet utvecklats. Kampanjen Hjärnkoll, som ligger bakom initiativet, hoppas att det framöver ska bli lika vanligt att agera när också själen behöver plåster.

    – Trots att psykisk ohälsa är den vanligaste sjukskrivningsorsaken så utgår få arbetsplatser ifrån det. Den nya förbandslådan gör det enklare att agera i början av en psykisk ohälsa, och kan förhindra en sjukskrivning, säger Rickard Bracken, projektledare på kampanjen Hjärnkoll.

    Från och med idag kommer den nya förbandslådan att testas av olika företag runt om i landet. Förutom plåster och bandage innehåller lådan en självskattning för att upptäcka tidiga tecken på psykisk ohälsa och telefonkontakt för snabb hjälp. Tanken är att förbandslådan ska sitta på arbetsplatsens allmänna utrymmen som ändå är lite privata, som kopieringsrum och toaletter.

    Idén till en psykisk förbandslåda togs fram av några studenter. Därefter har ett unikt samarbete mellan myndigheter, näringsliv, arbetsmiljöexperter och privatpersoner med egna erfarenheter av psykisk ohälsa tagit idén vidare. Med finansiering från Swedbank, Eon och Sveriges Byggindustrier har samarbetet lett fram till en färdig prototyp som nu testas. Mycket talar för att lådan kommer att användas. Tre av fyra personer har erfarenhet av psykisk ohälsa, antingen egen eller som närstående.

    – Arbetslivet blundar ofta för psykisk ohälsa när det istället går att förändra mycket med relativt enkla lösningar. Den nya förbandslådan utgår från denna verklighet samtidigt som den också signalerar att arbetsplatsen bryr sig om och prioriterar medarbetarnas hela hälsa, säger Rickard Bracken.

    Vid årsskiftet kommer den nya förbandslådan att ha testats på flera olika företag samt utvärderats. Hjärnkoll hoppas att lådan därefter kommer att bli ett självklart inslag på alla arbetsplatser.¨

    Läs mer på Hjärnkolls hemsida:
    http://www.mynewsdesk.com/se/hjarnkoll/

     

    Fan, jag vill inte vara ett offer - och inte se andra bli det heller!

    27 aug 2013

    Nu är det gjort. Jag har satt ord på maktövergrepp liksom jag skickat berättelsen till DO, DN, IVO och verksamhetschefen på avdelningen via Huddinges sjukhus personalavdelning - där den anställde som det gäller arbetar.
    Jag är rädd för att den anställde kommer att kontakta mig efter anmälan och jag borde egentligen inte engagera mig i annat än att få bra sömn, mat och motion. Jag behöver grunda mig för att komma på fötter igen.  Men det känns som huvudet ska explodera om jag inte får ut berättelsen ur mitt system. Den tar för mycket plats, nästan dagligen. Det den anställde gjort påminner om andra övergrepp jag varit med om. Antagligen är det därför jag är så upptagen av händelserna.

    Jag bekymrar mig för hur starka känslorna är för det inträffade, hur skam har utvecklats till raseri när jag tänker på hur jag drabbats och att det även kan drabba andra. Om det är fler än jag som drabbas av denna inkompetens jag mött så blir det fler offer, fler trauman som ska behandlas. Trauman på en plats som ska lindra just från tidigare svåra upplevelser. Vårdpersonal som förvärrar kristillstånd. Någon som är i underläge och vårdas på avdelning ska inte behöva oroa sig för att drabbas av få sitt tillstånd förvärrat.

    --

    Bakgrund

    Som funktionsnedsatt pga långvarig utmattning, återkommande depressioner, PTSD av flera sexuella, fysiska och mentala övergrepp samt i kristillstånd krävdes psykiatrisk slutenvård 2012 och 2013, när specifikt en personal agerade felaktigt ett flertal gånger. Jag kände mig hotad, kränkt och illa behandlad - speciellt utifrån det vårdbehov jag hade.

    På grund av händelserna på avdelningen förvärrades antagligen mitt tillstånd eftersom jag inte kan tänka mig att söka hjälp på en liknande vårdplats i framtiden. Jag kände mig hotad, kränkt och förlorade den redan från början minimala förhoppningen jag hade för att få rätt sorts vård på psykiatrisk slutenvårdsavdelning.  Jag lämnade avdelningen i affekt och var kraftigt förvirrad - samma dag som den andra kränkningen skedde. 
     
    Med rätt sorts vård hade jag fått en begränsad tids omsorg i en lugn miljö, som på sikt lett till ett snabbare tillfrisknande. Grunden för en lugn miljö är ett proffsigt bemötande av all personal, som kan sätta sig in i patientens tillstånd och agera adekvat.  
     
     
    Händelseförloppet
     
    Vid första tillfället jag bemöttes på ett oproffsigt sätt av den mentalskötare det gäller 2012, markerade jag bland annat med att verbalt uttrycka mitt ogillande.  I direkt anslutning till händelsen talade jag med en sköterska om det inträffade och vid ytterligare ett tillfälle ungefär en dag senare talade jag direkt med mentalskötaren.    
    Vid det andra tillfället då jag trakasserades av mentalskötaren i juli 2013 på nästintill samma sätt bad jag kort efter det inträffade att få tala med mentalskötaren tillsammans med en läkare. Kollegan till mentalskötaren, som tog emot mitt önskemål om ett samtal kom tillbaka till mig efter att ha rådfrågat kollegor, med uppmaningen att jag skulle tala med mentalskötaren. Jag svarade att jag talat med mentalskötaren tidigare men jag fick ändå inte tala med läkare tillsammans med mentalskötaren. Jag hade tänkt be mentalskötaren att inte tilltala eller interagera med mig under den resterande tiden av vårdtiden. Jag lämnade avdelningen samma dag.
     
    Här bör också noteras att jag personligen gick fram till denne mentalskötare efter inläggningstillfället i juli 2013 och frågade om vi hade något otalt med varandra för att jag fortfarande hade det första mötet färskt i minne och kände mig väldigt osäker inför vad som skulle kunna hända denna vårdtid. Jag upplevde att han undvek mig, bl a då han inte informerade mig om att han var min 'kontaktperson' för dagen på avdelningen. Mentalskötaren menade att han inte hade något otalt med mig.  
     
    Vad hände?
     
    Händelsen 2012 (första tillfället) bestod av att jag sov och väcktes av denne mentalskötare som jag då mötte för första gången. Han hade gått fram till min säng och lagt sin hand på min ena höft för att väcka mig. Med den bakgrund jag har och för att han var mig totalt främmande och dessutom som jag sov och inte direkt kunde behandla situationen på ett förnuftigt sätt, så reagerade jag starkt genom att först be honom att backa och kort därefter upprepade jag mig och skrek att han skulle backa. Han ignorerade det och gick istället fram till mig än en gång så jag sparkade honom med all kraft jag hade i hans mage för att undkomma honom. Jag var i den stunden inte klar på om vad hans fysiska beröring skulle leda till och reagerade med full kraft för att försvara mig från fysisk övergrepp.  Mentalskötaren skrek tillbaka om att bälteslägga mig och samtidigt hade mer personal tillkommit varpå situationen lugnade sig snabbt. Jag kunde inte stiga upp ur sängen då eftersom jag skakade för mycket för att ställa mig upp. 
    Sämre bemötande kan jag inte tänka mig av en anställd på psykiatrisk avdelning.  
     
    Vid det andra vårdtillfället i juli 2013 väckte han mig återigen på nästintill samma sätt, nu genom att styra undan det sängbord jag hade ställt vid sängänden för att ingen skulle överraska mig i sovande tillstånd och tog tag i min ena fot för att väcka mig. Eftersom jag hörde bordet rullas undan vaknade jag och hann finna mig i situationen. Jag skrek rätt ut i luften för att annan personal skulle uppmärksamma min situation snabbt. Jag skrek något i stil med att jag ...¨sagt åt dig Roger, att inte röra mig.¨ Detta gjorde att mentalskötaren Roger skrek tillbaka att ¨du är den otrevligaste människa jag träffat.¨ En sköterska kom snabbt in i rummet och ingen av oss sa något mer. Tyvärr drabbas också andra patienter av denna sorts utspel så en av de tre jag delade rum med väcktes också av mitt upprörda tillstånd och hon reagerade med att gråta intensivt och slå sitt huvud mot väggen. 
    ---

    Ps. Jag är inte en våldsam person och har inte angripit någon (med undantag för två tillfällen som riktades mot förövare, tidigt i mitt liv).  Hade jag försvarat mig fysiskt tidigare hade jag antagligen inte behövt ligga på psykiatrisk avdelning överhuvudtaget. Att jag försvarade mig genom att sparka bort mentalskötaren från mig vid händelsen 2012 har lett till skamkänslor hos mig och utvecklats till raseri, vid den andra händelsen 2013.  

    Om dödsångest - Natasha Kampushs berättelse som exempel

    27 dec 2012

    Läser Natascha Kampuschs bok ¨3096 dagar¨. Hon beskriver hur isolering, slag och ständiga förudmjukelser påverkar och jag känner igen mig i hennes beskrivning. Jag har aldrig gjort någon jämförelse med någon annan förut och inser att boken hjälper mig att sätta ord på mina egna upplevelser. Om hur panikslagen man kan bli av ljudet från ett tonfall, en arg röst och skrik likväl som tystnad mellan två personer. Tystnaden kunde vara ett tecken på att något värre skulle komma som slag, och förudmjukelser.  Om hur hjärtat börjar slå snabbt, hur andningen blir påverkad till känslan av att inte få luft, spärren i hjärnan som gör att det inte går att tänka och att allt känns som en stor förlamning. ¨Dödsångesten finns lagrad i en och går aldrig bort.¨ Detaljerna som lagras i det undermedvetna och ångesten som lätt uppstår när en situation som påminner om mina 40 år gamla minnen uppstår. Inte konstigt att jag är så starkt ångestladdad när jag är bland folk. Det är som jag ständigt är på vakt för att något som påminner om min barndom ska hända igen. Det är inte så konstigt att jag reagerar så för det är ett djupt inlärt mönster.

    Limbo

    11 nov 2012

    Fånge i det gränsland

    som skiljer natt och dag

    Fastfrusen på den väg

    som kallas Livet

     

    Viljan att finnas kvar

    tynar bort

    En tanke i desperation

    kanske finns en himmel

    för oss alla

     

    Ett tillstånd av stillhet

    sammansmält med alla själar

    En evighet,

    större än livet

     

    Förströstan bortom orden

    fri från ambivalens

    ett liv, som inte levs

     

    Jag har inte valt denna väg

    längtan har inte lett mig hit

    Livet en stund på jorden

    är inte nu

    Personlig utveckling - när känslan av den inte finns

    31 aug 2012

    Som mitt liv ter sig verkar tillfrisknandet vara långt borta. Åndå kan denna tid av tristess och frustration leda till personlig utveckling vilket jag lärde mig under mitt senaste läkarbesök.

    Träffade min medicinskt ansvarige läkare John häromdagen. Mötet med honom blir det sista dels för att han går i pension och framförallt att för att jag inte blir bättre och ska remitteras till en specialist på ett annat sjukhus. Jag har hittills varit 'Terapirefraktär', som det kallas i vårdvärlden - i över 30 månader. 

    Mötet var trevande till en början och efter formaliteter som vilka mediciner jag tar, vilka symtom jag har kvar, nytt sjukskrivningsintyg och förnyade recept, gav John mig tiden att berätta om hur sjukdomsförlopp av utmattning och depression kan te sig. På grund att det var vårt sista möte fick jag också en sammanfattning av vårdtiden. John berättade att han tyckte det var tråkigt att hans sjukhus inte kunde bidra till min förbättring. Ändå gav han mig förståelse för att det finns hopp. Hopp om att jag kan bli bättre men att det kan ta lika lång tid som problemen funnits. Hopp är så otroligt viktigt att en läkare förmedlar, för ibland är det det enda jag har tänkt på för att de svarta hundarna inte skulle bita sig fast i hasorna.

    John menade också att varje möte med en behandlare och att en lång sjukdomstid kan bidra till utveckling och förbättring - även om det inte upplevs så för stunden. Det är sant. John är t ex den man som kanske gett mig mest tid att samtala med om mitt mående, vilket varit mycket viktigt för mig.
    Jag har också haft tiden och förmågan att sammanfatta mitt liv genom att läsa dagböcker, årskalendrar i decennier och konstaterat att jag varit deprimerad mer och mindre under hela 2000-talet och att det möjligtvis fanns en gnista hos mig med mål för yrkeslivet under 90-talet. Kanske har jag nytta av att veta detta för att senare lära mig vad jag mår bäst av.

    Vikten av att också acceptera och finna ny riktning i livet efter en långvarig utmattning är den första fasen för tillfrisknande. Det har jag lyckats med, åtminstone med tanken om att långloppens tid är över för min del. I bästa fall kanske jag kan börja med den minst krävande motionsklassen i triathlon (sprint)...

    Nya mediciner - nytt liv?

    10 aug 2012

    Efter två och ett halvt års djup depression har jag fått ny kraft. Mina tankar är klarare, jag ser bättre vad som händer andra i min närhet och hur de lever. Jag har fått bättre rutiner för sömn, mat, rörelse och vila. De sista tre veckorna har jag tränat regelbundet och hittat rätt nivå för att återigen bygga upp mig och min kropp. Nu börjar jag få en känsla för vad jag vill, vad som är meningsfullt och vad som berikar själva livet.

    Både bra och dåligt är också att jag inser vilket hårt tryck jag har haft inom mig, gentemot mitt arbete och i hemmet. De svåra stunder jag erfarit är som kokande vatten i en kastrull som är nära att falla över kanten. I arbetet har jag av någon anledning inte haft gnista nog för att avgöra vad jag är bra på, orka genomföra det i en examen och rikta in mig på att arbeta med det jag utbildat mig till. Trycket hemma består av att jag nu inser att jag kan vara ute bland folk oftare och att jag faktiskt kan må bra av det. Under så många år har jag inte orkat umgås med folk, så länge att jag inte längre trodde jag är social. Inte vågat tänka på att även jag faktisk vill ha en känsla av sammanhang.  

    Baksidan är att jag också ser hur jag mått och blir dyster när jag tänker på att den största delen av mitt vuxenliv har dväljts i depression. Jag har inte förstått det och ingen har känt mig tillräckligt och länge nog för att förstå att jag drevs djupare och djupare in i de mörka hundarnas käftar, depressionen.

    Det är ingen tvekan att medicinerna bidragit

    Redan i december förra året började min medicinerande läkare fundera på om jag behövde något annat än antidepressivt. Att det tog så lång tid som ett halvår innan jag fick träffa en specialist är jag mycket irriterad över. Varje månad i depression minskade lusten att ta itu med de återkommande sannolika 40 åren. Jag har också förlorat än mer tid att göra något tillfredställande.

    Tungt medicinerad i juli tog jag själv kontakt med en specialist, berättade om min situation och fick snabbt en läkartid. Läkaren kände snabbt igen symtomen och vilka mediciner som kunde vara till hjälp. Det tog ett par dagar innan ångesten minskade och har därför minskat på beroendeframkallande lugnande medel. Efter kanske två veckor var inte ångesten i vägen för att planera dagen och dessutom kunde jag genomföra en träningsplan, göra en matlista och använda mig av den osv. Att utmattningen smyger sig på så subtilt har jag aldrig kunnat ana förrän nu.

    På måndag börjar en utredning och jag börjar tänka på att det kanske leder till tron om att det finns hopp. Hopp om att ett tillfredställande liv kan finnas även för mig. Visst, jag svälter inte och har tak över huvudet. Jag förstår att många har det svårt. Den förvissningen gjorde att jag kämpade på under många år men den räckte inte för att hålla utmattningen borta. Tids nog, är det kanske mestadels plusaktiviteter i vardagen.

      

    Ta vara på livet och lev i nuet

    4 aug 2012

    Ibland är det enklaste det bästa. Det kom jag fram till under den värsta depression jag haft. Jag lyckades hitta två aktiviteter som jag uppskattade en dag när en kvinna frågade om jag kunde uppskatta någonting. Först sa jag, nej det kan jag inte och insåg långt senare att det var i det lilla jag kunde hitta någonting positivt. Jag uppskattade att dricka te och att duscha. Det räckte för att jag kunde hitta fler aktiviteter att hålla mig till. Till en början skedde det inte varje dag men efter en tid började jag schemalägga vad jag bör göra varje dag, skrev ned det och värderade sedan allt jag gjort i plus- och minusaktiviteter. Jag började äta regelbundet, åt allt bättre mat och kunde dessutom börja promenera dagligen. Maten gav energi och jag orkade gå ut. I depression kan en dagsplanering vara näst intill omöjlig att genomföra då tröttheten kan vara ivägen eller frånvaron av positiva känslor. Det är ändå där den mest deprimerade måste börja. Med en klockas hjälp eller en människas stöd kan mattider, sömn och annat planeras och genomföras. Om du redan har prövat med att vänta tills du känner för att göra något och dessutom testat kognitiv beteendeterapi (KBT) utan framgång kanske näräventyr kan vara något för dig. Näräventyret blir det som finns tillhanda utanför din dörr. Just nu. Idag. Är du begränsad av att röra på dig kan näräventyret bestå av att du tar dig ut ur huset du bor i och bara observerar vad som finns runt omkring dig. Just nu. Andas djupt och ta reda på hur omgivningen luktar. Titta upp mot skyn och ta reda på vilket väder det är. Använd alla sinnen du har. I bästa fall får det dig så småningom att göra likadant en annan dag. Dina upplevelser kanske blir längre i tid och kanske gör du allt längre utflykter. Den här sommaren har utmattningstillståndet lärt mig att bara ägna mig åt en aktivitet per dag och att vila dagen efter. Jag har valt att prioritera näräventyren eller de aktiviteter utomhus som i bästa fall innebär att jag har mer energi när jag kommer hem. Att kalla mina utflykter näräventyr ger mig en riktning som jag haft tidigare och som sammanfaller med vad jag kan göra idag. Förr hade jag en önskan om långa vandringar som pilgrimsfärder, att vandra i Pakistan och upp på Kilimanjaro. Nu har jag fått ett strikt program av sjukgymnasten som jag ska hålla i tre veckor som går ut på att jag ska göra så lite som möjligt utom de dagliga rehabövningarna. Tre enminutare på spinningcykeln får jag göra dagligen. Så, tillbaka till näräventyr. I näräventyren ingår allt som är tillgängligt, miljövänligare än att ta flyget till en sandstrand och som är möjligt att utföra. Det ger en liten kick när jag inser att mycket vackert ligger inom räckhåll bara några minuter eller mil ifrån hemmet, som Gålö naturreservat med sina varierande stigar och sevärdheter, vindskyddet intill närmaste sjön med solnedgång och som idag - att bara sitta på en brygga på Ekensberg (norr om Överenhörna i Mälaren) och höra hur vinden silas i trädtopparna, en fluga som flyger förbi och känna den sköna augustibrisen som kyler ned huden. Livet är bara nu.

    I chock 2017-2019 pga psykiatrisk slutenvård

    Utan tillräckligt stöd i vården och oförmögen att uttrycka mina besvär blev jag felbehandlad och vårdskadad.  Följande inlägg kom till under en period jag inte kunde tänka på annat än slutenvården i psykiatrin och som jag aldrig fick upprättelse för, under två dygn i december 2017. Aldrig kommer jag att be om hjälp där igen oavsett hur dåligt jag mår. 

    Genom mitt skrivande under denna period kom jag i kontakt med mina upplevelser, känslor och åsikter. Att publicera texterna på nätet är en vittnesbörd om att allt som hänt inte var överdrivet. Utan orden finns inte mina erfarenheter. 


     

    Sviken av offentlig vård

    11 jan 2019

    Förra året blev vändningen i mitt mående sen 2010 då en hjärnskakning utlöste mitt livs längsta och svartaste depression. Insåg på ett smärtsamt sätt för ett år sedan att offentlig vård inte kunde hjälpa mig tillfriskna och att jag skulle dö om jag fortsatte söka hjälp via psykiatrin. Samtidigt hjälpte kliniken Wonsa mig att finna en terapimetod som hör till kategorin "bottom up therapy" eller kroppsorienterad terapi där talet inte är viktigast och jag kunde börja den inre konfliktfyllda resan i att härbärgera svåra upplevelser och gå vidare stärkt.

    Wonsa tog jag mig till på egen hand när den offentliga vården ansåg mig vara i för dåligt skick att ta emot terapi enligt personal på Fittja traumacenter. Wonsa gav mig hopp och erbjöd dessutom en terapi som fokuserar på uppevelser i kroppen istället för samtal och det var just den metoden jag behövde för att starta min läkningsprocess. 

    Nu motarbetar politikerna Wonsas verksamhet samtidigt som den offentliga vården inte har några alternativ att ge mig. Som följd av politikernas motstånd måste Wonsa minska sin verksamhet och jag därför får enbart tre sessioner till. Sen kostar sessionerna 900 kr per behandling. Trots att Wonsa inte kan ta emot alla som söker till dem får de alltså inte stöd av det offentliga samtidigt som de inte har alternativ att ge svårt traumatiserade personer som jag är exempel på.

    Låt de traumainformerade proffsen få större valfrihet i att avgöra vilka terapier som hjälper. Låt det även gälla de metoder som idag inte har evidens i Sverige men har det i USA för metoder som Somatic Experience. Och framförallt, låt den hjälpsökande avgöra vilka metoder som hjälper och var den hjälpen ges bäst.

    Politiker har skapat tidsbestämda psykiatribehandlingar. Mitt mående blir inte bättre av det. Politiker har missat gruppen av individer som har flera diagnoser där jag ingår med både somatiska och psykiatriska besvär - utan att ha en samordnande läkare för en trygg bas som kan koordinera och samtala om vilka vägar som är bäst för tillfrisknande (och inte bara dämpa symtom genom mediciner). Politiker måste dessutom tillsammans besluta om att sluta dela upp psyke och soma för de hör ihop. Gör om! När jag mått som sämst har jag inte kunnat koordinera vårdinsatser och då har heller inget hänt med mitt mående till det bättre.

    Politiker måste också kunna gynna preventiv vård och forma den i de offentliga ramar vården har fått. Tack vare en privatläkare inom funktionsmedicin har jag lärt mig sedan ett halvår att använda maten som medicin och fått en individuell plan för tillfrisknande vilket lett till att min snart decennielånga, värsta och terapiresistenta depression är borta. Vad tror ni min decennielånga sjukfrånvaro har kostat det offentliga i jämförelse med det senaste årets kostnad som jag delvis stått för?

    Tänk om, intregrera psykiatri och preventiv vård i all behandling om så behövs så folk snabbare kommer på fötter och kan börja jobba och göra rätt för sig! Idag har jag flera gånger blivit utan behandling för olika vårdenheter anser att andra först ska lösa något. 

     

    När hoppet släcktes

    8 jan 2019

    Ett år har passerat sedan mitt livs värsta upplevelse. Slutenvårdspsykiatrin vände mig ryggen på ett brutalt sätt. Två gånger inom loppet av två dygn skrevs jag ut utan förklaring, samtal eller förberedelse. Vart vänder man sig när vården inte vårdar? Jag förlorade hoppet om att bli frisk. Hur skulle jag kunna bli frisk när jag själv inte visste hur det skulle gå till? I en månad efter händelserna i december 2017 låg jag till sängs och gick endast pliktskyldigt till öppenvårdsläkaren för att inte bli tvångsinskriven. Min huvudsakliga kost den månaden utgjordes av bananer.

    Det har tagit ett år att förstå hur starkt upplevelserna fortfarande påverkar mig varje gång jag blir påmind om dem. Först för en månad sedan inser jag hur mycket stress jag påför mig när jag läser och får höra talas om andra som blir illa behandlade, vårdskadade och ignorerade - utan moralisk upprättelse. 

    Jag undrar, hur många är svikna på liknande sätt vars liv har stannat upp? Tillfrisknanden som uteblivit på grund av vårdplatsen de sökte hjälp hos misslyckades. Under 2017 vårdskadades 110 000 personer i svensk vård och alla de som inte orkar eller vågar anmäla dåligt bemötande och försämring av sitt mående är ett mörkertal. Hur många liv förstörs eller försämras genom skattebetalarnas offentliga vård?

    Jag hade tur. Trots att ännu en inflammatorisk process lades till med ME/CFS under 2018 har jag blivit väsentligen bättre tack vare att jag inte längre söker hjälp via den offentliga vården. Jag började äta bättre, kunde anlita en privat läkare i funktionsmedicin och blev av med min kanske livslånga, terapiresistenta depression. Jag kunde börja tänka fokuserat, planera, organisera och se framåt igen.  

    Aldrig vänder jag mig till slutenvården.  Inte heller kan jag vara helt ärlig inför en läkare hur jag mår med risken att beslut tas över mitt huvud igen. Aldrig kommer jag att rekommendera någon att kontakta slutenvården. Det spelar inte längre någon roll att händelserna internutreds och ledningen ska överväga om att göra en Lex Maria-anmälan för skadan kan inte kompenseras med ord. 

    Kommentar 20-08-14:

    (De anmälde aldrig utan ett internutredning (!) genomfördes och de tog aldrig kontakt med mig personligen för att diskutera hur jag skulle återfå tilliten. Istället fick jag ett skriftligt svar som jag själv fick efterfråga för att få den skickad till mig där de konstaterade att de utfört den vård som förväntades av dem. Den första läkaren på PIVA förklarade dessutom händelsen han var inblandad i - läk Liberg - utifrån min symtombild! Personalens egna bidrag till mina beteenden diskuterades aldrig i rapporten jag fick.)

    Årets tack

    19 dec 2018

    ...går till:

    Anne
    för ditt tålamod, gästfrihet och kärlek

    Camilla
    för ljuset du alltid sprider

    Fountain House
    för den tillåtande miljön och värmen

    Gunilla
    för delat naturintresse & kultur

    Kim
    för vägen till ljuset som du visar

    Mind
    för insatserna ni har som sprider hopp

    Nordic Clinic, Graeme & Linus
    för optimal hälsa

    Patientperspektiv & Mia
    för förmågan att uppmärksamma media och inspirera

    Peder
    för empatin när ingen annan kan och vill

    RSMH, Fredrik & Anna
    för chansen och att ni uppskattar det jag gör

    Tiina
    för din hjärtlighet och att du vill vara min vän

    Tomas
    för att du i bakgrunden ändå alltid är tillgänglig

    UrbanOm & Macie
    for instantly beeing in solution mode and spreading harmony

    Wonsa & Gita
    för ditt driv

    Bildresultat för christmas candle

    Antiinflammatorisk livsstil

    22 nov 2018

    Med egna erfarenheter av att tillfriskna från depression och utmattning kan sammanfattas i Maria Borelius bok "Hälsorevolutionen" och som jag tacksamt tog till mig då min övertygelse stärktes i att jag har hittat lösningen till ett meningsfullt och friskt liv.

    Livets hårda skola
    Läkare har ansett att jag har terapiresistent depression, konstaterat att jag inte blivit bättre med samtalsterapi och på grund av pågående traumabehandling har jag blivit avvisad från att få stöd för utmattning. Tillståndet har pågått så länge och jag har försämrats att ME/CFS ska utredas.  Ingen i vården har fått uppdraget av landstinget att samordna och prioritera insatserna för att finna huvudorsakerna och behandla dessa. Därför får jag som andra med flera diagnoser göra vad vi kan på egen hand.

    Av händelser i slutenvården i november 2017 vårdskadades jag och insåg att jag aldrig igen bör söka hjälp inom slutenvårdspsykiatrin men tyvärr kan behöva när måendet är som sämst - ett dilemma både för mig och den doktor som tagit sig an mig trots att det inte ingår i hans uppdrag. Vårdskadan internutreds på de avdelningar jag vistades och leder i bästa fall till att andra patienter bemöts och vårdas för tillfrisknande men gäller inte mig pga förlorad tillit. Insikten att inte få hjälp där jag trodde tillfrisknande skulle ske har lett till en permanent misstro till så kallade professionella och om jag inte löser mina utmaningar på egen hand blir det min död.

    Viljan att dö byttes ut till ett meningsfullt och friskare liv
    Kan än idag inte avgöra vilken kraft som uppbådades för att hitta nya lösningar. Ätstörningsbehandlingen i mars avslutade jag när dietisten och läkaren ansåg att jag ställde frågor i anslutning till deras föreläsningar som vissa patienter fick ångest av och inte kunde hantera ens med samtal och istället skulle jag få bära bördan av vad personalen inte klarade att hantera genom att jag skulle hålla tyst. Rätten till åsikter och att få adekvata svar av professionella är som jag ser det grundläggande rättigheter och ska ske med ömsesidig respekt för att jag ska ta ställning till råden och när detta inte skedde slutade jag. En vän tog livet av sig en månad senare med samma problem som jag och kände mig lockad av att göra detsamma i sorgen och frustrationen. Ändå blev 2018 året jag kan minnas då jag i korta ögonblick kan känna hopp och kan föreställa mig en framtid. Kanske har den hittills årslånga traumaterapin på Wonsa bidragit liksom att jag hittade ett ekonomiskt hållbart boende. Kanske kan berättelsen om slutenvården som ledde till en IVO-anmälan av min syster bidragit till att jag inte längre ensam bär bördan av ett flertal händelser som tillsammans ledde till försämring. Att jag för första gången i mitt liv berättade om våldtäkten direkt i en direktsändning på Radio totalnormal lättade trycket av skam och skuld. Kombinationen av enskilda händelser som gjort att jag inser hur läkande det är att tala om mina tankar och känslor med personer som kan lyssna, vara närvarande, stå ut med berättelserna och ändå stanna kvar i mitt liv är kanske den viktigaste faktorn. Ändå vill jag påstå att det påtagliga förändringen började med en antiinflammatorisk livsstil.

    Med många sömnlösa nätter har jag plöjt vetenskapliga artiklar och läst på om psykoneuroimmunologi, medicinsk yoga, traumabehandling och funktionsmedicin. Insåg att den vård jag fåttav pffentlig vård inte varit i närheten av vad jag behöver. Med en radikal kostomställning som innebär frånvaro av socker, spannmål, mjölkprodukter och djur som fötts upp på pencillin, kemikalier och spannmål, daglig träning på rätt intensitetsnivå utifrån mina förutsättningar, pacing och kosttillskott som näringsexperter rekommenderat och till sist periodisk fasta kom förbättringen. Hjärndimman är borta, känslorna styr inte längre mitt beteende på samma sätt som för ett bara ett halvår sedan, har lyckats planera och genomföra dagliga konstruktiva rutiner och tänker logiskt och metodiskt. Inga tankar stör och jag styr om jag ska handla efter en tanke eller inte. Fortfarande har jag svårt att minnas ord, förlorar kognitiva förmågor med många samtidiga intryck, liksom att sömnen visserligen är längre än förr men inte tillräcklig.

    Maria berättar nyfiket om vikten av helhetsperspektiv
    Självförtroendet har stärkts enormt när läkare, näringsexperter, nutrionister och författare som sammanfattas med tillförlitliga källor i Maria Borelius för tillfrisknande, att förebygga sjukdomar och därmed kunna undvika konventionella mediciner som bara dämpar symtom. I Marias bok "Hälsorevolutionen" som publicerades i år har hon på ett tilltalande och personligt sätt presenterat sin väg till en antiinflammatorisk livsstil som fått omfattande medial uppmärksamhet internationellt. Marias bok sammanfattar egentligen allt jag har fokus på, från mat till andlig spis.

    Maria berättar om sin väg till en sund livsstil via fitnessrörelsen som kom till Sverige på 90-talet via bland annat Yvonne Lin som även jag varit i kontakt med för behandling av ortorexi. Maria konstaterar att kostråd och förebyggande vård är mycket begränsad och att det är komplicerat för de flesta vad som är en sund livsstil utöver att undvika rökning, droger och ett stillasittande liv. Komplicerat för att många utger sig för att vara experter. Läkare saknar tid och utbildning för livsstilsfrågor och nutrition så att tro att den offentliga vården ska bidra med bättre folkhälsa är bara att glömma på grund av hårt ansträngd offentlig budget, obildade politiker och en läkarutbildning som inrymmer knappt en dag med nutritionslära under deras femåriga förberedelse för att läka människor.

    "Det sitter hårt det här,
    med vitt bröd och pasta.."

    Att inlemma livsstilsfrågor i den offentliga vården som kan vara lösningen på sjukdomar som idag anses kroniska, hjärt och kärlsjukdomar, stroke, depression, ADHD och många fler kräver långsiktighet, förmåga att engagera patienterna och utbilda folk. Det menar Juscelina Tovar som är biolog och medarbetare på Lunds universitet för näringslära på Centrum för livsmedelsforskning i Marias bok. En avdelning med oproportionerligt alldeles för små resurser med tanke på vilka enorma besparingar den offentliga vården skulle göra på sikt om folkhälsan förbättrades och sätta stopp för den tysta pandemin av sjukdomar som vården behandlar på ett verkningslöst sätt med patienter som blir allt fler och allt sjukare.

    Maria har kommit till slutsatsen att när hon håller sig till antinflammatorisk kost så är det flera hälsotillstånd förbättras på ett synbart sätt som med till exempel huden med ökad lyster och spänst. Min egen erfarenhet är att sår som inte vill läka helt har försvunnit och åldersfläckar blivit ljusare liksom att så kallade åldersfläckar i ögonen har försvunnit. Kramper i benen som jag lärt mig leva med i åratal och kallas "restless legs" har upphört.

    Maria beskriver om fördelarna med antiinflammatorisk kost och hänvisar till vetenskapligt arbete världen över, som internationell forskning vilka faktorer som påverkar långt och rikt liv - i områden som refereras till blå zoner. Gemensamt i dessa blå zoner är att de äter polyfenolrik kost, rör sig dagligen, äter nötter, vegetarisk mat med enbart proteiner i kött som komplement, dricker sällan alkohol och har ett livsmål - som att hitta skäl att gå upp ytterligare en dag som i i Okinawa uttrycks med:

    "I-ki-gai"

    Personer i de blå zonerna är dessutom sociala och empatiska, de lever i sammanhang av andra där de stöttar varandra och har god regelbunden återhämtning. Det forskare även kommit fram till är också att dessa personer lever bättre för att de går regelbundet till till exempel en kyrka oavsett religion eller grad av religiositet. En god hälsa påverkas också av vördnad för något, en djup respekt och förundran. Aspekter av stillhet, acceptans och tacksam som inte minst utövas i flera former av yoga. En lika viktig aspekt av god hälsa är självrespekt eller självmedkänsla som den benäms i buddistiska sammanhang för ur den kan även andra uppskattas oavsett om det är en partner, vän, släkting, neutral person eller rentav någon som väcker starka känslor som vissa skulle kalla en fiende eller motståndare. Här refererar Maria till forskaren och psykologen Jennifer Stellar på universitetet i Toronto genom biologiska markörer. Jennifer menar att inflammation påverkas av kärlek, glädje, stolthet och trygghet.  

    Kaffepengar tilldelas ur den offentliga budgeten till förebyggande råd.
    Varför fortsätter politiker att blunda för dessa frågor och inte göra gemensam sak över partigränserna för att vårdpersonal ska slippa arbeta ändlöst med enbart konsekvenserna av  pizzaälskande, rökande och stillasittande patienter som själva inte inser vad de behöver? På nära håll av vårdfolk jag känner med olika professioner beskriver de hur de känner sig frustrerade av patienter med livsstilsrelaterade sjukdomar som ofta återkommer till vården men inte slutar med sina ovanor. Personalen har varken tillräckligt med uppdaterade kunskaper eller tid och utrymme att arbeta preventivt. Visst är det märkligt att de begränsade resurserna för preventiv medicin inte på långa vägar står i proportion till de resurser den allt sjukare rökaren och pizzaälskaren som återkommer till sjukvården för diverse sjukdomar från stroke, kol, hjärtsjukdomar, ångest och depression utan att tillfriskna?

    Det Maria inte nämner i denna bok är mina funderingar hur radiovågor som wifi påverkar hälsan, hur låga gränsvärdena är i Sverige jämfört med internationella rekommendationer, att i andra länder förbjuds tekniken i vissa områden och att ingen vet hur hälsoeffekterna blir med det 5G-nätet som aktiveras 2019, men det återkommer jag kanske till någon annan gång.

    Självinsikt från oväntat håll - om pacing

    8 nov 2018

    Att en maskin skulle leda till självinsikt var en överraskning. Den trettifemåriga symaskinen som troget varit i tjänst utan service betedde sig som en utmattad i kris. Som jag. I nästan lika många år har jag ångat på och förväntat mig att alltid vara uthållig, välfungerande och leverera. Utan tillräckligt med återhämtning. I decennier har jag somnat samma sekund jag lagt mig på kudden varje kväll och trott att det är naturligt. I många år har jag inte insett vikten av att pausa efter varje aktivitet, bara vara utan att göra och förstå hur kreativitet blir till. Symaskinen kraschade på ett synbart sätt. Eftersom min symaskin alltid fungerat har jag också kört med den i hög hastighet på samma sätt som med mig själv då jag alltid snabbt velat komma i mål. Ett draperi i lapptäcksteknik skulle bli till inför en familjemiddag så arbetet blev intensivt och pågick i dagar och symaskinen levererade under timmar av arbete. Under en kort paus för att dricka vatten ser jag på avstånd hur maskinen börja sy i tyget av sig själv. Instinktivt drar jag elsladden ur kontakten och undrar förvånat hur det gick till. Var det min avlidne mor som gillade att sy som spelade mig ett spratt? En intensiv branddoft sprider sig i rummet. Maskinen är kall men jag hittar inte källan till odören. Öppnar balkongdörren och på väg tillbaka till maskinen ser jag en rökpelare ur pedalen! I ett dygn får pedalen ligga på balkongen med rädslan att den skulle självantända. 

    Pacing är ett begrepp som används för hjärntrötta för att resurshålla sin begränsade energi. Att hitta den nivå för dagliga aktiviteter som i bästa fall leder till att nästkommade dag innebär ökad energi. Begreppet har jag hört talas om men trots dagsscheman har metoden inte fungerat när vikten av paus och vad som är återhämtande aktiviteter inte sjunkit in hos mig. När rökpelaren stod ur pedalen och min syster skämtsamt kommenterade händelsen med att jag fått sällskap av en annan utmattad föll poletten ner och jag insåg vad jag behövde göra. Skyndsamt gjorde jag ett veckoschema i Excel med grafer för trender, registrering av morgonpuls och poängsättning av mina symtom för analys. Efter några veckor av förbättringar av programmet blev det tydligt hur viktigt det är med vardagliga rutiner för att varva aktivitet med vila, vad vila innebär för mig och hur många poäng jag bör understiga per dag för att inte förvärra mitt tillstånd. Det tog åtta år att komma till självinsikt och de har jag att tacka är min kära systers reflektion och fina förmåga att se det humoristiska i olika situationer liksom min gamla symaskins uppenbara effekt av vad som händer när ett system är under hård påfrestning länge. Nu kör jag maskinen en halvtimme i taget och låter den vila och personligen försöker jag behandla mig på liknande sätt.  

    http://www.rme.nu/om-me-cfs/behandlingar/pacing 

    Tidig morgon

    23 okt 2018

    Några rader ur RSMHs nyutkomna bok "Utan dig finns inget jag" och psykiatrikern Claes Anderssons dikt "Credo":

     

    Förtvivlan

    delad av många

    förvandlade den till förtröstan

     

    Det är tidig morgon och försöker fokusera mig på något. Efter en månad med fyra timmars sömn i snitt är de tidiga vakna timmarna svåra så när jag fångades av dikten i väntan på avfärd till doktor Ursula Flatters släppte tungsinnet. Förtvivlan...delad av många. Jag är inte ensam i min färd på livets väg. Även jag har ett liv även om många delar saknas som sammanhang med andra, energi som räcker hela dagen och förtröstan.  Ibland glimrar det till och missmodigheten släpper sitt grepp för en stund. Varje gång jag stannar upp blir mitt underliggande sinnestillstånd tydligt men till skillnad från tidigare i mitt liv då jag hela tiden undvek pauser så tvingar jag mig nu till att ha kontakt med kroppen och alla mina sinnen. Stannar upp korta stunder, för längre pauser ökar min oro. Pauserna är nu flera om dagen från att inte ha funnits alls sen barnsben långt upp i fyrtioårsåldern. Förra veckan lyckades jag ta en eftermiddagslur vilket jag inte kunnat eller velat tidigare.

    Konstaterar nöjt, att förmågan att stilla mig och lyssna inåt kan jag nu göra när jag vill i trygga miljöer. "Monkey Mind" har sällan makten över mig längre. Bara när nervsystemet blandar ihop då med nu kollapsar jag, förlorar kontakten med kroppen och kan inte kommunicera. Väntar spänt på det ögonblick när jag kan vara lugn även i det tillståndet. 

    I boken "utan dig finns inget jag" som är en visionsbok om psykisk hälsa och psykiatri har RSMHs ordförande Jimmie Trevett skrivit ett avsnitt "Med hopp om framtiden". Det avsnittet kanske stärker öven mitt hopp mera, för nu vet jag åtminstone att jag inte är ensam och känner mig förenad med människorna. Ska läsa resten av boken senare, för nu ska jag ha mitt morgonkaffe och sen bege mig till Järna för att reda ut om min sömnstörning kan vara hormoniell.

     

     

     

    Om depression: ketaminstudien och självskattningsformuläret MADR-S

    2 okt 2018

    Med lite erfarenhet av ketaminstudien på Karolinska Solna och funderingar kring vilken hjälp jag kan förvänta mig för att behandla depression kan jag äntligen förhålla mig till tillståndet. Förutom rätt mat och rörelse med rätt intensitetsnivå kommer fokus vara på aktiviteter som inte förvärrar mitt tillstånd och försöka minska hjärntröttheten. Jag tror nämligen att mina läkare i psykiatrin missat vissa faktorer för snabbare återhämtning och det för att de har haft svårt att få en helhetsbild av mitt mående då jag länge inte fick ha en läkare som är villig att se till hela människan Ulrika.

    Två veckor har passerat sedan de mest intensiva tre dagarna inleddes i ketaminstudien och undrar hur studien påverkas av faktorer som forskarna har svårt att isolera. Har min koncentration förbättrats, tungsintheten minskat och lugnet ökat av den uppmärksamhet jag fick under deltagandet i studien? Hur har mina egna funderingar och beslut under studien påverkat resultatet?

     

    Kritik av ketaminstudien

    Berodde den korta förbättringen på all den uppmärksamhet jag fick under de tre dagarna, det goda mötet när personalen inkluderade mig i hur studien fortskred och var transparenta för hur dagarna skulle läggas upp? Flera bidrog också till ett särdeles extra gott bemötande som när den personliga och empatiska sköterskan följde mig till S:t Görans sjukhus för hjärnstimuleringen och läkaren Mikael som snabbt svarat på mina frågor och återkopplade. Mitt hjärta blödde av omsorg efter dessa möten och jag inte är van vid. Under flera veckor och speciellt under tre dagar för studien hade jag ett sammanhang bland människor där min närvaro var central.

    Studien är dubbelblindså personalen på Karolinska Solna vet inte vad jag fick. Eftersom jag fortfarande inte fått bekräftelse på att det var ketamin jag fick första gången funderar jag mycket på vad placeboeffekten beror på. Om det var placebo jag fick, hur är det ens möjligt att uppleva det jag gjorde som övergick all fantasi jag kan mobilisera?  Eftersom jag bestämt mig bli frisk kan tanken styra resultatet, för själva ketaminstudien har jag mest sett som en inkomstkälla snarare än en långsiktig lösning. Studien leder inte till behandling för min del då Socialstyrelsen inte godkänt ketamin.

     

    MADRS-S

    Vad gäller MADR-S som självskattningstest för att utvärdera depression är det dags att tänka till om det är ett bra sätt för mig att utvärdera mitt mående och förklara för läkare hur jag har det. Med en rejäl funderare vad testet får mig att tänka på när jag besvarar det inser jag att det inte är depression utan andra problem som trauma och ätstörningen (troligen orsakad av trauma) som ger höga poäng. Speciellt tänker jag på fråga 2, 3, 4, 7 och 8.

    Varje månad har jag använt självskattningstestet MADR-S för att avgöra om hur deprimerad jag är. Genom åren har jag haft mellan 25 och 30 poäng som visar medelsvår depression utom för perioder då det varit betydligt mer. Skillnaden efter två ketaminjektioner är inte stor även fast överläkaren Mikael Tiger ansåg förändringen före och efter ketamininjektionen var ''dramatisk'' och effekten har hållit i sig 3-4 dagar.

    Fråga två i testet besvarar jag alltid med tankar hur jag hanterar triggande miljöer pga mina trauman som jag inte har kontroll över och handlar därför om PTSD och inte depression. Sömnen som fråga 3 behandlar är också en stressrespons av PTSD och otrygghet i att sova ensam så det handlar inte heller om depression. Fråga 4 om matlust är alltid dålig och är sannolikt ett resultat av dåliga sexuella erfarenheter en gång när jag var i sextonårsåldern. Det känslomässiga engagemanget har jag svarat olika på beroende på livserfarenheter över lång tid som att förr var intresset för allt i världen stor men numera har jag valt bort mycket medvetet för att orka göra det som leder till tillfrisknande, vilket gör att jag aldrig besvarat frågan utifrån känsla utan snarare rationellt tänkande. Sällan tar jag beslut ur känsla. Nummer åtta skapar alltid irritation för förtexten till frågorna behandlar skuld, ekonomi och hälsa medan frågan berör annat som framtid, mitt egenvärde och misslyckande. Sex poäng ger svaret "Jag ser allt i svart och kan inte se någon ljusning. Det känns som jag var (!) en alltigenom dålig människa och som om jag aldrig skulle få någon förlåtelse för det hemska jag gjort". En högst irriterande fråga med andra ord som jag besvarar olika från olika vinklar från gång tillgång. 

    Att resultatet oftast leder till en rekommendation till antidepressiv medicinering får mig att fundera om det fanns finansiella intressen vid utformandet av testet. Kanske är svarsalternativen utformade så de flesta som fyller i det visar sig ha problem?

     

    Mina slutsatser

    Om ketamin, andra antidepressiva mediciner inte fungerar och jag har kroniska besvär som aldrig lämnar mig trots alla insatser jag gör, vad gör jag då?

    Redan har jag börjat suggegera mig till att tänka att jag redan är frisk och tillsammans med mitt nyvunna funktionsmedicinska tänk kan det vara tillräckligt för tillfrisknande. Jag har också läst på om pacing, spoon theory mm i och med att jag är remitterad till Stora Sköndal för utredning av ME/CFS har jag gjort ett energischema som hjälpt mig inse att jag pressat mig för mycket hittills, så det blir svårt med tillfrisknande om jag inte tänker till och radikalt beter mig annorlunda. Och det har jag gjort den senaste veckan.

    Jag har känt att jag är färdig med mina försök att anpassa mig till storstadslivet i hopp om att få ett välbetalt jobb och nu är jag därför helt ointresserad av alla aktiviteter som inte är till gagn för mitt tillfrisknande. Dessutom har jag mer eller mindre tagit beslutet att flytta till Visby och orienterar mig nu att skapa ett sammanhang där oavsett om min släkt etablerar sig där eller inte. Det finns ingen anledning att fortsätta exponera mig för miljöer som ökar min stress där jag ständigt är omgiven av främlingar som triggar min PTSD, gör det omöjligt att vara lugn i mörkret och ha kraft kvar efter en resa med tåg till den aktivitet jag åker till.

    Vid den senaste vistelsen i Visby kunde jag konstatera att att min vakna dygnsmedelvilopuls minskade med cirka fem hjärtslag per minut och så lågt har jag inte legat sedan jag började att använda en pulsmätare 24-7. Den insikten tillsammans med det faktum att jag räcker längre varje dag på Gotland än i Stockholm där jag bor får mig att sluta stressa för att jag inte kan bli frisk snabbare.

    Med alla dessa tankar inser jag dessutom att min ekonomiska situation, avsaknaden av en känsla av sammanhang med meningsfullt arbete eller sysselsättning gör att ingen medicin i världen kommer att hjälpa mig må bättre så jag behöver ha en realistisk syn på vad mediciner kan göra. Därför är det inte helt enkelt att vara läkare för att hjälpa mig må bättre när de faktorerna bara kan styras av mig. Att vänta på Arbetsförmedlingens hjälp att hitta arbete som i bästa fall leder till arbete för att sortera papper eller springa andras ärenden ger mig mest lust att skjuta mig själv innan det händer. Hellre sorterar jag papper och pennor på Gotland om jag inte förmår bättre.

    http://norrastockholmspsykiatri.se/Om-oss/Press/aktuellt/har-du-depression-och-behandlingen-inte-har-hjalpt/ 

    http://www1.psykiatristod.se/Psykiatristod/Psykiatriprogram/Depression1/Skattningsskalor/ 

    Halleluja, livslång depression släpper med ketamin!

    22 sep 2018

    Med sinande ekonomiska resurser letade jag inkomster via nätet i väntan på att få återkomma till lönearbete. Av en slump fann jag en studie jag kvalade in för och kunde få 3000 kr för. Studien handlade om ketamin till personer med terapiresistent depression. Först efter jag beviljats deltagande och jag delgav min entusiastiska läkare vad jag skulle göra tänkte jag att jag också möjligen kunde bli hjälpt. Tänk, vad pengar kan göra ;)

    Utan den ekonomiska ersättningen hade jag inte fullföljt studien. Med vad jag vet nu hur jag reagerade skulle jag begära minst 5000 kr som plåster på såren efter flera panikattacker i MR-kameran och under PET-undersökningen liksom upplevelserna vid själva ketaminbehandlingen. Traumaterapeuten tror jag hamnade i ''Freeze'' eftersom jag inte kunde röra kroppen och kommunicera men ändå hörde allt som pågick i rummet. Vid den första injektionen fick jag inte veta om det var ketamin eller inte men efter några minuter fanns det inga tvivel på att det var ketamin jag fick! Vilken tripp!

    Jag kan förstå varför vissa blir så förtjusta i droger när flödet av kreativitet känns oändligt, spontant och vackert. Allt jag lärt mig fanns tillgängligt på en och samma gång. Musiken upplevde jag med färg, samtalen med sjuksköterskan som övervakade injiceringen gav en intensiv känsla av samhörighet och jag kunde återminna mig det ögonblick jag kanske varit som mest lycklig, under en jazzfestival i Schweiz med kända artister som George Benson och Chaka Khan i sällskap med spännande personer som öppnade fönstret för att förstå och uppskatta jazz, i en miljö med utsikt över Genevesjön och palmer - en behaglig sommarkväll utan slut. Glädje är en känsla jag inte upplevt så starkt sedan kanske den upplevelsen - 1992.

    Samtidigt var flödet okontrollerbart och jag pladdrade hela tiden utan urskillning, inte minst i rädslan för att jag skulle förlora verklighetskontakten när rummet jag befann mig försvann och det enda jag kunde uppfatta var sköterskans samtal med mig. Kroppen hade jag ingen uppfattning om och när slutet av injiceringen började ta slut efter 45 minuter insåg jag att jag inte ens kunde ta mig ur sängen och blev panikslagen inför att någon skulle ta beslutet att jag skulle skrivas in i slutenvård eftersom jag lovat mig att aldrig sätta min fot på en psykiatrisk slutenvårdsavdelning igen.

    Det slutade bra och när jag kunde sätta mig upp och yrseln släppte fick jag sjukresa kom återhämtningen till efterföljande dag som var den sista av tre dagar i studiens mest intensiva skede. På den tredje dagen efter ketamininjektionen berättade den sympatiske läkaren Mikael Tiger att från 32 poäng på MADRs-skalan till 19 som indikerar lätt depression var ändringen ''dramatisk''. Även den kognitiva testningen som genomfördes före och efter ketamininjektionen kunde jag själv konstatera att resultaten var avsevärt bättre, från första dagen när tankeverksamheten upphörde innan uppgifterna var genomförda till den andra testningen då jag på ett kreativt sätt kunde lösa alla problemen med få fel.

    Efter att ha googlat runt och läst diverse rapporter om ketaminbehandlingar till deprimerade kan jag konstatera att ungefär 75% av testdeltagarna svarar positivt på behandlingen vilket är enormt lovande för samhället som snabbare får friska individer och på individnivå minskar lidandet oerhört! Eftersom depression är en begynnande epedemi och WHO gissar sjukdomen kommer att toppa listan över sjukdomar 2030 i västvärlden kan ketamin vara ''The Shit'', åtminstone för de hårdast drabbade!

    När jag tog upp frågan om någon blivit bättre av ketamin i en Facebookgrupp tog administratören bort inlägget för att ketamin inte anses vara naturligt och därför inte kan ses som alternativ behandling, vilket får mig att förstå vikten av utbildning inte minst bland våra politiker för att sudda bort rädslan att diskutera lösningar i fall där behandlingen tangerar droganvändning och det inte finns bättre lösningar. Som diskussionen med CBD har jag insett att många som inte läst på blir triggade att ens tänka tanken att något som tidigare kallts drog eller att delar av en planta faktiskt kan vara hälsosamt och inte beroendeframkallande. Som med ketamin kan mirakel ske när behandlingen sker under kontrollerade former med medicinsk stöd, vilket jag är ett bevis på. 

    Min önskan är att våra beslutande politiker snabbt inser behovet av effektiva lösningar för att minska kostnader och lidande istället för att motverka lösningar som till exempel att pröva Cannabis vid PTSD under kontrollerade former även i lilla Sverige. Vad politikerna och andra beslutsfattare måste inse är att när många av oss som lider och inte får hjälp via den offentliga vården eller inte har råd att hitta privata lösningar i eller utanför landet försöker vi hitta egna lösningar i desperata försök att bli bättre.

    Efter min ketaminupplevelse är jag tacksam att jag prövade det under kontrollerade former för jag hade nog inte klarat effekterna mentalt på egen hand och definitivt inte kunnat minska depressionen på så sätt. Men fungerar inte ketaminbehandlingen för mig på sikt återstår Cannabis och det kan bli en riktigt tråkig erfarenhet när jag inte kan någonting om vad jag behöver, vilken kvalite jag får eller har någon som tar hand om mig efter trippen.

    Vad jag tar med mig oavsett hur långvarig effekten av ketamin blir, är att mitt sinnestillstånd kan bli annorlunda och att det inte är permanent. Tre dagar har gått och känner lugn när jag sitter ned och behöver vila, upplevt några sekunders lycka av att få dansa och kunna slappna av med en känsla av behag inför insomningen. Jag känner mig gråtfärdig när jag skriver för jag trodde, att de här upplevelserna för evigt var borta.

     

    http://norrastockholmspsykiatri.se/Om-oss/Press/aktuellt/har-du-depression-och-behandlingen-inte-har-hjalpt/

    http://www.who.int/news-room/detail/30-03-2017--depression-let-s-talk-says-who-as-depression-tops-list-of-causes-of-ill-health

    Den cirkadiska rytmen, intermittent fasta och ätstörning

    21 sep 2018

    Jag mår bäst av rutiner. En bra dygnsrytm ger bättre sömn, uthållighet och humör. Min kropp sänder mig då signaler som jag lättare uppmärksammar då de ofta återkommer vid ungefär samma tider varje dag, som när jag är trött eller hungrig.  Kanske de viktigaste signalerna att uppmärksamma dagligen vilka är grunden för allt annat i mitt liv.

    Numera lever jag efter en cirkadiansk rytm med allt fler nya rutiner allteftersom jag lär mig. Som den rastlösa människa jag varit kan också rutiner tråka ut mig men med åren har jag insett att det är just avsaknaden av rutiner som ökar min rastlöshet. Rastlösheten eller ångesten är också en signal för att det finns en obalans vilka liksom allt annat bör uppmärksammas för att kunna förstå och förändra beteenden, upplevelser och tankar hos mig själv.

    Den cirkadianska rytmen eller dygnsrytmen styrs av molekylära svängningar i våra celler. Svängningarna styrs inte av våra liv i städer med förväntningar om att ständigt prestera från tidig morgon till sena kvällen - utan än större faktorer. Därför är vi predestinerade att må bättre om vi är medvetna om när gryningen börjar och förhåller oss till den genom att till exempel gå ut och promenera eller motionera före vi äter. Våra celler noterar att det är morgon genom ljuset, sätter igång systemen i kroppen genom rörelse och på så sätt tar också kroppen bättre upp näringen vi ger den när vi sen äter dagens första måltid. Länge har våra förfäder levt på detta sätt vilket naturligtvis våra kroppar vi ärvt är gjorda för om vi vill leva optimalt.

    ''Förutsättningarna att överleva är kort sagt bättre för den som är vaken när det är lättast att hitta föda, och som drar sig undan när det är störst risk att bli attackerad.''

    Med andra ord bör vi vara aktiva på morgonen och minska på intryck och aktiviteter i god tid innan läggdags för att kroppen ska få förutsättningar att återhämta och bryta ned det vi gett den sig på bästa sätt, både fysiologiskt och mentalt.

    På funktionskliniken Nordic Clinic som jag får råd kring detta rekommenderas jag också att äta med  intermittent fasta eller som det på svenska oftare benämns som periodisk fasta, något som några av oss gör  utan att tänka på det. Varje morgon när vi äter första måltiden bryter vi nattfastan. Tänk på vad det engelska ordet för frukost består av (Breakfast =  Brake fast) så inser du kanske bättre vad fasta är. 

    Intermittent fasta eller periodisk fasta minskar inflammationer och småätande om du ger kroppen rätt näring liksom undviker de värsta matfällorna. Inflammationer är boven för många sjukdomar som den offentliga vården inte bidrar till att hjälpa människor förstå men behandlar effekterna av som psykisk ohälsa, autoimmuna sjukdomar, läckande tarm, hjärtsjukdomar och många många fler. Jag äter mellan 11 och 19 varje dag och som följd har jag fått bättre koncentrationsförmåga, jämnare humör och utan att sträva efter det minskat 10 kilo i vikt i år.

    Min kostomställning i år har såklart också påverkat mitt mående i vilken jag uteslutit spannmål, socker och mjölkprodukter. Med denna ändring till rätt sorts fetter, en rimlig mängd protein av viltfångat och ibland bönor/linser/ärtor med mycket grönsaker och frukt har hetsätningen upphört!! Hetsätning uppstår när hjärnan skriker efter näring och att stå emot sådana impulser har ingenting att göra med viljestyrka utan är en effekt av att hjärnan stänger ner logik och förnuft för att leda dig till snabbt intag av energi för att överleva! Det tog ett tag för mig att inse och acceptera att jag svalt trots att jag var överviktig och försökte först "normalisera" mitt ätande genom stöd från en ätstörningsklinik men där försämrades mitt mående då jag förväntades äta sex gånger per dag som en missvisande rekommendation till en diabetiker liksom att jag inte fick motionera. Råd som kanske hjälper en döende anorektiker men knappast någon annan med ätstörning. Personer med utmattning och ätstörningar rekommenderas inte att ägna sig åt periodisk fasta av vissa, tvärt emot vad jag nu alltså rekommenderas av läkare inom funktionsmedicin! Jag vet och känner att jag mår bättre på alla sätt av att äta så här, inte minst genom att allt tid jag ägnat åt att tänka på mat har stillats och det är sååå skönt att inte ständigt tänka på mat!!

    Vad jag har kommit fram till är att den som drabbats av utmattning och ätstörning såklart inte ska utsätta sig för svält som stressar kroppen eller om utmattningen och depressionen är svår,  men när rutinen är daglig och inte som 5:2-modellen då kroppen under två dagar i veckan får minimalt med näring är det rimligt att kroppen anpassar sig efter en tid. Dessutom ska du som funderar om hur det kan påverka dig ha helhetstänket för din livssituation innan du gör en stor omställning vare sig det gäller mat, relationer eller rutiner. Är du mitt i en skilsmässa eller någon plötsligt lämnat dig som exempel, kan det bli extra utmanande att också göra en stor kostomställning samtidigt. Börja med något och gör det försiktigt så dina chanser att lyckas blir så stor som möjligt.

    1. Det jag rekommenderar är att du först börjar röra dig lite varje dag och helst på morgonen samt och tackar dig själv att du har försökt och att om något inte blir som du tänkt dig att morgondagen ger en ny chans att göra annorlunda.
    2. Det andra är att du ser till att sömnen blir så bra som du kan och ska sträva efter att sluta med sömnmedel om du tar sånt, när du har tillräckligt bra rutiner. Skaffa gula glasögon om du till en början inte kan sluta pilla på din mobil ända tills du somnar eller titta på tv/dator. Se sen till att du är borta från allt blått ljus minst en timme innan sänggåendet. Gå och lägg dig samma tid varje kväll tills du fått bra sömn. Sen gör ett undantag en gång i veckan helst när du är ledig dagen efter inte så mycket. Stäng av wifin med timer så blir det än svårare att ta upp nattliga dåliga vanor.
    3. Se över vad du äter och gör vad du kan för att föra in lite bättre näring varje månad.
    4. Fundera hur dina tankar och känslor styr dina beteenden och fundera hur du bäst kan förändra allt som tar energi, ger dåligt samvete, skuld & skam. Lär dig sen att acceptera det du inte kan ändra och släpp de tankar som inte leder dig framåt till ett bättre liv.

    I mitt fall var situationen för mina beslut komplicerade av utmattning, depression, ätstörning och posttraumatisk stressyndrom men eftersom jag har fått stå ensam i mina beslut och jag själv är noga med att följa upp konsekvenserna av mitt handlande har jag fått mina erfarenheter ibland med tuffa konsekvenser men tagit mig ut på andra sidan. Sidan där det är värt att leva. 

    ---

    https://ki.se/nyheter/ki-forskare-cirkadisk-rytm-paverkar-nastan-alla-funktioner-i-cellen

    https://www.mindbodygreen.com/articles/ntermittent-fasting-to-calm-inflammation-free-yourself-from-food

    https://www.psychologytoday.com/us/blog/hunger-artist/201411/the-fast-diet-fast-route-disordered-eating

     

    Vad politikerna aldrig diskuterade inför valet

    14 sep 2018

    Många med mig lider av sjukdom som anses vara kronisk. Några av oss har också flera diagnoser och har blivit sämre på grund av att samordning av en ansvarig läkare saknas. Inte få av oss har dessutom blivit vårdskadade på grund av biverkningar eller felaktig vård.

    Jag sliter i mitt hår och undrar varför den offentliga vården inte kan bättre liksom att viktiga frågor om vården helt uteblev i valdebatten av samtliga partier. Landstingspolitikerna är för övrigt osynliga under valdebatterna?! Trots att jag är uppvuxen med den svenska välfärdsmodellen och förstått att folkhälsan blir bättre när god vård är tillgänglig för alla, har jag förlorat tron på offentlig vårds förmåga att göra vissa av sina patienter friska.

    När jag dessutom förstått att en stor andel av de som blir sjuka också blir det på grund av uppväxtförhållanden och detta inte lyfts redan på första vårdbesöket med en generell enkät oavsett besvär för att sätta in rätt sorts vård förblir patienten sjuk onödigt länge. Förlängt lidande och stora kostnader för individ såväl som samhälle blir resultatet av felriktade insatser.

    Med mig som exempel hade en tidig upptäckt av PTSD besparat skattebetalarna mycket pengar och ett för min del livslångt lidande som också lett till terapiresistent depression och utmattning. Den offentliga vården har satsat på olika samtalsterapier och verkningslösa mediciner över ett decennium men har inte lyckats skapa en helhetsbild av mig som jag själv inte kunnat verbalisera förrän efter trettio år.

    Tack vare en summa pengar via ett arv har jag privat vård. Utan funktionsmedicinskt tänk med helhetsperspektiv på mina besvär hade jag kanske inte levt för jag hade förlorat hoppet att bli frisk efter åtta år som heltidssjuskriven. Utan alternativ till den offentliga vårdens bemötande och insatser kändes livet ha tagit slut.

    När behandlingen inleddes på den funktionsmedicinska kliniken kom förbättring redan efter två veckor. Med nya kunskaper via tester som aldrig gjorts i den offentliga vården syntes mina brister tydligt och jag började ta rekommenderade tillskott, uteslöt konsekvent spannmål, mjölkprodukter och socker liksom inledde periodisk fasta och startade fasta rutiner för sömn, rörelse och användning av blå skärmar. Eftersom jag tidigare alltid varit hälsomedveten och tränat regelbundet behövdes med andra ord små ändringar till förbättringen kom. Förbättrad sömn, mer energi, kortare återhämtning, stabilt humör, en oväntad och positiv viktnedgång och framförallt tillgång till förmågan att planera dagen och kunna fokusera på livets utmaningar igen ger mig hopp.

    Samtidigt är jag förbannad över att det tog så lång tid att bli bättre med så små medel, att behöva betala för förändringen ur egen ficka och vilka enorma kostnader det kostat samhället att ha mig sjuk så länge. Om bättre adekvat hjälp funnits i den offentliga vården hade jag valt den kost jag nu rekommenderats sedan länge istället för dietisternas ständiga tjat om att normalisera mitt ätande med spannmål, socker och mjölkprodukter. De ger fortfarande kostråd om att äta sex gånger om dagen vilket inte ger kroppen tid att återhämta sig enligt senaste forskning inom funktionsmedicinen.

    Om valfriheten för vilken metod som passar mig bäst funnits hade jag också kunnat känna mig säker att få behandling på Sveriges enda specialistklinik för sexuellt utsatta men som landstinget felaktigt anser inte behövs för att kompetensen redan finns. Nu hade jag tur och är en pro bono patient på specialistkliniken Wonsa men vet inte hur länge jag får stanna där på såna premisser! Kliniken Wonsa har en lång kö av patienter som inte blir hjälpta av landstinget och i vissa fall fått behandlingar som förvärrat måendet då de tvingats tala om övergreppen för tidigt och inte erbjudits stabiliserande behandling i tekniker som till exempel ''Somatic Experiencing''. ''TRE'' och ''Lifespan Integration''.

    Fördelen med att vara patient i privat vård är om jag inte är nöjd och inte kan komma överens med behandlaren så blir det ekonomiskt kännbart för vårdenheten att jag slutar komma. Vårdgivaren blir med andra ord mån om jag är nöjd med vården och blir villig att finna lösningar. Om du inte är nöjd i den offentliga vården kan det vara svårt att byta vårdgivare om du har flera diagnoser och dessutom bor på en mindre ort med få vårdgivare. Dessutom är det färre som är beredda att klaga när de är i beroendeställning till exempel till en enhetschef på en slutenvårdsavdelning vilket kan få direkt påföljd med snorkig attityd och ignorans från personalens sida. På sin höjd kan du få en ursäkt med att personalen djupt beklagar det inträffade men förvänta dig inte några förslag till lösningar. Det är ett stort problem i den offentliga vården att en patient inte kan få objektiv bedömning av klagomål. Patientnämndens roll är bara att att förmedla, IVO tar bara de absolut värsta fallen och HSAN tar inte emot anmälningar av enskilda längre.

    Tacksam är jag för att det finns privata alternativ när den offentliga vården gick bet, men det stör mig oerhört hur lång tid det tog innan jag blev bättre och att alla inte ska få må bra med den vård som erbjuds i den offentliga vården. Alla har inte förmågan att förstå vad som behövs eller kunskapen att sovra i havet av hälsoråd som finns och behöver därför lära sig vilka livsstilsfaktorer som leder till tillfrisknande och bättre hälsa. Men först måste läkarna utbildas i helhetstänk, bättre samordning med EN ansvarig läkare vid flera diagnoser, nutrition och åtminstone betala ur egen ficka när de klantar sig eftersom politikerna tycker att det blir för dyrt med utökad patienträtt och bättre ekonomisk kompensation vid vårdskada.

     

    Neuroplasticitet

    13 sep 2018

    Vaknade energilös och inspirerad vilket är en oväntad kombo. Kroppen är sliten av mångårig sömnbrist, det värker i lederna och jag önskar att jag var död. Ändå har jag en väg att gå på för mitt tillfrisknande så det är hoppet jag lever av via funktionsmedicinen. När jag blev brutalt utkastad från slutenvården två gånger under loppet av två dygn i november förra året och insåg att jag aldrig skulle få bra hjälp via den offentliga vården hade jag bara två vägar att gå. Eftersom jag prövat att ta livet av mig flera gånger och misslyckats så är det egentligen bara att slipa på vanorna kring allt jag vet för att vilja leva och inte bara överleva varje dag.

    Har börjat läsa en spännande bok av Joe Dispanza med titeln ''Tänk dig frisk'' och tillsammans med innehållet ur den och rekommendationerna från Graeme Jones och Linus Mårtensson på Nordic Clinic kan det bli bättre. Dessutom påbörjar jag ett försök att behandla min terapiresistenta depression i Johan Söderlunds och Mikael Tigers ketaminstudie på Karolinska nästa vecka som åtminstone redan gjort min läkare glad genom att han entusiastiskt vill veta hur ketamin påverkar mig.

    Om det är så att tanken styr själva bildandet av nya nervbanor och påverkar måendet så innebär det att jag kan tänka mig frisk! Mirakel har skett förr men kanske är det bara genom att på ett vetenskapligt sätt förstå vad som sker i kroppen som en gammal metod för tillfrisknande blir känd och erkänd av flertalet. Meditation som jag redan utövar kan leda mig till tillfrisknande! Kanske kan jag må bättre än jag någonsin gjort! Tjohoo!

    Sedan en dryg vecka har jag satt Graemes råd i praktiken med bättre cirkadisk rytm för ökad sömnkvalite, matintag mellan 11 och 19 varje dygn för att kroppen ska få chansen att återhämta sig och ta hand om rester som det är tänkt och utföra någon form av fysisk aktivitet helst utomhus på morgonen!

    Ketaminstudien är mycket intressant trots att jag från början bara ville delta för att jag får ekonomisk ersättning. Jag hade nämligen lovat mig själv att aldrig pröva fler konventionellt uprövade antidepressiva mediciner eftersom de varit verkningslösa i ett decennium och dessutom ger biverkningar.  Ju mer jag läst på inser jag att ketamin kan ha en effekt på mig.

    Sen är det bara att tålmodigt utöva yoga, praktisera tacksamhet och acceptans, äta skita och sova rätt i bästa fall omgiven av människor som kan stötta, skratta och själva har fokus på allt som är möjligt att göra i livet. I den 18 månader långa väntetiden till behandling på ME/CFS-enheten Stora Sköndal hoppas jag har fått bukt på alla mina kroppsliga obalanser vilket i bästa fall raderar bort depressionen, utmattningen och nu den misstänkta ME/CFS-diagnosen.


    Höstens funktionsmedicinska utmaning

    27 aug 2018

    Vet inte varför jag grät i slutet av dagens möte med både allmänspecialisten Linus Mårtensson och stockholmskliniken Nordic Clinics grundare Graeme Jones för de var vänliga och mötet var späckat av information på både svenska och engelska. Vad jag vet, är att de kommande sex veckorna blir späckade av pulsregistering, en kost liknande paleo mellan klockan 12 och 18 dagligen och initialt troligtvis huvudvärk tills kroppen kommit in i keto. Jag ska dessutom öka D-vitamin till 10 000 IE, 200 mg Q10, Oreganoolja och ta Taurin (1) som tros vara bra vid oxidativ stress. Dessutom ska jag träna på morgonen för att ... jag jag kommer inte ihåg men jag antar det är vad vi människor gjort i årtusenden, nämligen att stiga upp och gå ut för att leta föda och sen äta. Som vi är utvecklade vilket ger våra organ tid för vila och reparation. Att stoppa i sig mat i tid och otid mer än 2-3 ggr per dag låter inte tarmarna och magen att smälta maten som den ska. För att veta exakt hur kroppen har det ska jag ha en monitor på mig för att mäta pulsen 24-7. Därefter kan Nordic Clinic ge mig råd hur jag ska träna. Träna på den nivå jag klarar och inte försämrar mitt tillstånd. För träningen är A och O för god hälsa. Till sist är det gula glasögon som gäller efter 20:00 för att det blå skenet inte ska störa min sömn, för att sköta den cirkadianska rytmen (2). För sömnen är viktigt som vi flesta vet men slarvar med av många anledningar. Önska mig lycka till!

    (1) https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/17053427
    (2) https://sv.wikipedia.org/wiki/Dygnsrytm


    Lägesrapport

    20 aug 2018

    Sommarvärmen är över och tillbaka till vardagsrutinerna som sjukskriven finns tid för eftertanke. Den ständiga ångesten och oron för kaos hålls i schack genom att jag håller mig hemma så mycket som känns uthärdligt, samtidigt som min terapeut Kim tränar mig veckovis med att hitta allt som lär nervsystemet att faran är över. Att leva i nuet har varit för smärtsamt då känslor blir tydliga och bara återminner om fasorna, övergreppen och förvirringen i att inte veta att det går att må annorlunda. Så kan en dag med PTSD se ut. Lyckligtvis har jag insett att det finns en väg ut genom tunneln och att väl i ljuset är tillvaron radikalt annorlunda. Den tanken har hållit mig vid liv en tid. Depressionen är konstaterad som terapiresistent vilket gjort att jag vänt medicinerna ryggen efter ett decennium av otaliga försök men med en plats i en Ketaminstudie känner jag hopp om att åtminstone under studien kan få uppleva en stund som det känns för de flesta utan depression. Det är svårt att veta hur livet kan vara när det är normalt då jag antagligen varit deprimerad sedan barnsben. Tacksam är jag ändå, för att sömnen radikalt förbättrats efter hjälpen på en funktionsmedicinsk mottagning inletts. Efter åtta år av dålig sömn har jag längre inga uppvaknanden under nätterna, en sömncykel längre per natt och allt mer sällan i behov av sömnmedel - allt tack vare en rigorös undersökning av alla symtom jag har som behandlas av samma läkare och lett till individuellt utvalda kosttillskott med aktuell forskning i framkant.  Med mycket tur lättar utmattningen snart men sen sommaren med tillkommande ledvärk 24-7 har jag inga förväntningar för närvarande. Jag kan numera acceptera ett liv på tvåans växel men vet inte hur länge jag står ut med att ha en ekonomi som gör att jag ständigt funderar på hur jag ska få in pengar för att kunna betala för oförutsedda utgifter.

    Offentlig vård är inte längre ett alternativ då de misslyckats med att hjälpa mig till tillfrisknande och dessutom förvärrat mitt tillstånd. Händelserna i samband med två utskrivningar från slutenvården på Huddinge sjukhus inom loppet av två dygn i december 2017 är dagligen i mina tankar. Jag kommer aldrig att få upprättelse, bättre vård eller förtroendet tillbaka till slutenvårdspsykiatrin. Min anmälan till Patientnämnden har inte lett till att konflikten lösts eller att jag fått upprättelse vilket gör att jag inte ens kan vara uppriktig med min nuvarande läkare ifall jag återfår mina suicidtankar vilket kan riskera att jag skrivs in på en slutenvårdsavdelning igen. Stressen inför att hantera mina dödstankar på egen hand är stor för jag vet vad jag är kapabel till när jag väl bestämt mig för något, så när kombinationen av viljan att dö och en impuls att försöka göra slut på mig själv kommer så är mitt liv finito. Inte ens min systers IVO-anmälan om min slutenvård för samma händelser som jag skickade till Patientnämnden har lett till utredning utan skickats tillbaka till dem som utförde vården. Den utredningen kan bli allt annat än objektiv.

    En patient är rättslös idag när vårdskada uppstått. Inte ens som i mitt fall är IVO ens beredd att försvara mina intressen utan de låter de vargar som bet mig att besvara klagomålen. HSAN kan jag inte vända mig till efter lagen ändrades och disciplinpåföljderna togs bort. Ingen kan längre ställas till svars för tjänstefel. Varför ska vårdpersonal undantas från ansvar när deras beslut kunde ha lett till någons död? I mitt fall handlar tjänstefelen om två utskrivningar som gjordes av läkare på M77 och PIVA i det tillstånd jag var i. Vid utskrivningarna talade inte läkarna till mig trots att jag bad om det. Efter kaoset som uppstod på M77 skrev läkare på S:t Görans psykakut in mig samma dag till PIVA så en läkare ansåg att jag skulle in och två ut. Konsekvensen av dessa händelser är omfattande. Det första är att jag sannolikt inte levt idag om inte Polisen tvingat mig till S:t Görans. Det andra är att jag inte längre har någon tillit till att den offentliga vården kan hjälpa mig. Det tredje är en följd av de första två då jag dagligen ägnat dessa händelser tid under åtta månader och insett att det inte finns plats för såna som jag som har flera diagnoser. Den offentliga vården har misslyckats med att hjälpa vissa patientgrupper så därför följer jag valet med stor omsorg.

    Hittills har inget parti utom ett presenterat var de står i frågor vad gäller att väsentligen förbättra psykiatrin så personal kan ställas till svars för tjänstefel, öka rättssäkerheten för vårdskadade eller lösa systemfel i vården som kräver både starkt ledarskap över tid med gemensamma regler över hela landet och oberoende kontrollinstanser med befogenhet att skydda individens rättigheter.  

    Den föregående generaldirektören Aud Sjöqvist på HSAN menar att patienten inte kan få oberoende prövning av sina anmälningar för att personalen med Läkarförbundet i spetsen inte ska behöva vara rädda för förlora sitt arbete om de begår fel. En märklig inställning och myndighetsövergrepp att försvaga patientens rätt!  Läkarförbundets representant Elin Karlsson menar att borttagandet av disciplinpåföljden ökar utrymmet för att belysa organisationsmissar men min kritik är att patientens och i mitt fall så glöms mina individuella behov bort och de som utreder har glömt bort att finna lösningar som fungerar! Jag gissar, att det är först efter jag anmäler och lyfter frågan som de möjligtvis kommer att åtminstone vilja ha ett möte med mig igen. Deras chans att ställa något till rätta har passerat för efter åtta månader har de haft tillräckligt med tid för att lösa frågan. Jag kommer ALDRIG att söka psykiatrisk slutenvård igen.

    Det som saknas är svar på frågan om varför det som hände mig kunde ske, ett samtal om det skedda och hur vården tänker göra annorlunda vid en eventuell framtida slutenvårdsbehandling. Jag gissar, att många incidenter inte utreds för att personalen räknar med att den enskilde inte kommer att yttra sig och därför känns säkert inte heller lex Maria angeläget heller. Hur det är i mitt fall med lex Maria har jag inte fått svar på.

    Jag fasar inför tanken hur många i samma sits som jag som inte orkar eller vågar anmäla blir sämre i sitt mående när de känner sig rättslösa. 

    Källa: Tv4:s program Kalla fakta. https://www.tv4play.se/program/kalla-fakta/3970976 (ca 20 min in i programmet) 

     


    Försäkringskassan fördröjer och fördyrar tillfrisknande

    17 jul 2018

    Efter dagens samtal med en rehabiliteringskoordinator för återgång till arbete under sjukskrivning slår det mig att Försäkringskassans stela regelverk leder till flera konsekvenser för individen som tvingas till sjukpenning längre än nödvändigt. Kontraproduktivt, eftersom Försäkringskassans uppdrag är att snabbare skapa förutsättningar till lönearbete men sätter käppar i hjulen för den enskilde som försöker hitta egna lösningar för snabbare tillfrisknande.

    För min del är sjukskrivande läkare och jag överens om att det inte är aktuellt för arbetsträning utifrån Försäkringskassans regler om att det ska ske minst 10 timmar i veckan, fördelat på fem dagar.  Mitt skrivande är läkande men oregelbundet utifrån dagsform och passar inte in i mallen för vad som är rehabiliterande. Rehabkoordinatorn menar att ideellt abete som mitt skrivande skulle kunna vara anses som arbete och därför kan min sjukpenning reduceras om jag försöker aktivera mig även när det understiger tio timmar. Jag ensamstående, har varken barn eller djur och känner mig isolerad från samhället efter åtta års sjukskrivning så jag frågade rehabkoordinatorn om sysselsättning utförd hemifrån skulle passa in som arbetsträning med mitt skrivande för till exempel en förening, några timmar per vecka - men icke.  

    Det är flera problem med Fk: s inställning. Jag har svårt att bryta min isolering eftersom jag bara klarar av att mest sitta hemma då jag triggas av att ha okända människor nära mig eller inte klarar av många intryck samtidigt på grund av min ständiga beredskap för kaos. Med en uppgift hemifrån via min dator som jag kan utföra när dagsformen tillåter skulle ge mig en känsla av att jag gör något meningsfullt för mig och andra. Sådant arbete skulle kunna vara att debattera genom att skriva för en förening eller organisation, vara moderator för webbaserade forum osv. Eftersom ideellt arbete likställs med arbete hindrar Försäkringskassan min tillfrisknandeprocess, samtidigt som de hindrar mig att hjälpa andra. Rehabiliteringen blir onödigt långsam och kostsam för skattebetalarna då många snabbare skulle komma till lönearbete om de till exempel kunde få arbeta i timanställning och månadsvis redovisa arbetade timmar i efterhand för att sjukpenningen dras av i förhållande till arbetade timmar.  

    Att förstå en patients problematik vid utmattning, depression eller andra stressrelaterade sjukdomar är mångfacetterande och krävande även för en specialistläkare och än svårare är det för en handläggare på Försäkringskassan med administrativ bakgrund och när stela regelverk blir ett hinder måste reglerna ändras. Detta stela sätt att se på vad som kan betraktas som arbetsträning gör att patienter sannolikt mörkar för vad de gör under sin sjukskrivning och några arbetar kanske till och med svart så transparensen för förlopp och mående blir otydligt för dem som behöver en helhetsbild av vilken aktivitetsnivå individen klarar av. 

    Så, här sitter jag jag nu utan ett meningsfullt sammanhang med människor som jag kan ha en gemenskap med på regelbunden basis - faktorn som anses vara en av de kanske viktigaste faktorerna för snabbt tillfrisknande. Till hösten ska jag kallas till möte med handläggare på Försäkringskassan för samtal om alternativa lösningar i väntan på att jag kan arbetsträna minst tio timmar per vecka, vilket tidigast kommer att ske i september. Hade jag fått arbeta på timbasis hemifrån när jag själv har dagsform för det skulle jag kunna vara i arbete tämligen omgående. Nu ska jag sitta hemma ytterligare några månader och vänta på byråkraternas arbete kring mig. Dessutom har jag fått veta att det kan ta minst ett år innan jag kommer till arbetsträning. Tur är, att jag är rutinerad på att vara ensam sedan åtta år men jag är övertygad att många inte skulle klara det. 

     

    Har tillfrisknandet börjat?

    13 jul 2018

    Min sjukskrivande läkare Peder Björling lyfter huvudet och tittar förvånat på mig när jag berättar att jag sovit sex nätter i rad utan uppvaknanden och sömnmedicin med sex till åtta timmars sömn. Det är fem år sedan jag kan säga att jag sovit non stop, när jag fortfarande hade tryggt boende med hus och sambo. Peder undrade nyfiket vad den plötsliga förbättringen beror på och jag svarade, att den enda förändringen sedan två veckor har varit kosttillskotten som den funktionsmedicinske läkaren Linus Mårtensson föreslagit.

    Med närmare eftertanke har jag inte heller drabbats dagligen av hjärndimma, extrem energilöshet, kort stubin eller stunder av desorientering de senaste veckorna. Å andra sidan har jag inte heller exponerats för PTSD-terapin sen 14 maj då jag annonserade att jag inte tyade mer när jag försökte processa min vän Helenas begravning 17 maj efter hennes självmord. Idag var också första gången jag kunde konstatera ett inre lugn liggandes i en hängmatta med havsutsikt sen sjukskrivningen 2010.

    Säkert bidrar att jag sedan april har ett bra boende som är tryggt både ekonomiskt och ger mig en känsla av trygghet liksom den lågintensiva pulshöjaren med vattengympa två gånger i veckan. Den enda träning jag inte blivit sämre av. Med min omfattande kostomställning sedan januari har jag fått bättre tankemässig kapacitet för att strukturera vardagen vilket lett till att jag skriver mer och därigenom få en känsla av sammanhang med andra. Stundvis kan jag känna bibehållet lugn även bland andra människor och har länge tränat på att vara närvarande i nuet och i förhållande till min kropp så att jag snabbt kan konstatera när jag börjar hålla andan på grund av stress. På så sätt kan jag omdelbart konstatera och reglera oro med hjälpsamma tankar men oftast i yogisk andning som bäst ger effekt.  

    Så håll tummarna, för i höst får jag pröva mitt mående bland tusentals stressade människor i en stockholmsförort då jag också börjar terapin igen. Men till dess blir det dagliga rutiner med morgonyoga utomhus, promenader i naturen, en stunds tidsreglerad skrivande, noga vald triggerfri litteratur, bra och god mat, mycket musik och sång och sist men inte minst medicinfria nätter utan långa uppvaknanden.

     

    Hoppfull efter 10 år med utmattning

    30 jun 2018

    Ordet "hoppfull" har jag inte använt i något sammanhang sedan mitt insjuknande i utmattningssyndromet (UMS) vid mitten av 2000-talet. Ordet vi alla behöver ha en relation till och tro på för att känna lust att leva. Nu har jag något att tro på som dessutom är mätbart. Jag känner mig nämligen hoppfull till att min funktionsmedicinskt praktiserande läkare i allmänspecialisten Linus Mårtensson med vd:n Graeme Jones på Nordic Clinic i Stockholm kan hjälpa mig bli bättre. 

    Med mina första testresultat i handen och med kosttillskott Nordic Clinic hjälpt mig att tillhandahålla som jag tagit i cirka två veckor tror jag att ett meningsfullt liv även kan bli något för mig med ett tillfrisknande i sikte. För det första kan energinivån öka så jag slipper vara hemma mest hela dagarna och i bästa fall kan vissa underskott som jag burit på i decennier, få mig att må bättre än jag någonsin gjort. Med ett näringstest som kallas "Organix Comprehensive Test" och som påstås vara en av de mest omfattande biomarkörstesterna på marknaden har jag fått svart på vitt om hur det står till med mig. Resultat som är mätbara och som jag kan bidra till genom bättre kost och rätt kosttillskott med professionella som går i bräschen för modern sjukvård i Sverige, med rykande heta forskningsresultat länge tillämpade i bland annat USA liksom Storbrittannien. Nu får jag äntligen hjälp med att söka orsakerna till mitt mående istället för att få verkningslös medicinering som enbart minskar symtom som utmattning, depression och sömnlöshet.

    Förutom hoppfull är jag också nöjd för att jag tackade nej till erbjudandet att "normalisera mitt ätande" via Stockholms center för ätstörningar tidigare i år då jag tog kontakt med dem och kände mig bekymrad över att jag var så upptagen av optimalt ätande för att få i mig så mycket näring som möjligt, samtidigt som jag ville undvika råvaror med tillsatser och odlade med glyfosater och andra kemikalier som redan idag visar samband med sjukdomar. Istället för att lära mig äta som merparten av befolkningen med pasta, ris och annan mat som misstänks bidra till västvärldens livsstilsrelaterade sjukdomar med så mycket som 80% av alla sjukdomar vi har, har jag tron att jag nu är på rätt väg till tillfrisknande från utmattning och depression - med noggrann kosthållning och kosttillskott. Även här följer jag de rekommendationer preventiv medicin förespråkar. Hade jag följt SCÄ:s rekommendationer med dietistråd och fokuserat på att lära mig äta det de flesta restauranger och privatpersoner bjuder på hade maten inte blivit min medicin som nu hjälpt mig bli bättre. Jag hade stått på ruta ett utan vare sig adekvat medicin, bättre kunskap om vilka brister jag har och faktisk förbättring. Det vete tusan om jag ens levt då frustrationen att inte bli bättre tärt hårt på mig i tio år. 

    Jag går inte på en diet men kosthållningen påminner om paleokosten med en bas av en stor mängd varierande grönsaker, frukt, nötter, frön, bönor, linser, ägg, olivolja, kokosolja och viltfångad som fisk från Nordatlanten, älg, vildsvin, ren mm. Allt tillagat från grunden med de bästa råvarorna som KRAV, Demeter, ekologiskt till exempel. Gluten, socker eller laktos är ok som undantag någon enstaka gång per vecka men som jag under en tremånadersperiod undviker så mycket det är möjligt. Så här har jag ätit i tre månader och känner redan förbättringar med att jag kan koncentrera mig på att läsa, skriva, tänka vilket inte går att jämföra med bara i slutet av förra året. Det fantastiska med att äta på detta sätt är att jag aldrig heller längtar efter högkolhydratkost som jag hivat i mig i stora mängder av tidigare, för det jag kallade hetsätning var bara min kropps desperata försök att få i sig snabb energi då jag av okunskap ätit för lite. Det var svårt att begripa att jag var felnärd och svalt samtidigt som jag ökat i vikt med femton kilo det sista decenniet och den informationen tackar jag för via kuratorn på SCÄ. I de blodprover jag tagit i den offentliga vården har enbart brister av D-vitamin konstaterats och inget av det nu jag fått reda på - för de testerna är inte tillgängliga i den offentliga vården. D-vitaminbristen är nu borta med 4000 IE under ett halvår.

    Vad exakt mina brister består av kan jag inte gå in på då det övergår mina kunskaper och har inte ens hittar bra översättningar för på svenska som kräver universitetskunskaper men som jag illustrerar med på bild längre ner. Istället redovisar jag tillskotten jag rekommenderats för att det ska bli något begripligare. Generellt, har jag förstått att min metabolism är påverkad, energinivån i cellerna är för låg, neurotransmittorn serotonin är påverkad liksom bakteriestatusen i tarmarna. För att komma till rätta med detta har jag börjat ta följande tillskott dagligen:

    1000 mg Omega 3

    Active B Complex:
    50 mg Thiamin
    20 mg Riboflavin
    60 mg Niacin
    680 mcg Folate
    500 mcg B12 m Metylkobalamin
    300 mcg Biotin
    80 mg Calcium (Pantothenic Acid & Calcium carbonate)

    Enhanced Antioxidant Formula:
    300 mg Bethaine Anhydrous
    200 mg N-Acety-L-Cysteine (aminosyra som rensar levern?)
    120 mg Ribonucleic Acid
    100 mg Alpha-Lipoic Acid

    900 mg magnesium (citrat, malat & gylcinat) fr Innate

    ATP Fuel:
    137 mg Calcium
    51 mg Panthetine
    20 IE Vitamin E

    Mega Spore Biotic:
    350 mg Bacillus Indicus, Subtilis, Cougulans, Lichenformis, Clausii

    Glycine Powder Amino Acid (Neutraliserar saltsyra, påverkar nervsystemet):
    1370 mg Glycine

    100 mg Q10 (1)

    I höst tas ett nytt urinprov för att följa upp. Håll tummarna. Och sprid detta ifall jag blir frisk! Det finns hopp för alla oss UMS:are.

     

    www.nordicclinic.se

    (1) Min egen ide att testa 100 mg då jag läst på nätet att personer med cancer och fibromyalgi fått 200-300 mg. Nordic Clinic har jag inte talat med ännu om mängden, bara att den är bra för mig att ta..

    Jag är en kriminell

    23 maj 2018

    Sen april beslutade Läkemedelsverket att all användning av CBD i Sverige ska förbjudas. När den offentliga vården inte bidragit till tillfrisknande med mediciner eller alternativa lösningar i väntan på evidens återstår bara för mig att bli kriminell.

    En brottsling som inte bidrar till att följa samhällets regler. Har jag blivit en parasit och någon som borde skämmas för att jag försöker bli frisk från sjukdomar som utmattning, PTSD och depression? Min bestraffning i att inte längre få använda CBD blir en kostnad för samhället varje dag jag inte kan rikta mitt tillfrisknande till att arbeta, för börja arbeta är det enda jag vill!

    Under decennier har forskare studerat det endocannabinoida systemet och entusiastiskt konstaterat CBD:ns effekter på många åkommor. Effekter som ibland kan upplevas som revolutionerande då symtom helt enkelt läker och kroniker blir friska! Denna effekt har säkert många erfarit i många århundranden som använt preparat som CBD:n utvinns ur, utan att veta varför. Den industriella hampan har bland annat utvecklats för att minska ruseffekten och beroendet som THC orsakar för att på laglig grund sälja produkter med fördelarna CBD ger. I EU är det tillåtet att producera hampa för att utvinna CBD med maximalt 0,2% THC.

    Häromdagen påstod en representant från Postnord att min försändelse från PureKana med cbd-kapslar är en drog och därför ska återsändas till tillverkaren. Postnord agerade här både som myndighet och domare, utan att vare sig hänvisa till lagbeslut eller min rätt att överklaga. Eftersom PostNord på eget bevåg sände tillbaka produkten blev händelsen inte något ärende för Tullverket och därför kan jag inte heller överklaga! Inte heller kommer det att bli statistik för att visa att ett överklagande skett.

    Läkemedelverkets beslut att klassa CBD som medicin ställer oss alla som använder preparat för att lindra och i vissa fall bota åkommor som den offentliga vården i Sverigen inte har lyckats med att hjälpa - bortom vår strävan att ta hand om oss själva på bästa sätt.  Jag har svårt att själv tro på detta men, konsekvensen av Läkemedelverkets beslut har ökat lidandet för många. De få patientgrupper som kan få CBD förskrivet via läkare måste dessutom betala stora summor pengar för att få tillgång till preparat med CBD.

    Den illegala marknaden kan nu chockhöja priserna för oss som ändå söker lindring trots att det är förbjudet att använda CBD. Förbud har sällan stoppat folk från att skaffa vad de vill ha. Istället kommer illegala användare att ha sämre kontroll över vad de köper vilket också ökar risken för beroende och som kommer att höja kostnaderna i den offentliga vården. Redan innan den nya regeländringen var CBD-oljan dyr då som i mitt fall använde ca 5mg/dag ca 1000 kr per månad. Jag hade inte en chans ens då att komma upp i terapeutisk nivå som kan innebära 100 mg eller mer/dag.

    Min slutsats är att eftersom det visat sig svårt för läkemdelsbolag att syntetisera CBD med läkande effekt, har lobbyisterna för dessa bolag övertygat Läkemedelsverkets representanter att förbjuda all användning för att själva ha full tillgång till hampan för vinstmaximering. 

    Jag är så vansinnigt arg att denna utveckling pågår i lilla Sverige när alltfler länder till och med legaliserar Cannabis som innehåller mer THC än industrihampans förädlade växter, så varför i helvete låter beslutsfattare och folket i landet detta ske? Beslutet Läkemedelsverket tagit att förbjuda individer att använda CBD är lika vansinnigt som att förbjuda Kamomill!!

    Hittills är fyra svenska företag förbjudna att sälja CBD. Först fick de inte kalla produkten med något med ordet CBD liksom de inte fick påstå att produkterna botar men sedan i år får de inte ens sälja hampaprodukter. Så mitt råd till dig som blir hjälp av CBD, se till att tömma alla förråd där de är lagliga. Kampen är inte över.

     ---

    https://lakemedelsverket.se/OVRIGA-SIDOR/Vanliga-fragor-om-CBD/

    https://www.svt.se/nyheter/vetenskap/cannabisolja-cbd-cannabidiol-vad-ar-det-och-fungerar-det

    https://www.washingtonpost.com/news/early-lead/wp/2017/10/05/while-marijuana-remains-banned-wada-reverses-course-on-hemp-derived-compound-cbd/?noredirect=on&utm_term=.69ca5ee1d6a3

    https://www.dagensmedicin.se/artiklar/2018/04/04/lakemedelsverket-forbjuder-cbd-olja/

    https://cbdolja.com/

    https://outlook.live.com/owa/?path=/attachmentlightbox

    http://hempconsult.com/new-eu-regulation-of-cannabidiol-cbd/

    https://sv.wikipedia.org/wiki/Endocannabinoida_systemet

    Om ilska och konsekvenserna av att inte acceptera och visa den

    8 maj 2018

    En psykoterapeut som jobbat med kvinnor i två decennier skrev en bok om ”Kvinnors vrede - från självutplåning till självinsikt” 1985 som gav mig en stark aha-upplevelse om mig själv, min mor och vår relation. Författaren Harriet Goldhor Lerner har fokus på att kvinnor har liksom män en medfödd förmåga att bli arga men att kvinnors ilska undertrycks på grund av socialt arv, normer, fördomar och maktobalanser mellan kvinnor och män.

    Efter att ha läst boken insåg jag att min ilska inte alls är patologisk utan snarare naturlig och behöver bara få komma till uttryck på en sunt sätt genom att acceptera den och uttrycka den på ett respektfullt sätt gentemot andra när mina gränser är nådda. Harriet menar, att om någon inte har tillgång till sin ilska och att den är en signal att något inte står rätt till så tenderar depression, projektioner och stagnation att utvecklas!

    Min ilska har jag vänt mest mot mig själv genom att träna för hårt eller varit destruktiv på andra sätt. Ilskan mot andra har lett till att jag vänt mig bort från andra och inte bett om hjälp. Jag har också projicerat min ilska på andra utan att förstå varför. Efter att ha läst boken känner jag mig optimistisk och har kanske lättare att gå vidare í min personliga utveckling när jag insett att mina problem sträcker sig långt utanför mig själv som ett samhälleligt problem när kvinnor mår dåligt.

     

     

    Beroende på barns kön behandlas de tidigt i livet på olika sätt som flicka eller pojke av personerna de växer upp med. De förväntas reagera olika och får skilda budskap utifrån samma reaktion, som när pojkar gråter tros de vara arga och men flickor rädda och ledsna. Exemplen är många. Alltför länge har kvinnors beteenden bedömts utifrån manliga normer och när kvinnor avviker i sitt beteende med vad som förväntas av dem anses de ha haft penisavund, vara maschochistiska eller i psykisk obalans! Sett ur detta perspektiv skrämmer det mig hur mycket det påverkar kvinnors identitet, hur stark gruppidentiteten kan vara bland kvinnor som också håller et barns utveckling att vara den hon är menad att bli utan normtryck och vilken vanföreställning det finns om hur de förväntas vara! Varför ska kvinnor förväntas vara på ett sätt och män ett annat? Alla individer som inte är som "de flesta" utvecklar självhat, utsätts för stigma och blir marginaliserade. Psykiatikern David Eberhard som exempel har helt missat att hans kontroversiella påståenden som visserligen stöds i vetenskaplig forskning missar frågeställningar om alla som inte beter sig som "de flesta" påverkar deras självuppfattning och mående. Otidsenlig forskning som förvånansvärt fortfarande stöds med statliga skattepengar. 

    Det sociala arvet flickor i många fall får av sina mödrar är att vara lika andra flickor samtidigt som pojkar accepteras vara olika. Flickors roll förväntas vara att fungera i nätverk av relationer och utvecklar därför lyhördhet, empati och intuition. Om flickan istället utvecklar självständighet, klarhet och en önskan om gränser kan modern rentav skuldbelägga henne och se flickans beteende som ett hot. Förväntningar om att kvinnan ska finnas till för andra och ta hand om relationer leder till att egna behov måste förnekas genom en tydlig identitet. De kvinnor som utvecklar självständighet blir avvikare i mansnormen - som alltså även kvinnor upprätthåller när de förnekar sin egen identitet och sina flickors och får epitet som rödstrumpor, manshatare, feminister och aggressiva. För att undvika att bli kallade sådana laddade ord väljer många kvinnor att foga sig genom att vara snälla och självutplånande för att inte förlora sin man, föräldrars bekräftelse eller till och med vänner.

    När kvinnor tar sig själva på allvar liksom sina behov inser de att de tänker och känner annorlunda än sina närmaste - samtidigt som de vågar säga sin mening när den avviker från gruppens kommer att må bättre.

    Kväver en människa sina behov utvecklas självförakt och vrede. Vrede är en signal på att personen ifråga är sårad, att rättigheter och gränser är kränkta behov och önskningar som inte tillfredställts, eller att något inte står rätt till. Precis som männen har rätt till sina känslor har även kvinnorna det som de biologiska varelser vi är.
    Om vrede förnekas klagar personen ifråga, projicerar på andra och skapar oreda istället för att vara konstruktiva. Om egna behov förnekas blir vi osäkra på vad vi tycker, tänker, känner och önskar oss. Nedtryckande av känslor leder till dåligt samvete, nedstämdhet, sårade känslor för att mörka vreden vi bär på, ja det blir till och med svårt att ifrågasätta rollen vi ålagts att förhålla sig till.

    För dig som tycker detta är rörigt rekommenderar jag att läsa boken som har många detaljerade exempel på dialoger mellan mor-dotter, man-kvinna och samtal mellan generationer. Boken är också synnerligen läsvärd med alla de utmaningar en person har i att börja ta ansvar för sina känslor och lära sig kommunicera med sina närmaste på ett nytt sätt. Exempel som trots bokens ålder är högaktuella - tills mansdominansen upphör så kvinnor och män får existera sida vid sida utifrån behov varje individ har. Och de grundläggande behoven är rätt lika hos män och kvinnor för alla vill bli accepterade för sina behov och önskningar och ingå i ett funktionellt sammanhang som leder till utveckling och fördjupning av relationer.

    Slutligen får detta mig att fundera om arga kvinnor även idag får sona för manliga normer i psykiatrin när en överväldigande andel som diagnosticeras med emotionell instabil störning är kvinnor. Dessa kvinnor som har försökt överleva ur i många fall dysfunktionella uppväxtförhållanden och även är traumatiserade, bara uttrycker sin frustration och ilskan har blivit ett uttryck för att visa hur sjuk omgivningen är. En omgivning där de inte tillåtits visa och förstå speciellt sin ilska. Dessa arga kvinnor uttrycker kanske bara att de på ett omedvetet plan inte accepterar att styras av förlegade mansnormer. Istället för att agera ut sin ilska i en dysfunktionell familj vänds ilska inåt och de blir destruktiva.
    Att bli diagnosticerad för emotionell instabil personlighetsstörning är kanske bara en diagnos för kvinnor som blivit förnekade sina naturliga känslor under de formande åren då en individs personlighet utvecklas. Jag tycker inte det är konstigt.

    Bokens originaltitel är ”The Dance of Anger - A Womans Guide to Changing Patterns of Intimate Relationships”.

    https://www.amazon.com/Dance-Anger-Changing-Patterns-Relationships-ebook/dp/B00F2I2H56 

    https://www.expressen.se/debatt/eberhard-tjanar-pengar-pa-antifeministisk-gubbrora/ 

    https://eberhard.se/mina-bocker/ 

    Depression och utmattning orsakad av vad vi äter (och vad som saknas i maten)?

    5 maj 2018

    När de olika antidepressiva medicinerna jag tagit i över tio år inte haft effekt och istället utvecklat utmattning då jag ändå försökt arbeta heltid, träna hårt och dessutom burit på svåra trauman nådde jag vägs ände. När jag sen uttyckte min frustration på en slutenvårdsavdelning i samband med att jag skulle skrivas ut för att jag dessutom blev sämre av vården bröt jag med psykiatrin. Sängliggande utan vare sig riktning i livet eller mat i över en månad accepterade jag att jag var ensam i mina försök att bli bättre.

    Ingen i den offentliga vården har lyckats hjälpa mig. Den offentliga vården saknar dessutom utrymme för att samordna insatserna av flera diagnoser i en behandling och fattar inte mycket om hur viktigt det är med preventiv medicin i tider trots att 80% av sjukdomarna är ett resultat av livsstil men det allra allvarligaste med vården av deprimerade, utmattade, ätstörda ortorektiker som jag är att det enda de erbjuder är verkningslösa mediciner som dessutom är kända för biverkningar där t ex antidepressiva kan leda till vissa näringsbrister av B12 (och mycket, mycket mer).. Det enda goda vården bidragit med att jag fått kontakt med kanske landets enda vårdcentral som förespråkar komplementär vård i Vidar rehab och att jag träffat några människor som förstått styrkan i gott bemötande på ett jämlikt sätt och fått mig att tro att även jag har ett värde som människa. Men det värdet jag har likställer jag alltför ofta med vad jag har råd med idag och vilken framtid som kommer när jag blir pensionär i en inte alltför avlägsen framtid. Därför gäller det att smida medan järnet är varmt och jag fortfarande har en vilja att förändra mitt tillstånd så jag kan börja lönearbeta för ett tillfredställande sammanhang, som ger mig en chans att bidra till andra för att stoppa det vansinne den svenska offentliga vården bidrar med - med allas skattepengar.

    När jag börjat leta lösningar utanför den svenska offentliga vården inser jag att det redan finns lösningar i andra länder och privat men som jag inte tagit del av. Jag är skolad i att lita på staten när jag exempelvis blir sjuk. Kanske är den tiden över då vi alla behöver teckna privata vårdförsäkringar om vi vill bli friska och inte bara matas med mediciner som dämpar symtom och dessutom ger svåra biverkningar?

    Min förhoppning är nu att maten och tillskott ska få mig på fötter, tillsammans med regelbunden rörelse för inre lugn på en nivå som inte förvärrar mitt tillstånd. Att utveckla lyhördhet för vad jag behöver är en utmaning inte minst för att jag lever i en tid då prestation länge varit satt ensam på livets pelare och jag inte skolats eller förstått att vila och inre stillhet i förhållande till vad jag utsätter min kropp och mina sinnen för är minst lika viktigt.

    Självklart är ett för mig meningsfullt sammanhang med människor som jag regelbundet kan återkomma till, minst lika viktigt för att uppnå god hälsa men för att orka umgås med människor behöver jag energi och god sömn. Energin att orka gå uppför en trappa utan att känna mjölksyran brinna i mina lår, att stå ut med stressiga miljöer med många intryck som slår ut min förmåga att koncentrera mig och sömnen som konstant ligger mellan fem och sex timmar sen fem månader - måste ändras innan jag kan vara bland folk längre stunder.

    Så, var kan jag då börja? Just det, med maten. Och om maten inte är tillräckligt bra för att komma till rätta med utmattningen och depressionen behöver jag tillskott. Så var hittar jag vettiga människor att lyssna till för att förstå vad som är väsentligt att äta och vilken mat som faktiskt förvärrar mitt tillstånd? Och var hittar jag pålitliga människor som kan kontrollera och matcha mina behov? Det gäller dock att även vara kritisk mot läkare då vi inte alltid vet varifrån deras inkomster kommer..

    Under åtta dagar har jag följt framstående läkare och andra specialister via Youtube i John och Ocean Robbins satsning the Food Revolution Summit och jag rekommenderar dig starkt att ta reda på mer om deltagarna och deras arbete. MD David Katz t ex, arbetar med preventiv medicin och är initiativtagare till gruppen The True Health Initiative som består av läkare världen över och som är eniga i vad som leder till god hälsa. Här har vi en grupp av personer som inte försöker tjäna pengar på vår okunnighet genom att köpa bantningspiller, dieter mm och som är övertygade av mångåriga studier och vana vid att avgöra när resultat ska tas med i vad de ska uttala sig om. David Katz utsågs till "Top Nutrition Expert" 2017/2018 av dietspotlight.com 

    Andra deltagare var MD Joel Fuhrman,  MD Daniel Amen, MD Joel Fuhrman,  MD Neal Barnard, MD Mark Hyman, MD Kris Carr MD Dale Bredesen, MD Dean Ornish, MD Michael Greger, MD David Perlmutter, Ph D Susan, Ph D Vandana Shiva, MD Joel Kahn, Anna Lappé, JD Saru Jayarama, Kathy Fresto, JD Andrew Kimbrell, MD Dean and Ayesha Sherzai, MD William Li.

     

    MD David Katz: Vi ska inte behöva universitetsutbildningar för att kunna äta rätt: https://www.youtube.com/watch?v=x0GXr9q-N7c

    MD David Katz  http://www.truehealthinitiative.org/

    MD David Katz om vegetarisk kost: https://www.youtube.com/watch?v=7DiGkt2YAA4&t=11s

    MD Michael Greger:  https://www.youtube.com/user/NutritionFactsOrg 

    Neurologen David Perlmutter https://www.drperlmutter.com/learn/faq/

    MD Mark Hyman: Undvik mjölkprodukter https://www.youtube.com/watch?v=0O-eh

    Vad huvudet tror och hur kroppen reagerar

    4 maj 2018

    Hade nöjet att få fotografera och närvara under Björn Natthikos Lindebergs föreläsning om etik, stillhet och reflektion i Södertälje kommuns scen Estrad den 3 maj. Björn har en bakgrund som få i att både vara bildad som civilekonom på Handelshögskolan och därefter skogsmunk under sexton år. 

    Det som berörde mig mest var hans berättelse om när han kände sig nöjd med att praktisera Buddism och valde att lämna det livet för en ny tillvaro i sin gamla miljö med föräldrar och vänner i Sverige så drabbades han av svår ångest. Han var förberedd mentalt genom att tala med andra som också slutat klosterlivet och hade stöd hos dem han återvände till. Björn är på många sätt en förnuftig människa med stor livserfarenhet och hade dessutom gjort kanske den mest prövande personliga utvecklingen någon kan göra som munk och ändå kraschade han när han kom hem. Björn hade förberett sig väl, var van vid att betrakta känslor istället för att regeras av dem och blev ändå överrumplad med vilken styrka ångesten kom i. Han ville bara vara för sig själv i stugan i Halland och funderade länge vad han skulle göra.

    Hans reflektioner kring detta gjorde att jag bestämde mig för att minska mina ambitioner att ha kontroll över mitt mående och tillfrisknande för det verkar som att det kan bli bakslag även för den mest erfarne. Detta betyder att jag även i fortsättningen behöver göra varje ögonblick till en del av mitt liv och ta in det som är. Tankar, känslor och reaktioner kommer när de kommer och det enda jag kan göra är att vara vara vaken, nyfiken på det som händer i och omkring mig och agera utifrån ett etiskt förhållningssätt. Jag kan inte skydda mig från stark ångest ens när jag är fri från diagnoser, välnärd, motionerad och tillfredställd på alla sätt och vis. En bomb kan slå ner i mig eller i min närhet närsomhelst och det har vi människor ingen kontroll över. Så skönt att inte ha kontroll! På det sättet kan jag ägna mig mer åt nuet istället.

    Tack Björn, för att du vill dela ditt liv på ett så lättsamt sätt med ett sådant enormt djup. Med ditt sätt når du en skara av människor som får ta del av kärnan i buddismen, utan att behöva kalla sig för buddist och ändå i bästa fall integrera sitt liv i hur de bäst tar hand om sig själva och andra.

    Lyssna gärna på Björns och Navids populära podradio: https://poddtoppen.se/podcast/1200880005/bjorn-navid

     

    Inte ensam

    18 apr 2018

    Många år har gått när jag ensam försökt förstå mig själv vilket naturligtvis har lett mig till vissa insikter. Vad andra får tidigt i livet och jag missat är styrkan i att dela tankar och känslor med andra för att få ett sammanhang och gemenskap. En plats i samhället och bidra med att förbättra detsamma.

    Mina intressen är sedan tidig ålder två som är fokus på god hälsa och intresset för andras beteenden. Nu när jag lagt till ett nytt sätt att kommunicera med människor och hur jag förhålller mig till dem har en ny värld öppnat sig för mig. Jag är inte längre rädd för andras härskartekniker och har insett att det ibland också bara saknas intresse eller förstånd att kommunicera på ett bra sätt. Att kommunikationen inte blir bra är inte alltid mitt fel.

    Ett karaktärsdrag som finns kvar hos mig sen tonåren är däremot ilskan som ibland driver mig till en vass tunga mot omgivningen men som jag nu försöker omvandla till något konstruktivt som att värna om de som inte orkar eller vågar sätta sig upp emot normer, vanvård eller offentlig ineffektivitet i psykiatrin.

    På buddhistisk vis vill jag vara ett vakande öga och vara redo med en vass penna - med övertygelsen att det lidande jag ser i andra också är mitt och för att nå ett högre medvetande är det hjälpsamt att att lyfta andras upplevelser i sveriges enda förening för vårdskadade och anhöriga i PatientPerspektiv. http://www.patientperspektiv.org

    Jag har också fått en plats i Botkyrka kommuns socialpsykiatriska inflytanderåd som nu har syftet att få komma ut i verksamheten för att plocka upp tankar och åsikter om de insatser brukarna får så hjälpen till dem kan bli bättre. Tack verksamhetschefen Leena Kuusipalo för den chansen!

    RSMH har en särskild plats i mitt hjärta och hoppas få utveckla mitt engagemang hos dem framöver.

    Som moderator får jag också chansen att ta del av människors tankar om psykisk ohälsa och hälsa på Minds nätbaserade forum. www.mind.se

    Stå på dig i vården - du är inte ensam!

    25 mar 2018

    Väldigt nyligen har det gått upp för mig att det finns nationella brukarrörelser för förbättrad vård och jag är tacksam. Tacksam för att det det jag upplever i vården delas av andra. Det finns nu hopp när flera arbetar tillsammans för att göra sina röster hörda. Det finns en hel del att göra så vi behöver vara flera.

    NSPH (Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa) finns numera en grupp för att stärka föreningars röster för bland annat gemensamma handlingsplaner för att kunna påverka i kommuner, landsting och i myndigheter. Den stora utmaningen är att ändra personalgruppers arbetssätt och perspektiv.

    Fr.v. Mårten Jansson (NSPH), Lisa Wendby (Frisk & fri), Loes Vollenbroek (RSMH), Lilly Bergström (Attention), Rakel Eklund (SHEDO), Johanna Hennborg (Hjärnkoll), Fredrik Gothnier (ÅSS), Elisabet Hurtado Lundberg (Attention), Michelle Nilsson (Frisk & fri), Ulrika Sonander (Balans), Pontus Eriksson (Attention), Conny Allaskog (NSPH) och Jessica Andersson (SHEDO). Foto: Amanda Nilsson

    Den andra upptäckten gjorde jag av en slump när jag nyligen surfade på nätet och den är  PatientPerspektiv som är Sveriges första förening för vårdskadade samt deras anhöriga. Gruppen vill arbeta förebyggande kring patientsäkerhet och patientsökerhetsarbete liksom förbättra villkoren för drabbade efter en vårdskada inträffat. 

    De vill bland annat verka för att:

    • uppdatera den föråldrade patientskadelagen från 70-talet för bättre ersättningar, att patienten ska slippa ta kostnader för eftervården som följd av vårdskadan
    • verka för ett ansvarsutkrävande som saknas och är ett systemfel liksom att enskild personal ska utkrävas ansvar som upprepade gånger gör missar eller bemöter patienter olämpligt
    • införa en kommission liknande den som finns inom flygbranschen för en oberoende, extern instans som utreder vårdskador
    • verka för lämplighetstester för professionella vid anställning och intagning till utbildningar
    • att verka för en kontrollinstans – som tar vid efter IVO:s utdelade kritik och kontrollerar att vårdgivaren verkligen utför de förbättringar som utlovats
    • verka för patientombud som inte agerar som mellanhand till vården och patienten och istället kan agera och utdela kritik. Det behövs ett mer aktivt ombud som automatiskt kontaktar en patient och/eller dess anhöriga direkt då vårdskada uppstått.

    http://www.nsph.se/2018/03/09/har-samlas-framtidens-brukarrorelse/

    www.patientperspektiv.org

    Är kosten vägen ut ur utmattning och depression?

    23 mar 2018

    Med åtta års heltidssjukskrivning för utmattning och depression har jag nu tagit ny kurs för att bli frisk när den skattefinansierade vården inte hjälpt mig. Med allsköns typer av antidepressiva mediciner i femton år, neuroleptika och ångestminskande preparat de senaste åren har jag inte förbättrats så i december slutade jag ta dem.  

    Jag har alltid varit kost- och hälsointresserad tidigt i livet genom min mammas intresse och senare för att kunna topprestera som långdistansare i grenar som triathlon, marathon, multisport och strapatsrika fjällvandringar, långlopp på cykel osv.

    Jag blev för upptagen av hälsa och prestation och ville till sist undvika allt med toxiner från jorden grödan växte i, foder djuren fått i sig för att växa snabbt och utveckla stora muskler, pencillin djur får för att stå ut tätt packade med andra djur och de preparat som sänkte deras motståndskraft och så vidare, med konsekvensen att det blev för komplicerat att äta. Först skulle det bara vara hårt kontrollerade ekologiska varor som ändå är det bättre alternativet och sen blev jag vegetarian av flera skäl. Under tiden blev jag bara sämre, fick minskad uthållighet och gick upp i vikt. Först väldigt nyligen gick det upp för mig att jag svälter mig och har gjort det länge. Att jag samtidigt gått upp i vikt beror på att jag blivit inaktiv då jag inte orkat träna, att kroppen gått in i svältläge och förändrat min metabolism något och för att ändrade hormonnivåer som är en följd av svält också ökar vikten. Vikten har också ökat pga kortisolpåslag pga PTSD:n och att jag har låga östradiolvärden som kan betyda att jag snart är i klimakteriet eller att kroppen bara fått för lite näring.

    Ingen har hjälpt mig se helheten av mitt mående i fokus genom ett funktionsmedicinsk tänk utan har varit hos en läkare för depression, en annan för mina bröstsmärtor och en tredje för min utmattning och så vidare. I min strävan att försöka komplettera min kost har jag blivit frustrerad över hur svårt det är att få förståelse över vilka preparat som är viktiga då de dietister jag mött bara kan informera om gängse metoder som oftast handlar om att äta enligt tallriksmodellen vilket inte hjälpt mig ett skit att må bättre. Dietister som jobbar med ätstörningar hävdar fortfarande att det är ok att äta socker, vetemjöl och snabba kolhydrater och tar inget ansvar för att äta preventivt för att undvika att till exempel utveckla diabetes och hjärtkärlsjukdom som finns i min familj och jag har blivit uppmärksammad på att de kan utvecklas hos mig - via läkare genom mina blodvärden. 

    Att själv välja rätt kosttillskott är en djungel när det inte finns många kunniga att tillgå och som jag inte behöver misstänka bara vill sälja en produkt. Några få har dock öppet visat hur de tänker med koppling till aktuell forskning och hur de kommit fram till varför vissa preparat är bättre än andra. Till och med läkare har fått ta skit för sina kontroversiella ståndpunkter men ändå hjälpt många och då tänker jag på Annika Dahlqvist och några läkare försöker informera allmänheten genom sina böcker så det är där jag har hittat tilliten att börja hitta min egen väg. 

    Nu gäller det att läsa på och komplettera med det vården inte löser. Jag blir arg när jag tänker på vad det kostar oss skattebetalare om det är så att vår kost är avgörande för vår hälsa och kan stävja depressivitet och utmattningssymtom men att vi istället pumpas fulla av verkningslösa mediciner, bibehåller vårt dåliga mående och sänker livskvaliten via otillräckliga rekommendationer av läkare! Vården måste jobba börja preventivt och med helhetstänk i en tid då depression håller på att bli första orsak till sjukdom i världen enligt WHO och folk sjukskrivs för utmattning i en lavinartad takt!

    Min första åtgärd är nu att lära mig vad som är normalt att äta och dessutom öka min livskvalite! Länge har jag undrat varför mina blodvärden är normala efter en egenfinansierad hälsoundersökning men ändå mår skit och varför till exempel magnesium rekommenderas generellt till utmattade som kosttillskott. Efter att ha läst "The Magnesium Miracle", av läkaren Carolyn Dean insåg jag att jag måste testa för att få veta. Så nu skiter jag i dietistens råd att tallriksmodellen är tillräcklig för att må bra och sköter min hälsa på egen hand!

    Håll tummarna, för nu ska jag bli bättre!

     

    https://alternativementalhealthrevolution.com/2017/07/15/magnesium-for-depression-and-anxiety/

    https://www.greatlife.se/produkter

    http://www.pxplifestyle.com/om-pxp/

     

    Inte riktigt välkommen till psykiatrin

    17 feb 2018

    Sammanbrottet i slutenvården i november förra året har påverkat mig i varje cell. Först utkastad från M77 för att jag blev sämre på avdelningen, sedan utslängd ett dygn senare från PIVA för att jag var tillräckligt frisk. 

    Hela december låg jag i min säng, apatisk. Åt inte, talade inte med någon. Träffade bara min öppenvårdsläkare men då grät jag bara, kunde inte formulera en enda tanke. Låg i en stuga på landet över julhelgen då jag varken orkade ta mig till släktingarna eller ens stod ut med tanken att vara bland människor. 

    Under januari försökte jag flera gånger nå verksamhetschefen på avdelningen jag lämnat för en förklaring, ett avslut och en uppföljning för vad som ska hända sen. När jag blir sämre. Tre gånger mejlade jag Nina Henriksson men fick inga svar. Istället talar hon med min öppenvårdsläkare om att ses i ett möte. Hemska människa. Att inte få svar från den jag ställt frågan till utan istället väljer hon att gå över huvudet på mig genom att tala med någon annan som dessutom får agera springschas med hennes ärende. Hon inser inte heller att jag vägrar utsätta mig för ett möte öga mot öga antagligen i de lokaler jag fortfarande kallsvettas av bara av tanken att återvända till. 

    När Patientnämnden frågade om jag var nöjd med det svar jag fick angående Benny Libergs bemötande (texten till Patientnämnden finns längre ner) svarade jag med fem handskrivna sidor om vad beslutet föregåtts av och följderna av Bennys beslut. Hur jag vårdats, bemötts och mina reaktioner. Jag orkar inte i nuläget ens skriva om vad som hände direkt efter utskrivningarna som skedde inom loppet av ett dygn.  

    Jag var och är fortfarande ett vrak efter höstens alla händelser. Och väldigt upptagen av allt jag hört och sett under de fem år jag varit i slutenvården. Rätt ofta och rätt länge varje gång. När slutenvården vägrar dialog eller att lösa problemen går det inte längre att vänta på svar för att lösa problemen och gå vidare. Istället har jag skrivit om mina erfareneheter i alla forum jag hittar. SVT. RSMH. Mind. Gamla bekanta som jag vill testa för att få veta vilket virke de är gjorda av genom att vara fullständigt transparent kring mitt mående. Bloggen. Radioprogram.

    I morse vaknade jag fyra. Vaken. Utvilad. Döm vilken lättnad jag kände när jag förberedde nya texter och det sätt jag skrev dem på i jämförelse med årets. Kanske är mitt novembertrauma över så jag kan gå vidare. Men ALDRIG mer till slutenvården. 

    Blir lite hoppfull när jag inser att jag inte är ensam mina erfarenheter. Att få höra av professionella som erkänner att det är fler personer med min bakgrund som vägrar sätta sin fot i slutenvården. Den tidigare psykiatrisamordnarens uttalanden i media (se länken nedan), andra professionella som också har erfarenhet av att ha jobbat i psykiatrin och ha egen ohälsa. Alla patientberättelser jag hört de senaste åren inte minst genom medpatienter som jag själv sett fara illa och sen bekräftat. 

    https://www.dagensmedicin.se/artiklar/2016/09/19/anders-printz-vill-att-psykiatrin-gors-om/   

    Trauma & meditation

    15 feb 2018

    En traumatiserad person ska titreras för sina reaktioner för att stå ut med sina känslor utan att dissociera eller få panikångest. När patienten lärt sig att tolka sina signaler i tid innan flashbacks och panikångest uppstår, kan individen undvika att kidnappas av nervsystemet och förlora kontrollen över nuet. Genom att minska denna typ av reaktioner och undvika att återtraumatisera sig av sådant som kan trigga som t ex att tala om händelserna som lett till trauma, kan nervsystemet upphöra med att signalera att fara är å färde så individen slipper reaktioner som hörde till det förflutna. Äkta tillfrisknande och inte en lindring av symtomen med andra ord. Somatic Experiencing kallas metoden och är rätt ny i Sverige. I USA har metoden utvecklats i flera decennier. 

    Jag har länge trott att ju mer jag jobbar med mig själv som med yoga och meditation t ex, desto snabbare kan jag lösa emotionella knutar men vad jag inte insåg var att öppna för att kunna känna vilka känslor som finns som traumatiserad blir överväldigande. Att jag varit avstängd emotionellt hade funktionen att skydda mig från just att bli överväldigad. Det är också utmattande att ha ångest 24-7 med panikångest, flashbacks, mardrömmar och en konstant mullrande ångest.

    Jag tänker på alla vårdgivare av varierade kompetensnivåer som skickar sina patienter till mindfulnessklasser utan att fundera och kommunicera dosering och förstå att känna sina känslor kan vara övermäktigt även fast det är just att vara i nuet som hjälper en människa att förstå vilka känslor som pågår.

    För några år sedan gick jag hos en fysioterapeut i Stockholm som lärde ut medicinsk yoga och entusiastisk liksom jag gick vi "all in" under tre månader. Här trodde jag att jag skulle få sant tillfrisknande och tillfrisknande som jag så länge saknat så jag frågade hur mycket jag skulle öva på egen hand och fick till svar att tre gånger per dag är ok. Jag är ambitiös och när jag är motiverad så kör jag på utan att känna efter hur det går. Efter tre månaders praktik tre gånger per dag gick jag ut i skogen för en promenad då jag plötsligt upplevde att jag var allt runtomkring mig utom just i min kropp. Jag kände att jag var ett väsen som rörde mig i luften med löven, buskarna, träden, himlen, ja allt jag tog in. Oneness. Det skrämde skiten ur mig och berättade för ingen utom Göran Boll som har introducerat medicinsk yoga i Sverige. Han tyckte jag skulle minska och tala med fysioterapeuten men innan jag gjorde det hade han talat med henne, så när jag kom till en gruppträning var hon bara arg och tyckte att jag skulle sluta hos henne. Denna händelse har resulterat i att jag helt slutade med yoga och meditation under en lång tid. Än idag känner jag mig osäker hur mycket jag kan göra. Jag är ändå glad att jag inte gick till min läkare och berättade om upplevelsen för då hade väl upplevelsen uppfattats som psykotisk och jag hade blivit uppmanad att börja med neuroleptika!

    https://healingfromthefreeze.wordpress.com/2011/08/18/the-vagus-nerve-and-the-difficulty-with-mindfulness/ 

    https://tricycle.org/magazine/healing-trauma-meditation/ 

    Självförverkligande: "Who You Really Are"

    15 feb 2018

    Många känner till Maslows behovstrappa och refererar ibland till den. Det är en av de första teorier jag fick lära mig i psykologin för att bättre förstå människans inre drivkrafter. Kanske har du också kommit i kontakt med den? Sedan jag bekantade mig med den har jag tolkat den som kanske många andra, med att självförverkligande handlar om utbildning, karriär och hobbies som träning eller andra visserligen inte oväsentliga delar men ändå inte är de viktigaste aspekterna. Så fick jag nyligen läsa om den och Maslows text blev plötsligt intressant igen, med fördjupad förståelse! 

    Jag har sent i mitt liv insett att mina livsval har styrts av rädsla och förvisso är min vardag fortfarande ångestfylld liksom utmattningen av att ha levt med den så länge tagit ett fast grepp om mig men nu finns det något nytt att styra kosan mot. För att återuppta mitt gamla liv har blivit omöjligt på många sätt och vetskapen att livet kan bli bättre efter svår sjukdom än innan, är ju faktiskt något att vara tacksam för! 

    Min på många sätt begåvade vän Eva Charlotte Jonzon delade en text om detta som talade starkt till mig och jag har inte översatt den för att den ska komma till sin fulla rätt! Hoppas du hänger med ändå:

    Maslow's concept of  Self-actualization  - one of the most misinterpreted, I believe... It is not about finally doing what you want to do in life, from an egoic place, wanting to be successful or finally finding out what you are meant to be doing, although it can imply that as well. It's mainly about finding out who you really Are.

    "It refers to the desire for self-fulfillment, namely, to the tendency for him to become actualized in what he is potentially. This tendency might be phrased as the desire to become more and more what one is, to become everything that one is capable of becoming."

    Below are some excerpts from ”Self-actualization and beyond”, by Abraham Maslow .

    "First of all, self-actualization means experiencing fully, selflessly, with full concentration and total absorption. It means experiencing without the self-consciousness of the adolescent. At this moment of experiencing, the person is wholly and fully human. This is a self-actualization moment. This is a moment when the sef is actualizing itself. 
    - - -
    Fifth, we have talked so far of experiencing without self-awareness, of making the growth choice rather than the fear choice, of listening to the impulse voices and of being honest and taking responsibility. All these things are steps toward self-actualization and a lot of them guarantee better life choices.
    - - -
    Re-sacralizing means being willing, once again to see a person "under the aspect of eternity," as Spinoza says, or to see him in the medieval Christian unitive perception, that is, being able to see the sacred, the eternal, the symbolic. It is to see Woman with a capital W and every thing that that implies even when one looks at a particular woman. (

    När ska politikerna enas och göra långsiktig skillnad?

    14 feb 2018

    Det är valår. SVT vill ha enskildas berättelser om vården. Idag skickade jag min. 

    Många har blivit slagna av föräldrar, partners eller närstående. Det måste få ett slut. Politiker måste ta ställning till detta och ge den offentliga sektorn de resurser som behövs för att sätta stopp för våldet. Nolltolerans. För de som slår inser inte vilken skada de ställer till med. Den som blir slagen riskerar all slags ohälsa. Det är samhällskostnader som blir enorma. Det är ett massivt lidande som leder till alla möjliga typer av ohälsa. Det är dags att arbeta förebyggande på bred front i skolor med samtal och meditation, via social verksamhet för bättre nätverk kring drabbade, och i vården för att bättre screena patienter både i psykiatrin och i den somatiska vården.

    Jag vet inte var min pappa skulle ha tagit till sig att slå är fel och att erkänna sina brister för att ta eget ansvar för att sluta misshandla familjen på olika sätt. Han hade ingen kontakt med soc, vården eller visade tendenserna för utomstående. Mamma fick rådet av sin mor att hålla ihop familjen oavsett vad som hände.

    Därför tror jag att vi kan stoppa hemmavåld bäst genom förebyggande arbete. Så det blir färre som slår. Så kvinnor sätter ner klacken efter första slaget och säger tack och adjö till förövaren, att barn lär sig signalera till lärare, tränare eller andra som möter barn och att medmänniskor som grannar reagerar och anmäler.

    https://www.youtube.com/watch?v=95ovIJ3dsNk

    En man med makt i psykiatrin

    21 dec 2017

    Brev till Patientnämnden, enhetschefen Olof Silfors eller den det berör angående Benny Libergs bemötande och professionalism.

    Den 1 december 2017 skrevs jag ut efter knappt ett dygn på PIVA/M69 på Huddinge sjukhus. I mötet med Benny Liberg saknades all den förmåga en läkare förväntas ha i mötet av en person i kris. Utan en enda kommentar om den hjälp jag behövde - som jag förberett då jag visste att det skulle bli svårt att uttrycka mig verbalt, valde Benny Liberg istället att ställa en rad svåra frågor som han efter ett par minuter orerade en slutsats om. Aldrig har jag blivit så illa bemött på ett nedlåtande och känslokallt sätt, som av Benny Liberg. 

    Benny Liberg nedlät sig inte att förklara hur han kommit fram till sin bedömning ens när jag bad om det. Benny Liberg klarade inte heller av att reflektera det jag just uttryckt behov om och förklara det för mig, lugnt och sansat förklara sin ställningstagande på ett sätt som jag kunde ta in och till sist informera mig om vad jag skulle göra efter utskrivningen om jag inte kände mig trygg med beslutet.

    Benny Liberg måste kliva ned från sina höga hästar och förstå hur mycket skada han orsakar andra med sin attityd gentemot personer som både är i beroendeställning till läkaren och dessutom kanske har svårt att uttrycka sig beroende på rådande sinnestillstånd.

    Om Benny Liberg beter sig på samma sätt gentemot andra patienter är kvaliten på avdelningens vård i fara och skapar rykten som de flesta journalister skulle älska att sätta sina tänder i. Vi behöver en vård av psykiskt sjuka människor som speglar de svårigheter de faktiskt har och inte öka stigmat för dem av att vara psykiskt sjuka.

    Om Benny Liberg har svårt att förstå hur jag kan uttrycka mig så väl nu och vid andra tillfällen vara en fara för mig själv så är jag säker på att överläkaren Peder Björling som känner mig bäst kan förklara för honom på ett sätt som han förstår. Peder kan också berätta vilka konsekvenser Benny Libergs beslut ledde till.

    Ingen ska behöva ta skit för att hen är skör!

    9 dec 2017

    Paralellt som jag just insett att jag blir sämre i slutenvården och till varje pris ska undvika den så har Wonsa upprop för alla de som utsatts för övergrepp och behöver professionell vård och NSPH som medverkar i att förbättra arbetet med brukarperspektivet i ett nationellt samarbete mellan flera regioner. 

    Jag hoppas med hela mitt hjärta att fler inte blir så illa bemötta av vården som jag upplever slutenvården och att fler får bättre vård. 

    Läs mer om Wonsas arbete kring övergrepp på http://www.wonsa.se/sv/  

    Läs mer om regeringens och SKL:s initiativ där brukarrörelsen är en viktig del i arbetet: http://www.nsph.se/2017/09/28/brukarperspektivet-viktigt-nar-regionala-resurscentrum-vaxer-fram/ 

    Den livsviktiga andningen

    Varför är sättet du andas viktig att förstå? Att inte förstå och uppleva hur ett normalt andetag uttrycks i kroppen kan leda till ohälsa. Utan att förstå nackdelarna med att hålla in magen för att se smal ut begränsade jag min hälsa. Inte heller insåg jag att trauman uttrycktes i hur jag andades - med små in och utandningar genom bröstkorgens framsida. Med medveten närvaro och kunskap om andningens normala förlopp förlöstes de tillbakahållna reaktionerna från mitt traumatiska förflutna och tillfrisknandet kunde börja. 

    Andning och trauma
    Med hämmad andning utvecklas ångest, dissociation och tillståndet freeze som djur och människor använder för att undkomma död. Trauma kan påverka andningen i decennier eller tills du är trygg nog att våga möta reaktioner och upptäcka att alla reaktioner kommer och går. Som liten höll jag omedvetet andan när någon skrek eller bråkade och slogs, kanske i föreställningen att jag då blev osynlig och kunde undkomma på det sättet. 

    Med yoga och fokus på andningen, meditation och acceptans över alla känslor en människa kan bära har jag tagit kontrollen över depression, trauma och ME/CFS. Med en upplevelse av kontroll har jag återfått tron om att kunna må bättre och  hopp om att kunna fylla livet med något meningsfullt. Jag har till och med lärt mig att livet inte ens behöver vara meningsfullt för att leva ett fullt ut, i medveten närvaro. 

    Rätt stöd är A & O
    Läkare har jag upplevt håna mig när jag försökt beskriva mina besvär med andningen som med "att jag har svårt att få luft", varpå de testat syresättning och påstått att det inte var något fel på mig. Några läkare kallade besvären för ångest och skickade mig till psykiatrin eller ville kränga antidepressiva mediciner som generell lösning för att testa om det skulle fungera. Som den dumbom jag var trodde jag istället att det inte fanns fler svar att finna och kallade mig för inbillningssjuk. Med låg självkänsla tog jag inte mina symtom på allvar. Istället fortsatte jag att gå med hämmad andning i decennier tills en fysioterapeut berättade att jag hade väldigt tight andningsmuskulatur. Det var svårt att ta in eftersom jag alltid gillat att idrotta sedan barnsben och inte kunde  föreställa mig att min kropp kunde vara osmidig, tight, svag och lågfungerande.  

    Fysioterapeuten konstaterade att små muskler i buk och mellan revben var svaga och spända, trots starka och yttre smidiga muskler. Även kroppshållningen visade att jag länge gått i försvarsposition med utspänd bröstkorg - antagligen för att visa andra att jag skulle svara med att slåss om någon skulle ge sig på mig. Jag varvade med mediyoga, yin yoga, restorative yoga och kundaliniyoga under några år som ledde till försämring av flera trauman med skräck, dissociation och sjukdom utan att kunna förstå och uttrycka det. Utan traumainformerad personal kan yoga bli en trist upplevelse men jag visste att jag var något på spåret och återgick till övningarna  med allt bättre förmåga att tro på  kroppens signaler och minskade på så sätt tillstånd av dissociation. Sakta bygger jag motståndskraft (resiliens) och undviker de miljöer som ökar stress för att slippa återtraumatisering. Numera låter jag bli att göra övningar som triggar eller inte är beredd att utforska för stunden. Jag kan känna mig stolt när jag säger nej trots omgivningens reaktioner.  

    Rätt stöd hittade jag på egen hand via en kunnig gammal kontakt i en välutbildad och receptiv fysioterapeut och med hjälp av flera personer via webben. En traumainformerad yogaterapeut i Los Angeles  kunde tipsa om rätt sorts yogaövningar att börja med. En annan person som bidragit är Irene Lyon med sina youtube-videos om den polyvagala teorin (The polyvagal theory) som har förmedlat en teoretisk bild av vad som händer i kroppen vid trauma och vilka reaktioner som kan uppstå. Den traditionella bilden av trauma med mardrömmar och medveten rädsla för situationer som kan terapeutas bort genom talterapi är mycket mer komplicerad än så.    


    Yogans kärna
    Den som kan yoga vet att det inte är en tävling med andra utan en inkännande aktivitet för att utforska och fördjupa kontakten med kroppen och sinnena. Det har lett till att jag har lärt mig hantera mina upplevelser genom igenkänning, acceptans  och reglering genom långa och lugna utandningar. 

    Att andas lugnande kan börja med att ligga på rygg och att observera andningen och sen pröva att expandera nedre buken och fortsätta med en vågrörelse mot nyckelbenen samtidigt som du expanderar sidorna och bakre bröstkorgen ända till nedre delen av halsen - långsamt. Lungorna fylls väl men inte maximalt för att kort hålla andan och sen dubbelt så långsamt andas ut genom näsan, för att i slutet hosta till eller dra in anus och området under naveln. Släpp sen all ansträngning och låt inandningen komma spontant. Det finns många andningsövningar att välja mellan för att djupandas. 

    Jag andas
    jag känner
    jag lever 
    nu återfödd

    Konsten att reglera stress
    I utmanande miljöer med buller och många samtidiga intryck eller skrämmande miljöer kan jag fokusera med andningsövningar och på så sätt inte bli så mottaglig för yttre eller ens inre stress och med den här kunskapen har livet blivit enormt annorlunda. Jag vet bättre om mina gränser och kan avgöra när andra lägger sig i eller beter sig illa, tror på vad jag upplever utan tvivel och med den kunskapen kan jag skydda min personliga mentala ryggsäck. 

    Till en början hade jag bråttom och ville bli frisk snabbt och trodde det skulle bli bättre genom att träna ofta men det blev kontraproduktivt med obehandlade trauman. Inte heller mötte jag särskilt bra så kallade professionella till en början. I psykiatrin fick jag delta på en mindfulnesskurs men ingen stöttade mig eller kunde leda rätt när reaktionerna blev övermäktiga. Även en fysioterapeut utan traumakunskaper som ledde mediyoga uppmanade till tre pass per dag vilket jag gjorde i tre månader med upplevelser som skrämde bort mig från yogan i över ett år. 

    I yogan fanns inslag av meditation som väckte nyfikenhet för att finna närvaro i kroppen och ökade självkännedom. Dåliga dagar har jag bara fokus på andningen så länge det finns utrymme på morgnarna men inte heller för länge och sämre dagar använder jag andningsövningar i kombination med yoga. Bra dagar kan jag nyfiket betrakta olika stadier av andningen, känna tacksamhet över livet i stort och smått, nära vänlighet till mig och andra, uppleva lugn och glädje eller leka med föreställningar som att flytta klot av värme i kroppen med kroppslig närvaro och vilja. Meditation och yoga kommer jag att fortsätta med till mina sista andetag. 

    ---



    Friskare utan dagens psykiatri

    Nyligen lyfte styrelseledamoten för Psykiatrifonden, Urban Pettersson Bargo  i Dagens medicin vikten av att möta och följa upp behandlingsresultat för varje enskild patient, genom ökad forskning. (1)  Socialminister Lena Hallengren fick 7000 namnunderskrifter vid en utfrågning i socialutskottet i slutet av februari från folk som tröttnat på dålig vård för personer med samsjuklighet. (2) Metoo-rörelsen med bland annat Föreningen tillsammans lyfter bristen på adekvat vård för sexuellt utsatta samtidigt som Stockholms läns landsting anser att stödet redan finns. (3) Det var några axplock om aktuell psykiatri i media. Inte bara jag ser brister och med egen erfarenhet av att vara vårdsökande vill jag belysa det som saknas, med depression som exempel - för dagens psykiatri behöver ett paradigmskifte, ett helt nytt sätt att tänka och arbeta!

    Jag är djupt besviken och har stora svårigheter med att acceptera att nästan ett helt decennium har passerat utan hjälp att bli kvitt terapiresistent depression.  Ändå har jag hittat lösningen på egen hand. Jag trodde felaktigt att läkare visste bäst, så när jag mådde som sämst låg all tilltro hos dem på ett okritiskt sätt. När jag inte blev bättre av den behandling jag fick skyllde jag på mig själv och trodde att jag inte hade stark önskan nog att bli frisk. Utan förmågan att tänka utanför psykiatrins otillräckliga box blev jag inte bättre.

    Parallellt - i början av min sjukdomstid påbörjades en debatt i USA som starkt ifrågasatte diagnoser och psykiatrins arbetssätt, om att det är för mycket fokus på mediciner och symtomlindring, som i många fall inte räcker för tillfrisknande. Likadan är behandlingen i Sverige uppbyggd med medicinering, symtomlindring och samtal för några. 

    Att inte satsa på effektiv vård är ekonomiskt vansinne liksom det förlänger lidandet både för anhöriga och drabbade. Det är märkligt att politiker inte tillsammans utanför partigränserna bidrar till förändring med nya omfattande direktiv som kräver resultat med ekonomiskt styrning. Å andra sidan roar jag mig ibland med tanken att politikerna redan sett problemet och har valt att passivt  låta psykiatrin självdö till den dag varken personal eller vårdsökande söker sig till den längre. Har politiker som Hallengren hela bilden av psykiatrins tillkortakommanden?

     

    Ekonomiskt stöd

    borde utdelas först

    när vården lyckas

    göra en patient

    medicinfri!

     

    Psykiatrin behöver tvärvetenskapligt synsätt

    Konventionell psykiatri tycks inte uppmärksamma litteratur och forskning inom andra vetenskapliga områden för att eliminera psykisk sjukdom. När jag efterfrågade alternativa sätt att bli frisk, fick jag bara till svar att psykiatrin inte arbetar med sådant som funktionsmedicin. Inte heller hänvisade någon mig till komplementerande vård för att lära mig hur livsstilsfaktorer som sätt att påverka depression och att ibland krävs en kostomställning med tillskott för tillfrisknande. Det hade också varit viktigt att få veta att mediciner är påfrestande på kropp och psyke och därför är det viktigt att kompensera den påfrestningen via mat liksom att ta tillskott av vissa vitaminer och mineraler.

    Vården  missade vad jag behövde för att tillfriskna. Ingen upplyste mig som exempel att blodtester kan vara otillräckliga för att utvärdera vad som händer i kroppen på bland annat cellnivå.  Idag är det känt att det finns nutrionsmässiga  förklaringar till depression och att sjukdomen är en inflammatorisk process. Depression uppstod ur min tarmflora och inte i huvudet för att jag tänkte "fel". Det har de tester jag fått i privat vård visat, tester som det offentliga inte arbetar med.

     

    Medicinering är som att skjuta med hagelbössa

    Vikten av starka bevis med evidens krävs för att kunna tillämpa en metod i vården men hur är det egentligen när det kommer till antidepressiv medicinering? Kanske gissar läkare lika mycket som vi andra när det gäller val av medicinering för depression?! När det kommer till vetenskaplig litteratur för depression finns det ett glapp mellan hypoteser om orsak och medicinerna som utvecklats.

    En bekant till mig berättade hur hennes läkare förklarade hur antidepressiv medicinering fungerar med en metafor: att hitta rätt läkemedel till en patient, är som att skjuta en fluga på en vägg med en hagelbössa! Vem vill bli skjuten på det sättet, i hopp om att bli kvitt sitt lidande?

     

    Psykiatrisk diagnoser är inte objektiva

    Diagnoser är också problematiska. Det amerikanska nationella institutet för mental hälsa (NIMH) har bestämt att successivt minska forskningsmedel till  DSM-manualen (Diagnostic and Statistical Manual) som används för att ställa psykiatrisk diagnos. NIMH menar att att orsaken till mental ohälsa som depression saknas för det saknas nämligen objektiva laboratoriesvar. (4) Att enbart ställa diagnos utifrån klinisk observation verkar inte bra, oprecist.

     “The weakness of the manual is its lack of validity. Unlike our definition of Lymphoma or AIDS, the DSM diagnoses are based on consensus about clusters of clinical symptoms, not any objective laboratory measures. Patients with mental disorders deserve better.”

    — Dr. Thomas Insel, Director of NIMH

     

    Psyke och soma ska behandlas som en helhet.

    Förutom avsaknad av objektiva laboritoriesvar för psykiatrisk diagnos och svag evidens vid antidepressiv medicinering saknas fokus på en individs alla symtom och uppdelningen mellan psyke och soma blir begränsande för effektiv behandling. De symtom som en individ har förklaras med diagnos men eventuella övriga symtom lämnas utan åtgärd - om inte ett blodtest visar avvikelser eller individen uppenbarligen är medvetslös eller blöder okontrollerat. Även läkarna begränsas av hur vården är uppbyggd och får svårt att ha helhetsperspektivet så länge det finns uppdelning mellan psykiatrisk och somatisk vård. Ett annat exempel på att uppdelningen psyke och soma är fel är inte det sällan sämre bemötandet en person med psykiatrisk diagnos kan drabbas av i somatiken - som naturligtvis är ett resultat av obildad och ouppdaterad personal.

     

    Inhuman vård utan utvärdering och uppföljning vid komplicerade fall

    Analysen borde jag ha stått för när depressionen inte försvann trots långvarig medicinering med alla preparatgrupper som finns och lite till - fast under åtta år var jag i för dåligt skick att göra det och ingen i vården hade formellt ansvar att hitta lösningarna. Liksom personer med missbruk och psykiatriska besvär i ett nyligen uppmärksammat fall i tv-programmet Uppdrag granskning, lider patienter stort när ingen i vården har huvudansvaret med uppdraget att tillfriskna eller få en acceptabel vardag. Det gäller nog de flesta patienter som ofta återkommer till vården utan stöd eller de med flera diagnoser och dessutom utan fast förankring i arbetsliv och familj. Att själv ha helhetsperspektivet, läsa på om alternativa diagnoser, förstå hur vård bedrivs och gissa vilka forskningsområden som ännu inte har evidens för vård på bred front men ändå anamma ideerna i praktiken  kräver lång erfarenhet av att läsa kritiskt, vara övertygad i att det går att bli frisk och ha en energi nog för att fortsätta leva trots motstånd. Att jag blev bättre är bara ett resultat av slumpen som skedde vid sidan av vården, efter åtta år av heltidssjukskrivning i ett tillstånd som var outhärdligt.

     

    (1) https://www.dagensmedicin.se/artiklar/2019/02/25/forskningsstodet-till-psykiatrin-behover-oka/

    (2) https://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/anhoriga-demonstrerade-for-battre-psykvard?fbclid=IwAR237PQHFZ0BqG6UMXXHrrqOkF9fMuh3nt_EP7OHJKFllAH_zeBZhulPlFk

    https://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/socialministern-ett-misslyckande-for-hela-samhallet

    (3) https://www.svd.se/efter-metoo-ett-stort-svek-nar-det-inte-gar-att-fa-hjalp?fbclid=IwAR2mDOVOlON0CHzs4DBWCLR7zmql_tfn5UBmrS1drHRoDJCyRUIyKnX0J6s

    (4) https://www.nimh.nih.gov/about/directors/thomas-insel/blog/2013/transforming-diagnosis.shtml

    http://www.apa.org/monitor/2013/07-08/nimh.aspx)

    Äldre inlägg